Jag måste få berätta om en av mina och Avas absoluta älsklingsböcker: Nöff nöff Benny. Det är en alldeles fantastiskt bedårande bok som vi har upplevt på många olika sätt. Vi har förstås läst boken sisådär en miljard gånger. Vi har sett småfilmen på youtube (inte riktigt hela berättelsen, men en fullt seduglig mängd). Jag har berättat den ur minnet otaliga gånger när Ava har behövt lugnas med en saga, till exempel på tråkiga bilturer. Det senaste är att Ava berättar den själv. Vi älskar den i alla dessa tappningar!
Det första man charmas av är förstås de mysiga bilderna. Grisarna är tokigt söta, färgerna är snälla och boken välfylld av illustrationer som gör åtminstone mig varm i hjärtat. Mäktiga helsidesillustrationer utgör stommen, men det bjuds på trevlig variation i form av mindre bilder och perspektivbyten.
Berättelsen går rakt in i hjärtat, i all sin enkelhet. Så här börjar den:
Nu ska Benny gå ut. Han är trött på att vara inne.
Bennys bror ska också gå ut. För han är också trött på att vara inne. Nu ska de gå ut och nöffa lite.
– Akta så att inte lillebror ramlar i pölen, säger Bennys mamma.
– Nöff nöff, säger Benny.
Vad tror ni händer sen? Griskultingarna går förstås till pölen. Alla är där. Favoritkompisen är den lite äldre Klara, som både Benny och Bennys bror är förälskade i. Hon föreslår att de ska springa runt pölen, så det gör de. Det är roligt att springa runt pölen:
Sen blir det oerhört dramatiskt. Ava engagerar sig starkt i lillebrors öde. Hon ropar ”PLASK” med stor inlevelse, klagar ”ajajaj” å lillebrors vägnar, berättar att han är ”sessen” (= ledsen) och svarar ”Ja-aa” med eftertryck när jag läser att lillebror skriker för livet.
Som tur är finns Klara där och räddar lillebror. Allt väl. Eller? Mnjaae… Benny blir så fruktansvärt svartsjuk när lillebror får sitta i Klaras knä med trynet mot hennes kind, så han ramlar också i pölen… Lyckligvis räcker Klara till för fler och när smågrisarna känner sig färdiggosade återstår bara problemet att mamma kommer se direkt att de varit i pölen…
Boken är ganska traditionell på så vis att huvudpersonerna är pojkar och att deras mamma sköter hem och hushåll (hon dammsuger huset i början av boken och någon pappagris syns inte till). Alla böcker måste förstås inte vara normbrytande, men det är intressant att fundera på vad som händer om man skulle byta kön på karaktärerna. Ponera att grisbarnen i stället är flickor som söker tröst hos en äldre grispojke som de svärmar för (dvs vi byter kön även på Klara). Är berättelsen fortfarande lika gulligt oskyldig? Jag tror att många skulle uppfatta historien betydligt annorlunda. Varför är det så?
Jag tror aldrig att jag skulle kunna säga vilken som är den allra bästa bilderboken, men om jag skulle försöka vet jag att Nöff nöff Benny kommer att vara en av dem jag funderar på. Jag har inte ord nog att beskriva hur härlig den är! Men det bästa av allt är kanske att det finns fler Benny-böcker som vi inte har upptäckt ännu.
Nöff nöff Benny
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Olof Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: t.ex. 9789129674477 eller 9789129673982
Smakprov: hittar inget av boken, men småfilmen på youtube är väl värd en titt
Köp: jämför priser här och här
Jamen Benny och Nämen Benny är precis lika underbara! Jag har faktiskt väldigt svårt att bestämma mig för vilken jag gillar mest! Ett tag kallade min dotter alla grisar för ”benny”. Det var en ”benny” helt enkelt. :-)
Vi har den som småfilm vi, väldigt fin!
Nämen Benny är vår favorit! Den är så rolig eftersom man kan läsa den på så många olika sätt. Det går att tolka in en del samhällskritik i den… men bara om man vill. Mina barn har pratat en del om varför så många personer sitter framför sina datorer. Det finns också en jätterolig sekvens där Benny blir nekad att bo i en korvkiosk och kring den har vi diskuterat lite om djurs rättigheter.
Det låter som att vi har en del böcker att införskaffa!
@emma
”tolka in en del samhällskritik”
”nämen benny” visar fram en hemsk bild av samhället och en vidrig syn på könsuppdelningen.
Barnet rymmer hemifrån för att mamma bara vill städa (klassisk pojke-mamma konflikt). Benny frågar en korvgubbe i blä kläder med en tång i näven om han får flytta in hos honom. ”Tror du jag är dum i huvudet”, är svaret. Nästa han frågar är en manlig hund med mobil som måste ringa ”hem till sin fru” (varför är hon inte på jobbet?) och fråga (eftersom kvinnan bestämmer hemma precis som Bennys mamma). ”Aldrig i livet”, säger kvinnan. Nästa person är en grinig gubbe som hotar att dra knorren av Benny.
Allt i samhället är så hemskt att Benny ger upp och det enda fina är hans mamma som han nu längar efter. När han kommer hem är mamman (klädd i rött) inte glad för att han kommer hem eller orolig för att han varit borta eller frågar Benny vad han har gjort, hon är glad för att han har tvättat sin nalle (eftersom Benny vet att meningen med livet för mamman är att städa så tvättar han sin nalle för att vara säker på att hon inte skall skälla på honom).
Barnet ges allså intrycket att det enda trygga i hela världen är den städande mamman som verkar 100% omedveten och ointresserad om samhället och det som händer utanför hennes egen dörr. Och detta ointresse för resten av världen från mammans sida är helt riktigt eftersom alla människor där ute är dumma, dryga och taskiga män.
Visst kan man tycka att ”nämen benny” är en gullig berättelse om en liten gris som följer mönstret ”hemma-äventyr-hemma” (det klassiska skeendet i en pojkbok), men det är också en bok som visar fram en värld som rätt många föräldrar ställer sig rätt tveksamma till.
Det trista är ju att Barbro Lindgren och Olof Landström som gjort Nämen Benny sprutar ur sig barnböcker. Man tycker att de någon gång borde sätta sig ner och tänka igenom vad det är de visar fram. Att berätta en bra historia med gott humör är väl trevligt, men man kunde hoppas på lite större insikt än så.
Det var ett intressant och utförligt svar Kettil. Ditt svar visar också att min kommentar inte var tillräckligt utförlig.
Jag ser absolut inte Benny-böckerna som gulliga. Visst är karaktärerna söta, men böckerna visar på ett stort allvar. De visar en vardag som delas av många barn i Sverige, nämligen alla de barn med en ensamstående mamma. Bennys mamma städar och ordnar för att hennes barn ska ha det bra. Hon vet att hon måste kämpa ensam för det finns ingen som kan hjälpa henne och tröttheten faller över henne. Hon börjar bli irriterad på sitt barn varpå han rymmer hemifrån. Att skildra vardagen för en familj som står utanför tvåsamhets-normen ser jag inte som något fult eller fel. Det är inte heller gulligt, men däremot fint.
När Benny är på rymmen ser han en värld där alla isolerar sig och skärmar av sig mot främlingar. Detta har jag haft mycket diskussioner om med mina barn och det var det jag menade med att boken går att läsa på olika sätt. Antingen ser man folket som sitter vid sina datorer och bläddrar vidare, eller också pratar man om varför det är så.
När Benny är vid korvkiosken frågar han om han får flytta in. Men gubben undrar om Benny är dum i huvudet. Återigen, man kan konstatera att gubben säger så eller också pratar man om varför. När jag pratade med mina barn kom vi fram till att det finns en massa korvar inne i korvkiosken och korvar är vanligtvis gjorda av döda grisar, vilket kan ha påverkat korvgubbens svar.
Hundmannen som ringer till sin fru är väl inte så osympatisk? Kanske lite tafatt och styrd av sin fru, men ganska trevlig. Att frun inte är på jobbet är väl inte märkligare än att ingen annan är det (förutom korvgubben).
Visst kan man ställa sig tveksam till den värld som Benny lever i (och det är det jag menar med att boken är samhällskritisk) men alltså inte på samma grunder som du. Jag ställer mig inte tveksam till att ensamstående mammor städar sitt hem och har konflikter med sina barn.
Hur menar du förresten med att hemma-äventyr-hemma-upplägget bara är för pojkböcker? Traditionellt sett har ju pojkar fått vara med om mer äventyr i barnlitteraturen, men nästan alla böcker med någon form av äventyr börjar ju i trygghet och slutar i trygghet, oavsett om huvudkaraktären är pojke eller flicka. Däremot kan man ju komma in på en helt annan fråga: varför det finns så få barnböcker som beskriver hemmet som en otrygg plats. Har du funderat något kring det? Det hade varit intressant att läsa fler sådana böcker.