Bilderböcker – Sida 95

Om detta talar man endast med kaniner

– Var inte så känslig, säger mamma.
Det är lätt att säga.
Tror hon att det är frivilligt?
Tror hon att det är något man väljer?

Jag närmar mig boken med titeln i åtanke och vet att jag ska möta det djupa, det som förvirrar och förtvivlar i livet. Det är Anna Höglund som skrivit och illustrerat och då är det ofta så långt ifrån hejigt och ytligt det kan komma. Hon har tilldelats en speciell plats i mitt bokhjärta, läs gärna mina andra recensioner på två av hennes verk här och här. Jag letar ofta efter barnböcker som inte skriker rakt ut, framför allt i sitt bildspråk, men även i texterna. Jag inser ju att de är en smakfråga och kan definiera ett sätt att möta livet på. Hur den än är så ger det mig en lyckokänsla att få en bok som denna i min hand. Den ger mig så många känslostämningar från år och dag och en liten strimma av att jag inte är helt ensam ändå. Det är poetiska anslag men även rak prosa på samma gång. Illustrationerna är fantasieggande, sorgsna, humoristiska och ibland med en blinkning till en konsthistorisk kontext. Bilderna möter texten i blandade tekniker som kollage, fotografi och måleri. Boken är nominerad till Augustpriset 2013 och allt.

En bok som tar in det svåra att inte känna som alla andra verkar känna. Att inte möta livet glatt och ivrigt. Om att inte få eller ens vilja vara med på riktigt. En evig känsla för vissa och huvudpersonen må vara tretton år men känslan är tidlös. ”Det finns en gräns för vad man orkar med”, läser jag och minns en liknande situation i mitt liv. Det är poesi och betraktelser och påståenden. Det är en ovanlig bok, skulle kunna rekommenderas för en viss människotyp, hellre än för en speciell åldersgrupp. Nu är det åldern 12-15, men kunde vara intressant för alla egentligen, då den växer vid varje genomläsning.

I en kaninliknande skepnad ser vi huvudpersonen ta sig fram genom sin dystra tillvaro.

Först ska man kämpa hela livet
och sedan när det äntligen börjar kännas bra,
då ska man dö.

En kanin som kan symbolisera oss alla, känslig och rädd med en önskan om att omfamnas av det trygga och bara få vila. Avståndet till föräldrarna, i synnerhet modern, känns långt och det är nog för alltid ogörligt att få till ett närmande. Morfaderns enkla klokhet och närvaro skapar den ljusa punkt som gör att huvudet hålls ovanför kanten och hans långa hår likt kaninöron, visar att de i alla fall är två. Lilla huvudpersonen har en rädsla för att möta allt absurt som livet innehåller, men besitter också en styrka att gå bakom och analysera det komplexa, som hen iakttar eller utsätts för.

Om man tänker efter så kan ingenting vara bra
utan att samtidigt vara dåligt.
Bakom det som är roligt
ruvar en skugga av sorgsenhet
som syns om man vrider lite på det.
Ju mer man vrider, desto oroligare blir det
som man nyss skrattade åt.
Undrar om det går att bevisa,
rent vetenskapligt alltså,
att allting samtidigt är tvärtom.

Mot slutet ändrar öronen riktning och ännu en dag möter upp med nya förhoppningar och insikter.

Jag håller med om man är sin egen värsta fiende.
Men om allt också är sin egen motsats
kan man ju samtidigt vara sin egen bästa vän.

Om detta talar man endast med kaniner
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Lilla Piratförlaget (2013)
Antal sidor: 60
ISBN: 9789187027499
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Mumintrollet och det lilla spöket

Jag och dottern har på sistone lyssnat mycket på Tove Janssons bok ”Hur gick det sen?” i form av en iPad-app (som varmt kan rekommenderas!) där skådespelerskan Stina Rautelin är berättarröst. Det gör det svårt att läsa Mumintrollet och det lilla spöket utan att höra hennes härliga finlandssvenska inuti huvudet; det är nästan så man börjar försöka låta så själv när man läser högt för att det ska bli riktig ”muminstämning”!

I den här boken har Muminfamiljen åkt på semester till Ensliga ön där de övernattar några nätter i fyrtornet. Det låter som en riktigt spännande och mysig plats att tillbringa ledigheten på, men för Mumintrollet blir det inte särskilt skoj. Han kan nämligen inte sova; dels på grund av att sängen känns annorlunda och dels för att det är mörkt överallt. Dessutom hör han ett konstigt ljud – det är liksom små fötter som tassar…Han smyger iväg och väcker sin mamma och berättar för henne att han tror att det finns ett spöke i hans rum. Mammor gör som mammor brukar; följer med barnet tillbaka till rummet och tänder en lampa bredvid sängen så att det inte ska vara så mörkt och läskigt. Men på morgonen när pappan frågar om alla sovit gott säger Mumintrollet att han inte ens kunde sova fast lampan var tänd och att han tror att det spökar. Lilla My blir lycklig av att höra om spöket och säger att hon ska bita det i benet!

Mumintrollet fortsätter att vara lite småskakig resten av dagen. När han ser Too-ticki komma bärande på en hög brädor och bara ser fötterna tror han att det är spöket igen! Mumintrollet blir bara mer och mer ängslig, och när det blir natt igen ser man åter hur han ligger vaken i sin säng (och man ser även ett spöke där i rummet..). När flera dagar gått blir Snorkfröken riktigt orolig för Mumintrollet, men så slår hon och Too-ticki sina kloka huvuden ihop och kommer på något som de tror kan hjälpa Mumintrollet – det enda sättet att bli av med sin rädsla är att visa hur modig man faktiskt är. Så man kan säga att de iscensätter en situation där Mumintrollet får chansen att besegra rädslan. Tror du att det lyckas, eller blir Mumintrollet bara ännu mer rädd?

Man får alltid en nostalgitripp när man läser böckerna om Mumintrollet och hans familj och vänner. I den här fina boken finns bra uppslag för en pratstund med barnet/barnen man läser för: rädsla för mörker och spöken, sova borta, vänskap…för att nämna några stycken. Illustrationerna är fina och jag blir alltid lika fascinerad över att det så tydligt framgår vilka känslor mumintrollen känner fastän man inte kan se deras munnar. Läs och njut!

Mumintrollet och det lilla spöket
Författare & illustratör: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690231
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jaktstigen med Nore och Levi

Jaktstigen_press_600px Här fortsätter Norrlandsäventyren med Nore och Levi. Den första boken, Vintervägen med Nore och Levi har jag recenserat tidigare här på Barnboksprat. I den andra boken är det Erika Palovaaras färgglada och lekfulla illustrationer som man möter igen.

Författaren Erica Stridsman förmedlar en mysig stämning i sin text. Det är höst och pojkarna, som egentligen bor i Luleå, är med sina föräldrar i stugan Tjautjas. Pappan är ute i skogen för att jaga och deras mamma väcker dem för att ta sig dit. De ska ta med matsäck och få sitta på passet. Det är oerhört spännande för pojkarna, och jag upplever dem lite ovana situationen, kanske är det första gången de får vara med på älgjakt. Lite jobbigt är det att sitta tysta i skogen utan att göra något men plötsligt får deras pappa syn på en älg.

Själva skjutandet av älgen gör barnboksskaparna till ett naturligt inslag i både text och bild. De gör alltså ingen stor sak av det utan barnen ser ganska objektivt på jakten och dess syfte.

Av älgen blir det kött som de äter under vintern. Det tycker pojkarna är det godaste de vet. –Pappa, vad du är bra på att skjuta, säger Nore och ser stolt på pappa.

För många barn är ju detta verklighet, både att ha föräldrar som jagar varje år, och att få följa med ut i skogen under älgjakten. Men för Nore och Levi kan skogen också vara en otäck plats. Tänk om de möter en björn och vad är det för skogsmonster vid deras stuga?

En trevlig berättelse och ska jag sammanfatta båda böckerna i serien hittills så känns de väldigt mysiga. Norrländsk natur & sammanhållning inom familjen. De verkar ha väldigt trevligt ihop och jag undrar smått vad nästa norrlandsäventyr ska handla om.

Jaktstigen med Nore och Levi
Författare: Erica Stridsman
Illustratör: Erika Palovaara
Förlag: Idus
Utgiven: 2013
ISBN: 978-91-87001-93-2 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den vindlande vägen och lilla grodan

vägen Den vindlande vägen och lilla grodan har en nyans av nonsenslitteratur över sig. Man följer en groda på en vindlande väg och möts av en del ologiska sammanhang;

På vägen har flickan följe av en blygsam banan och en hungrig liten mus. (Se bild)

Men det går en röd tråd genom handlingen. Världen är vidunderlig. Ibland är vi ensamma, men ofta har vi många att upptäcka omkring oss, om vi bara öppnar ögonen för livet.

Funderingar finns. Och det finns de som sitter och tittar…Och vet du vad? Ofta är det de som skatter hittar. (se bild)

Det enda negativa jag kan finna på är att boken endast är positiv. Inte den endaste liten sorg, smärta eller mörker finns på den vindlande vägen men samtidigt kan det vara mycket befriande. Det är en poetisk bok med positiva energier. Livet är ett äventyr verkar vara dess motto!

Jutta Falkenberg som gjort illustrationerna har en kreativ stil som uppmanar till fantasi och skapande. Den värld hon målar upp är underlig, fantasifull och spännande. Författaren Linda Fridh är sedan tidigare utgiven på B.Wahlströms. Det är kanske inte en bok med logik och dramaturgisk kurva, men den är behaglig att läsa och säkert att lyssna på för de minsta barnen.

Den vindlande vägen och lilla grodan
Författare: Linda Fridh
Illustratör: Jutta Falkengren
Bokförlag: Willa holma förlag
Utgiven: 2012
ISBN: 9789198038903 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ett monster med snurrig päls

Framsida_monster Jag gillar verkligen unika utstickare och den här boken har en speciell illustrationsstil som jag föll för och dessutom en söt historia. Den är skriven på rim, vilket jag brukar ha lite svårt för, men här passar det utmärkt och är bara roligt. Texten blir inte bara en läsupplevelse den blir också ett konstverk. Layouten på textsnittet hänger ihop med kaoset och det oväntade som finns i detta monsters värld. Här sattes mina egna förutfattade meningar på prov också för jag hade redan föreställt mig hur ett monster skulle vara. Därför blev slutet en rolig överraskning.

Monstret, en trasslig sudd som påminner om en spindel, med långa armar och vassa tänder, har fått plötsligt magknip.
Det var väl något jag åt igår: en sten, en flöjt, min farfars tår.
En hink med maskar, en rutten ål, mormors träben, en mjuk gammal tvål.

Usch då, inte undra på att monstret har ont i magen. Iväg till häxan på drakens rygg för att finna botmedel. Men hur ska det gå när häxan inte längre gör pulver utan numera är spåtant?

Både författare Rikard Ask och illustratören Jutta Falkenberg är helt nya för mig men tydligen inte debutanter inom sitt område. Jag gillar verkligen vad de åstadkommit tillsammans här och jag tycker samspelet mellan text och bild är så fint. Boken inte är utgiven via ett stort förlag, som man kanske kunnat tro, utan förlaget heter Willa holma. Ett nystartat förlag som verkar ha en spännande framtid framför sig.

Ett monster med snurrig päls
Författare: Rikard Ask
Illustratör: Jutta Falkengren
Förlag: Willa Holma Förlag
Utgiven: 2013
ISBN: 978-91-980389-1-0 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris