Burens namnlöse berättare åker ibland till sin mammas kompis Biggan. Nu är de där på kalas och på baksidan av huset har Biggan byggt en stor bur. I buren sitter en olycklig räv.
”Den sprang omkring och förstörde rabatterna” säger Biggan. ”Nu får den sitta här tills den blir tam.”
Hos Biggan bor ibland Maj. De vuxna menar att Maj inte förstår så mycket men hon i sin tur säger att om man låtsas att man inte förstår så får man göra som man vill. Maj vet var nyckeln till buren finns men hon vill inte att Biggan ska förstå att hon vet det. Men pojken är nästan gråtfärdig över den ledsna räven och Maj får en idé.
Buren är en uppmaning om att stå emot och vägra inrätta sig eftersom att frihet är det viktigaste vi har. Den visar att list och finess vinner i längden och att de vuxnas regler ofta är rigida. Texten är finurlig och tål att läsas flera gånger och en hel del är outsagt men tydligt ändå.
Vi hämtar en sax. Vi säger ingenting. Det hörs bara klipp, klipp.
Det är en fantasifull berättelse med otroligt läckra bilder. Det är något med färgerna, tekniken, perspektiven och detaljerna som gör att jag sugs in i berättelsen och jag kan inte se mig mätt på illustrationerna. Det är mystiskt och vackert i naturen samtidigt som människorna är fyrkantiga och skeva. Dessutom är den snyggt formgiven och vem älskar inte guld på omslaget?
Jag läser ibland om vuxna som är less på att barnböcker alltid ska vara pedagogiska. Själv anser jag förvisso att varje berättelse har något att lära, och kanske är det för att jag är lärare och har ett fostransuppdrag i mitt yrke men jag tycker att vuxna ska lära barn bra saker. Den här boken gör just det och behandlar viktiga ämnen som frihet och empati men gör det utan att vara övertydlig.
Det är också en bok som lämpar sig att samtala kring där barn själva kan få sätta ord på varför Maj och de vuxna gör si eller så. Jag har lyckats missa både Wallenius och Landahl fram tills nu men lär inte göra det framöver!
