Jag tänker tillbaka på min barndoms landskap som jag tror mig nu låg i ett vilset hörn av vår värld.
Det kom en saga till mig i inläst form. Sara Solblomma har skapat en egenhändigt skriven och tecknad berättelse om en flicka som upplever ett mysterium tillsammans med en god vän och de båda möter i slutskedet en helt ny vänskap. Illustrationerna är naivistiskt spretiga och oerhört färgrika. Texten är poetisk fri, men i den tydliga sagans form och stundom är orden nydanande, som guldbollen (solen).
Mina två små barn (4 år och 6 år) satt blickstilla i de 20 minuter det tog att se och lyssna in sagan och de tog in budskapet på barns vis. Ulliga får i skilda kulörer, lingonkaka, en försvunnen älskad älg och naturens nyckfulla uttryck. Huvudpersonen Solblom och hennes vän Torkel häpnar den dagen då älgen Gullmor försvinner och guldbollen far i backen. Vad ullfåren anbelangar, så står det inte rätt till med dem heller.
Trollet har kommit till byn, sa Torkel.
Hon har stulit guldbollens ljus,
lockat ullfåren i vidunders gap och lurat Gullmor i en fälla.
En syndabock var utsedd. Nu gällde det att ställa allt till rätta och Solblom är inte rädd.
När jag vant mina känsliga ögon vid det gränslösa och färgstarkt bejakande i bilduttrycket, så möter jag en historia med en ömsint önskan om att inte döma så hastigt, som så ofta sker, och i stället invänta en mer korrekt förklaring på varelsers och sakers tillstånd. Vi lär om förlåtelse och att vi ska se oss omkring för att berika vår tillvaro med varandra och inte på enklaste vis snegla misstänksamt på vår nästa. Naturen har talat och den är både magisk och fullständigt logisk.
Slutet på sagan andas ljus, om än ingen kan undkomma tidens gång. Vår visshet om den oundvikliga klockan som går och går gör oss sårbara. Och nog är det så att åldern sliter på våra kroppar, men inte på vår längtan efter gemenskap! Jag tänker plötsligt på författaren och konstnären Slas (Stig Claesson), som med sina berättelser och berättarkonst berikade många stunder i min barndom. Det är likt hans berättelser underfundigt med en existentiell sorglig grundton, men Sara Solblomma låter oss vandra i en hoppfull värme. Boken existerar för tillfället i stillbilder på Youtube, inläst med inlevelse av författaren och illustratören själv. Livet kan vara härligt om vi väljer och vill:
– Nu ska vi smaka lingonkaka och dricka jordgubbssaft av godaste slag ur ett strå.
Ullfåren som försvann
Författare & illustratör: Sara Solblomma
Det går nästan inte att sluta titta på Anna Höglunds bilder som många gånger inte liknar något annat. Stilen dansar mellan olika uttryck. Det är både galet och logiskt. Dock får jag tillstå att det till synes galna alltid verkar ha sin plats, sin förklaring. Denna konstnärsstil tillsammans med Ulf Starks ord i sin milda självklara form ger förklaringar och poetisk längtan till mottagaren. Det blir till en egenskapad skapelseberättelse, sprungen ur en teaterföreställning på Stockholms Stadsteater från början.
En minst sagt annorlunda pekbok med rena strama illustrationer. Inget distraherade med en massa små detaljer. Temat är barnet och dess väsen, fysiskt men även psykiskt. Ålder för boken är riktigt små till något större som har ett talande språk. Det kan med de senare leda till vidare samtal om kroppen och hur den kan användas och hur barnet kan tänka och drömma. En naturligt nära relation till barnet krävs nog för att kunna uppnå intentionen, att här finns du, just du, fina lilla barn. Läsaren ska kunna agera med barnet. Dramatisera kroppen.
Det händer att jag undrar när jag går mina promenader i den gamla byn (där författaren Erik Magntorn hör hemma och där jag själv en gång närt en dröm om att bo), om det finns en speciell gynnsam miljö däromkring? Till att skapa texter menar jag, i detta fall rim och vers med en slående påhittighet och humor och känsla och personlighet. Om sanningar och hejdlösa fantasier där fiskar och andra havsvarelser är huvudpersoner.
