Lite för hemskt?

För första gången har jag avbrutit sagoläsningen för mina barn för att en bok känts för läskig. Jag gjorde det fundamentala misstaget att inte titta igenom boken ensam först, innan jag läste den för mina barn. Fast den här bilderboken var illustrerad med söt framsida av Ilon Wikland och baksidestexten berättade inte om några hemskheter. Men sen satt jag ändå där med skärrad blick och insåg att jag precis hade slagit ihop boken.

Tänk dig att du har en allra bästa vän. En som alltid står vid din sida och som beskyddar dig när du är rädd. Så är det för flickan som är huvudkaraktär i Den långa, långa resan. Hennes bästa vän är hennes hund. Men tänk dig också att det är krig och att det finns människor som begår onda handlingar runt omkring dig.

Flickan tvingas åka ut på landet, enbart med  hunden vid sin sida, för att krigets verkningar är värre inne i stan där hon bor. Hon åker med tåget till sin farmor, men något har blivit fel, för ingen kommer och möter henne. Som tur är har hon  sin vän vid sin sida och klarar av situationen genom att lifta till sin farmor, som inte visste att flickan skulle komma.

Men det visar sig att de inte är skonade från kriget ute på landet heller. Flickan ser stridsvagnar köra förbi och förstår att hon inte kan känna sig riktigt trygg någonstans. Men hennes vän ger tröst. ända tills något fruktansvärt händer. Hunden kommer inte hem när flickan ropar på honom. Hon går ut för att leta och finner blodiga spår. Död i snön ligger hennes allra käraste vän, ihjälskjuten av soldaterna. Där slog jag ihop boken.

Jag ångrar så att jag inte läste igenom boken ensam först. Det är verkligen en hemsk bok, men jag förkastar den inte för det. Den är skriven år 1995. Alltså ett år då flera barn tvingats flytta från forna Jugoslavien, efter att ha upplevt krig. Mina barn har inte några kompisar som själva upplevt krig, men däremot har flera barn på deras förskola föräldrar som flytt från krig och andra hemska förhållanden. Mitt äldsta barn ställer ibland frågor om vad ”krig” är för något. Jag kan förklara innebörden av ordet krig på ett någorlunda tillfredsställande sätt, men jag kan inte förklara vad det verkligen innebär för de människor som varit med om det.

Det är inte förrän den andra halvan av Den långa, långa resan som vi får veta vad flickan heter, men när man, som vuxen, ser namnet tänds en del kopplingar i hjärnan. Flickan heter nämligen Ilon. Detta är en berättelse om en flicka som tvingas fly från ett Estland i krig.

I Den långa, långa resan får vi en bild av krig, av onda gärningar som skapats av människor. För att skapa förståelse för något så fruktansvärt, behöver en bok att innehålla hemska delar. Däremot hade jag velat att det stod något på bokens baksida om bokens hemska delar. För detta är inte en bok som man läser tillsammans för att få en mysig stund. Det kan aldrig  vara mysigt att läsa om hur någons bästa vän blir mördad. Men jag måste också skriva att boken slutar hoppfullt. Livet för flickan går vidare. Hon kommer till ett land där det inte är krig (Sverige), skaffar sig människovänner och börjar finna mening i livet.

Jag läste färdigt boken ensam och frågade senare mina barn om de ville höra fortsättningen. De ville inte det, men vi har haft ett par samtal om vad krig innebär och jag tror säkert att jag kommer att gå till biblioteket för att låna den här boken igen, vid ett annat tillfälle.

Varje dag började med att hunden sprang ut och såg efter om världen fanns kvar.
Och pinkade lite på den.
Sen sprang den in och såg efter om flickan fanns kvar och slickade henne i ansiktet av förtjusning.
Men en morgon kom hunden inte tillbaka. Flickan hörde den skälla borta på isen och blev orolig. Den skällde och skällde ända tills det hördes skott. Flickan rusade ut…
…och när hon kom ner på stranden fick hon se vad som hade hänt. Soldaterna hade skjutit hunden.
Hur kunde de? Hur kunde man skjuta en liten hund?
För att den skällt på dem kanske, men den ville ju bara vakta henne från kriget!
Och flickan blev alldeles ensam och trodde att hon aldrig skulle bli glad igen. Hon grät och skrek och miste matlusten och kunde inte sova.


Den långa, långa resan
Text: Rose Lagerkrantz
Illustratör: Ilon Wikland
Förlag: Brombergs
Antal sidor: 48
ISBN: 9176086844
Låna boken på bibliotek

Sagolikt vackert från Szegedi igen: Lenka

I januari skrev jag om den vackert illustrerade Rapunzel och nu har jag fått ännu en bok av Katalin Szegedi i min hand: Lenka. Nu står Szegedi för text såväl som bild och jag tycker ännu bättre om den här boken!

Lenka är en färgstark tjej med yvigt, rött hårburr. Hon älskar att rita och måla, men hon känner sig väldigt ensam. De andra barnen retar henne för att hon är tjock och hon har inga vänner. Helst av allt vill hon sitta inne och rita, men hennes mamma säger åt henne att gå ut och leka med de andra barnen. Det är lättare sagt än gjort när alla bara retas, men till slut är det Lenkas konstnärlighet som väcker nyfikenheten hos någon som kan bli hennes vän.

På Felis förlags hemsida hittar man en intervju med Katalin Szegedi om hur boken kom till. Hon säger bland annat om illustrationerna:

Jag målade på brun wellpapp med akryl och tempera, sedan klistrade jag annat pappersbaserat material på detta.

Wellpappen syns tydligt i bilderna, som den här:

Fler bilder finns att se här. Tillägg: Och nu finns ett smakprov hos Adlibris.

Bilderna är verkligen helt underbara! Man kan titta hur länge som helst och fundera på hur olika detaljer är gjorda. Nya finurligheter dyker upp hela tiden – jag såg till exempel inte med en gång att det finns sidnummer på varje sida, som en del av konstverket (ja, jag säger konstverket, för ordet ”bild” känns egentligen futtigt!). Wellpappen får vara en del av motivet på ett riktigt smart sätt, det är väldigt intressant gjort. Jag älskar inlageillustrationerna; i början sitter Lenka på ett wellpappstaket med ett regnmoln över sig. Hon är ledsen och hängig, precis som blomman som syns en bit bort. I slutet har regnmolnet flyttat till blomman i stället och det var ju regn som blomman behövde, så den har blivit glad. Och vad tror ni det var Lenka behövde för att bli glad? Jodå, hon sitter där med sin nya vän!

Lite synd är det att boken innehåller förhållandevis mycket text. Bilderna är så talande i sig själva att berättelsen skulle gå fram även helt utan text och jag uppskattar i regel den svenska normen med textmässigt koncisa bilderböcker. Jag tänkte först att det inte alls skulle gå att läsa boken med min tvååriga dotter Ava, men jag försökte och blev positivt överraskad av hennes reaktion. Första gången hade hon något att pilla med samtidigt som jag läste och då fick jag faktiskt läsa hela. Efterföljande gånger har hon velat hjälpa till att bläddra betydligt fortare än jag kan läsa… men hon gillar verkligen boken! Så fort hon får syn på boken, och ibland utan att den ens är i närheten, säger hon ”Säsa Nenka, säsa Nenka!” (= Läsa Lenka). Hon tycker väl om bilderna hon också!


Ett uppslag ur Lenka

Lenka är ett perfekt tips till den som vill ge bort lite ögongodis i jul!


Lenka
Författare& illustratör: Katalin Szegedi
Förlag: Felis förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789197830829
Smakprov: hos Adlibris, se även fler bilder ur boken
Köp: jämför priser

Böcker med 3D-animation

När boken är läst går man fram till datorn och håller upp boken framför webbkameran. Då dansar karaktärerna runt på boken (som man ser på skärmen). Kan detta vara nåt?

När Ture börjar dansa runt med sin dammsugare och Lola & Snoddas dansar tango på skärmen så kan man inte låta bli att förundras lite över tekniken. Jag tror att detta är en garanterad succé hos barnen! Men vad handlar böckerna om då?

Lola och Snoddas handlar om en leopard som vill att livet ska vara perrrrrfekt. Hennes assistent Snoddas gör dock nästan ingenting ”rätt”, han är dock en gud på att dansa tango. Boken är väldigt upprepande och det känns lite fel att Lola kör så hårt med Snoddas. Men boken engagerar min 3-åring som skrattar och säger ”nämen, det gååår ju inte!” när Snoddas gör fel.

Ture-Städ-o-saurus handlar om en perfektionistisk dinosaurie som älskar att städa. Om man bortser från tillrop som ”fläck väck – väck fläck” och andra ord som är utspridda över sidorna så flyter språket väldigt bra och den är rolig att läsa. Den har även en liten knorr på slutet som åtminstone får mig att dra på smilbanden.

Illustrationerna är fina och ser ut att vara rivna ur papper. Dock kan jag tycka att kontrasterna inte blir så bra när färgerna nästan flyter ihop. Böckernas stilspråk påminner lite om Charlie & Lola (både böckerna och tv-serien).

I övrigt får jag känslan av att böckerna är en aning själlösa och att de är skrivna främst för att få en chans att visa upp 3D-boken som medium, vilket är synd. Men om man gillar tekniken så finns det helt klart en poäng med böckerna ändå.

För att kunna titta på 3D-animeringen behöver man ha en webbkamera samt installera ett program som finns på förlagets webbplats.

Det känns dock en aning fel att gå ur sängen på kvällen och fram till datorn när vi försöker natta, men man får väl se till att läsa boken dagtid istället, det går ju det med!


Lola och Snoddas
Författare: David Salariya
Illustratör: Caroline Scrace
Förlag: Tukan Förlag
Antal sidor: 28
ISBN: 9789174011784
Köp: Jämför priser

Ture – en städ-o-saurus
Författare: David Salariya
Illustratör: Caroline Scrace
Förlag: Tukan Förlag
Antal sidor: 28
ISBN: 9789174011777
Köp: Jämför priser

Tala sanning – lyssna på varandra

Minns du Aisopos fabel om pojken och vargen? Om pojken som ropade att vargen kom, trots att den inte gjorde det, så att ingen trodde honom när väl vargen kom på riktigt.

I sagan Tala sanning – lyssna på varandra dyker pojken och vargen-temat upp i en helt ny tappning. Här är det inte några oskyldiga små får som dör, men däremot brinner några barns väskor upp.  Det hela börjar med att vi möter Rosa-Emma och Vit-Magnus, som man kan lära känna i den tidigare boken i serien, Låt alla vara med. Men vi lär också känna Johan. Tillsammans ska de på en utflykt med skolan. Men redan på bussen till utflyktsplatsen kommer Johan med sin första lögn. Han säger att han glömt sin ryggsäck, trots att han inte gjort det, och utflykten blir lite försenad. Sedan ljuger han igen och de andra blir riktigt arga på honom, så arga att de inte tror på honom alls när han säger att det brinner. Men den här gången talar Johan sanning!

Även om berättelsen påminner om Pojken och vargen ligger den här nya berättelsen mycket närmare barns vardag. Händelserna känns verkliga och relevanta idag. Det är en berättelse om barn idag och konflikter som kan uppstå mellan dem. Däremot finns det sedelärande där även i Tala sanning – lyssna på varandra. De vuxna i berättelsen, främst barnens lärare, finns med som moraliska vägvisare och vi får se hur illa det kan gå om man ljuger för sina kompisar. Men även om boken har en tydlig pedagogisk inriktning finns det en del utrymme för nya tankar och ifrågasättande av det självklara, särskilt genom diskussionsfrågorna, som följer med längst bak i boken. Dessutom visar boken något som är minst lika viktigt som att tala sanning, nämligen att lyssna på varandra. Barnen blir ledsna och arga när Johan ljuger för dem, men Johan blir också väldigt ledsen när det inte är någon som vill lyssna på honom, trots att han talar sanning.

Boken innehåller ganska mycket text, men den passar bra från förskoleklass och uppåt, enligt min mening.  Eller för yngre barn om man antingen läser den för få barn åt gången eller kortar ner innehållet lite. Till boken kommer det med en medalj. Man kan även köpa till en kompissten, som kan användas när barn ska prata tillsammans i en grupp.

Läs gärna om den första delen i serien om Rosa-Emma och Vit-Magnus: Låt alla vara med


Tala sanning – lyssna på varandra
Författare: Ulrika och Mats Slottner
Illustratör: Lilian Johansson
Förlag: ZimZalabim
Antal sidor: 26
ISBN: 9789197888622
Smakprov: Titta i boken
Köp: Direkt från förlaget eller jämför pris

Leni är ett sockerhjärta

När Leni är ett sockerhjärta kom ut kastade jag mig inte över den, för jag tänkte att alla andra ändå skulle göra det. Och det hade jag ju rätt i, för alla verkar älska den här boken. Alla översvallande kärleksyttringar (några av dem länkas från förlagets bokpresentationssida) fick faktiskt min nyfikenhet att växa. När jag såg den på biblioteket fick den följa med hem och nu har jag lånat om och lånat om och lånat om, tills det inte går längre. På måndag måste den vara tillbaka, basta. Vi kommer att sakna den, både jag och Ava. Hon har pratat en hel del om Lenin på sistone, men är inte så intresserad av sovjetisk historia som man kanske skulle kunna ledas till att tro, för det är såklart Leni hon menar. Vi gillar henne! Det här är en underbar bok, med supercharmiga bilder och en berättelse som både är rolig och känns sann.

Leni är alltså en liten tjej som inte tycker att hon är så liten. Hon blir sur när tanterna kallar henne sockerhjärta och så ska hon baske mig bevisa att hon i själva verket nästan är vuxen. Ända tills pappa tycker det är dags att städa, förstås.

Min favoritdel av boken är när Leni går kaxig och barhuvad förbi alla mössförsedda, pluttiga barn:

Man kan nästan säga att Leni är vuxen. Det syns kanske inte, men det känns.

Och mitt favoritstycke att läsa, för att det är så mitt-i-prick, är:

Pappa tycker att Leni ska åka vagnen,
så att dom kommer hem nån gång.
Men pappa fattar inte. Vuxna sitter väl inte
i vagn. Dom går!

Ava tycker det är roligast när Leni ska dricka kaffe, men säger BLÄ och häller allt i blomkrukan i stället (när pappa inte ser, förstås). Då brukar vi säga BLÄ några gånger, bara för att det är roligt.

I februari kommer uppföljaren Leni blir en bebis. Den kan ni lita på att jag kommer att nappa åt mig fortare än kvickt.


Leni är ett sockerhjärta
Författare & illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67339-5
Smakprov: hos smakprov.se
Köp: jämför priser