Nu utkommer Anna Höglunds lilla pekbok med enkla bilder och ljudhärmande text igen. Första gången var 2002. Den överraskade mig med att i sin enkelhet vara så underhållande och framkalla skratt hos både mig och min 2-åring. Han började genast ljudhärma, dels det som stod i skrift men också med egna ljud. Bilden på en rund kaka med bildtext som säger m-m-m-m-m-m gör han på ett oefterhärmligt vis med väldigt roliga tillägg. En hund och en dammsugare har ljud för sig, det vet ju alla. Men har en kaka och en måne verkligen ljud som hörs? Jo, hos Anna Höglund är det så och det håller mitt lilla barn också med om. En bok som det går att återkomma till flera gånger varje dag då den är lätt och kul att ta sig igenom. För varje genomläsning blir jag mer och mer fäst vid den och det beror förstås mycket på en viss liten person som ger mig fina minnen kring bokens innehåll. De härligt barnsligt tecknade bilderna är hämtade både från naturen, vardagen och från det som kan upptäckas på en promenad med ett litet barn. I bokens början syns ett litet barn och mot slutet finns en mamma och det gillades helt klart. För det var ju Ide själv och mamma Malin!
Vad säger klockorna?
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789129680591
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Här är en bok med de kvaliteter som jag efterfrågar, där text och bild samverkar så som jag uppskattar. Eva Eriksson är alltid bra och ingen som hon är så fenomenal på att i bild fånga känslor och ansiktsuttryck i ett tidlöst universum. Ulf Nilsson är författaren och de har samarbetat lyckosamt förr och hans texter har en sådan mjuk och ibland lite sorgsen ton och inte sällan märker jag en vardaglig varm humor. I Ensam mullvad på en scen får vi läsa en jagberättelse i en okänd dåtid och där möta en pojke som är sex år och som plötsligt får ett för honom mycket stort dilemma: han ska tillsammans med sin klass medverka i en liten uppvisning. Hela hans väsen motsäger sig detta, han vill helt enkelt inte. Allt annat förlorar sin glädje och han går in i känslan av att vara utsatt för något gruvligt obehagligt. Pojken har en mycket fin relation med sin lillebror som älskar när han sjunger för honom, speciellt en liten sång som pojken själv kommit på. Sjunga och spexa för lillebror är roligt, men inte inför många tysta i en stor mörk sal. Lillebror kommer förresten att spela en stor roll mot slutet av boken och jag finner det intressant när barn gör saker som vuxna inte märker, men som kan förändra allting – till det bättre.
Den här boken har jag haft hemma i flera månader nu. Ja, sedan förra året till och med om jag ska vara ärlig. Jag har inte haft tid att skriva inlägg här på Barnboksprat, till min sorg. Men nu vill jag skriva om Tisdagskossan, eftersom jag nyligen fick ett mail från Daniel Edfeldt, kossans skapare, där han undrade om jag ville läsa och skriva om hans uppföljare till Tisdagskossan, som kommer i slutet av sommaren någon gång. Det ville jag ju såklart, men först behövde jag skriva om den första boken om kossan.
