Bilderböcker – Sida 94

En hundvalp i stallet

En hundvalp i stallet är en barnbilderbok och även en handbok för hundägare eller andra som funderar på att skaffa hund. Reetta Niemelä är populär barnboksförfattare i Finland, kan jag läsa från Bonnier Carlsens hemsida. Jag känner inte till henne alls men däremot har jag läst böcker tidigare som illustrerats av Salla Savolainen. Jag gillar hennes stök som är i de klottriga illustrationerna. Det skapar hemtrevnad. Att det är riktiga hem som vi får kika in i med många detaljer att titta på.

Förra året kom Stallet på kullen och jag förmodar att relationer och gänget presenterades där, för i denna bok slängs man liksom in i handlingen. Iris, Rina och Ricki kommer för att kolla in den nya hundvalpen som tydligen Minna och Micke är matte och husse åt. Om barnen är släkt med detta vuxna par eller vad de har för relationer till varandra var något jag blev förvirrad av i början av läsningen. Jag ville liksom få en förklaring och få en slags närhet till var och en. Men boken handlar mest om hur man tar hand om en liten hundvalp.

Jag ska erkänna. Jag har ingen hund. Jag är mer av en kattmänniska, skulle jag påstå. Men jag har en syster som var helt galen i hundar när vi var barn. Hon gick ut med grannars hundar på promenad. Hon gick ut med hundar vars matte och husse hon inte kände alls och drömde alltid om en egen hund. Idag som vuxen har hon hund och tar även hand om de valpkullar som hennes tik får. Jag inser att det inte bara är ett intresse, det är en livsstil. Att vara hundägare innebär ett stort ansvar. Jag blir alldeles snurrig av alla saker som räknas upp i boken men det finns en avspänd och mysig ton i teckningarna som jag gillade väldigt mycket. Man kan alltså läsa boken som en saga men samtidigt kika på alla de faktadetaljer som finns på sidan om. Barnen som dras till stallet och de här gästvänliga vuxna personerna. Barnen hjälper till med massor av saker men samtidigt som de hänger och umgås tillsammans. Som hundägare verkar man ha ett väldigt aktivt liv och här skildras det på ett intressant och underhållande sätt samtidigt som man få lära sig en hel del.

En hundvalp i stallet
Författare: Reetta Niemelä
Illustratör: Salla Savolainen
Översättare: Agneta Wirberg
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 201403
Antal sidor: 36
Läsålder: 6-9 år
ISBN: 9789163877599 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Min bror Roger

roger Samuel är 8 årig pojke som längtar efter sin äldre, vuxne storebror. De har inte haft någon kontakt med varandra på flera år och Samuel minns honom knappt. Men han tänker på honom. Ständigt.

Stefan Larsson och Malin Svarén är båda debutanter som barnboksskapare. De har skapat en barnbok som väcker känslor. I alla fall hos mig som är styvmor åt en pojke (man) som är så pass äldre än mina egna barn. Barn har rätten till sina syskon, även om inte alltid föräldrarna håller sams. Just detta är grunden i Min bror Roger.

Samuel går varje dag förbi den parkeringsplats där han vet att brodern ställer sin bil. En dag möts de och deras pappa tvingas hantera den nya situationen. Författaren leder oss in i berättelsen från ett barns oskuldsfulla nivå. Samuel förstår inte varför pappan och hans storebror har kommit ifrån varandra. En gång har han hört Rogers mamma via ett telefonsamtal med pappan. Hon lät arg. Samtidigt får man veta genom text och illustratörens sätt att teckna pappans lågmildhet att det här är en man som förmodligen är mycket deprimerad. Kanske även en man som har svårt att ta itu med känslor och konflikter. Som hellre flyr än tar strid.

Jag finner en stor uppgivenhet hos pappan som sitter vid teveapparaten, som glömmer att laga middag och som drar sig undan då Samuel ställer frågor om sin bror. Men Samuels längtan efter sin storebror kommer att förändra den fastlåsta situationen. Och det behöver ju inte vara så komplicerat. Lite fika, en middag och kika tillsammans i fotoalbum för att bryta isen. Jag tyckte den här boken var stillsamt berättad på ett enkelt sätt. Illustrationerna följer känslorna väldigt väl och är fint gestaltat i sin mimik. Färgerna är matta och bilderna enkla, inte överdetaljerade, vilket förstärker bokens karaktärer då fokus sätts på dem. Staden illustreras grå och trist som en kuliss i bakgrunden. En stad att försvinna i. En stad där man kan bli främlingar fastän man bor så nära varandra.

Pappan som bär samma gamla flanellskjorta blir en symbol för hans uppgivenhet. Den tjocka omoderna tvapparaten blir för mig också en symbolik om en man som fastnat i det gamla, som inte orkar gå vidare. Jag kanske läser in för mycket men jag gillar helheten. Boken blir nästan som en återblick av någons minne. Rent handlingsmässigt så vet jag inte om den kan brista i förståelsen. Små barn kan ha svårt att förstå relationer ibland och hur allt hänger ihop. Speciellt de som inte har så äldre syskon som Samuel har eller inte ens har halvsyskon. Men jag tycker den går att läsa ändå. Man behöver inte förklara så komplicerat. Samuel har en storebror som han längtar efter och vill vara med. Svårare än så behöver det inte vara och att sakna någon tror jag vi är många som kan relatera till. Ta hand om varandra.

Min bror Roger
Författare: Stefan Larsson
Illustratör: Malin Svarén
Bokförlag: Lindskog Förlag
Antal sidor: 44
Utgiven: 201402
ISBN: 978-91-85311-57-6 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Månkan och jag har en hemlighet

mankan och jag har en hemlighet Det är så vidunderligt att vara barn och ha den tilliten till att det finns magi livet.

Jag har en hemlighet.
Det är min första.
Jag tänker på den så fort jag vaknar,
då känns det underbart.

Så tänker ”Jag”, som klär sig fort för att möta sin vän, jämnåriga Månkan. Hon som vet om hemligheten som de delar. Lilla ”Jag” har bråttom ut från huset och lämnar föräldrar och litet syskon vid frukosten. Fort, fort. Ut till Månkan och vidare till platsen där hemligheten finns. Inte kan någonting gå fel nu. Ingen vet ju om den. Men så sker något som förstör, något krackelerar den magiska lyckobubbla de har ihop. Är hela hemligheten saboterad nu? Finns det en möjlighet till att börja om?

Emma Virkes detaljrika illustrationer är i blandtekniker, som klippt och klistrat, målat och tecknat i en dos mjukt pastell. Vad jag uppfattar som naivistiska ansikten och lite stel kroppshållning förstärker min känsla av att det är en viktig bok. Den vill inte locka med söta bilder, utan med mer inlevelse och därmed mer verklighet? Så kan det vara. En svart fågel spelar en viktig roll och ger berättelsen en ännu hemligare ton.

Som barn hade jag initialt en känsla i mig att lita på andra, att de nog också skulle förstå mitt universum och jag kunde vara trygg i att det inte skulle bli förstört det där som var viktigt, spännande eller ens eget. Men så drabbades jag av den stora besvikelsen när sveket infunnit sig. När det fina blivit det fula. Som när två för mig okända släktingar stal mina åtråvärda tuggummin, som jag noga sparat efter att ha fått dem av mina föräldrar på deras resa utomlands. Jag hade lagt dem på ett hemligt ställe och de hittade dem. Det var inga vanliga tuggummin, för mig var de värdeladdade. Och de tuggade, vad de tyckte vara vanliga tuggummin, och skrattade och brydde sig föga. Genast blev jag misstänksam. De kom dock aldrig att se min inre uppbragdhet. Jag talade inte till dem igen och såg dem aldrig mer. Det kan tyckas banalt det som skedde, men så var inte upplevelsen för mig. Fullständigt elaka barn tyckte jag då. Jag hade, likt ett extra känsligt barn, inte full koll på nyanser. Glömde gjorde jag inte. Jag hade nämligen nuddat vid det mänskliga sveket. Det som tär så hårt, om än det kanske sker helt omedvetet och inte alls med den avsikten som mottagaren får lida för.

De två huvudpersonerna i denna bok upplever ett fult svek när ”några himla ungar” finner deras nedgrävda hemlighet. Dessa ungar som inte är del av huvudpersonernas känslor i det fantastiska med en hemlighet, kan tydligen kosta på sig att vara ironiska och förlöjliga det fina de hittar. Med några få ord låter författaren läsaren förnimma de utomståendes upplevelse:

– Kolla vilken fjantig låda, säger de.
– Kolla vad som ligger i den, säger de.
– Kolla vilken ful kula, en riktig fulkula, säger de.

Så söndersmulas en vacker hemlighet. Eller? Med få och kärnfulla meningar tillsammans med de uttrycksfulla bilderna, växer en historia fram som inger hopp och visar på att respekt för andras drömmar är viktiga. Inte skratta åt andra. Inte ta något som tillhör någon annan. Inte alla har det inbyggt. En lärdom att dra i livet.

Huvudpersonerna får oväntad hjälp av någon som iakttar skeendena noga. Sedan får de förbanna lite och gå vidare, men de hämtar sig. Hoppfulla igen. De är två starka individer som har varandra och de har en hemlighet ihop, på ett annat ”attans” bra gömställe.

”– Det finns något innerligt i att dela hemligheten med någon annan, den blir större och större ju mer de sätter ord på den.  Att dela någonting är det som för oss samman, det är när vi delar förtroenden som vi kommer varandra närmast, säger Katarina Kieri.” (Norrtelje Tidning)

Katarina Kieri debuterar som bilderboksförfattare i och med Månkan och jag har en hemlighet. Hon är känd för flera uppmärksammade och prisade ungdomsböcker. Jag har recenserat en här tidigare: Mellan dig och dig.

Månkan och jag har en hemlighet
Författare: Katarina Kieri
Illustratör: Emma Virke
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 28
ISBN: 9789129686678
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sorgbearbetning

En liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för.

Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.

Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans…” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.)

Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren.

Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande.

Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet.

Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik.

Titel: Min björnfarfar
Text: Alex Cousseau
Illustrationer: Nathalie Choux
Översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129691214
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Hästfesten: tio vilda hästar hittar hem

”Det började med ingenting… en äng som alla sprang förbi, ett träd som ingen ville klättra i, en sol som sken på ingen alls. Då kom en häst med stjärnor på sin gråa hals.”

Den ensamma hästen Dandy ropar ut i världen sitt ”hallå, kom hit till mig och hälsa på”. Hallået ekar över berg och vatten, mellan stad och land och kallar på hästvänner från när och fjärran.

Vi får i uppföljaren till Tio vilda hästar möta bland annat hästen Lord som alltid får sand i maten eftersom han bor på stranden. Hästen Pistage bor i en grotta med en smutsig råtta som stinker bajskorvslukt och Dior bor i en sticksig rosenlund.

Jag kan verkligen känna misären och förstår varför de vill lämna sin hemmiljö. Hallået kommer som en räddning som får dem att vakna till och fatta beslutet att ge upp och bege sig av mot ny framtid. En efter en reser sig hästarna och flyr till den härliga äng där de samlas till gemenskap och fest.

– Vad varmt du har det, vad lugnt, så tyst, inget som sticks, det är torrt, luktar gott och ingen som bits. Hästfesten är en bok om vänskap och omtanke. Alla vill vi ha ett sammanhang och gemenskap med andra och vi är alla värda att få vistas i en miljö där vi inte mår dåligt.

Precis som i första boken om de tio vilda hästarna så har Lisen Adbåge tecknat hästar i härliga färger och former. Miljöerna är oerhört detaljerade och varierande. På varje uppslag finns mycket att undersöka.

Många barn tycker att det är mycket roligt att lära sig namnen på alla hästarna. Min 6-åring har till och med namngivit hästarna efter olika släktingar (själv är jag tydligen den blå hästen med röda prickar som fryser på en isig ö i havet, det kanske passar mig ganska bra…)

Hästfesten är precis som Tio vilda hästar en mycket bra bok som jag lägger till högen av Barnboksprats favoriter. Grete Rottbölls finurliga rim flyter perfekt i munnen och håller för många omläsningar. Boken är rolig och sorglig, medryckande och passar både yngre och äldre barn.

Hästfesten: tio vilda hästar hittar hem
Författare: Grete Rottböll
Illustratör: Lisen Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687934
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris