Tills mina fingrar blev blå av Ida Berner är en viktig bok om ett svårt ämne som lämnar mig nästan mållös.
Boken är skriven ur författarens dotters perspektiv, med inflikade kortare kapitel med mammans perspektiv. Vi får följa berättarrösten från de sista dagarna i fyran, när hennes bästis berättar att hon ska flytta och den ensamhetskänsla som följer, genom den sista friska sommaren, den innan ätstörningen började på riktigt, och sen genom det helvete som både berättarrösten, mamman och hela familjen fick genomlida efter att “gubben med den fula hatten” flyttade in i flickans huvud och började diktera hela livet.
Det går så pass långt att inte bara kalorier räknas utan även vätskeintaget dras ner på för att inte fylla kroppen, samtidigt som träningen intensifieras med fem löprundor per dag plus en massa hopp, sit-ups och så vidare. Sjukvården släpar efter men till slut inser även personal där att det inte går längre, och barnet till slut blir inlagt när hon är så svag att hon ser ut som en liten, blå fågelunge med skulderbladen utstickande som vingar på ryggen, och händer, fötter och delar av benen blåfärgade.
Som mamma är det en värsta mardröm som jag fått följa. En mardröm som blev extra verklig när min snart fem och ett halvt åring i morse valde bort ett klädesplagg för att det fick henne att se tjock ut. Då hade jag bara läst de inledande kapitlen, men jag känner till ätstörningsproblematiken sen tidigare både genom det jag har läst och genom att en vän levde med ätstörning långt upp i åldern. Och jag vet att denna tjockhets, denna utseendeshysteri sjunker i åldrarna.
Det chockerar mig ändå att läsa om en elvaåring som blir så illa sjuk att hon är nära döden och läggs in på sluten avdelning i tre veckor för att senare, då problematiken inte slutar utan gubben i huvudet fortsätter sin terror, till slut sondmatas, vilket blir vändningen.
Och det chockerar mig att en femåring, runt vilken vi aldrig diskuterat vikt utöver som något positivt vid mätning av längd och vikt för att se att barnen växer ordentligt, där vi alltid gosat med mjuka magar och smala armar, där jag försökt neutralisera förhållandet till vikt, storlek som något en bara är, och svarat på barnens frågor varför min mage är så stor med ett leende och att det är för att jag älskar mat. Jag vet inte var mitt barn har fått sina tankar ifrån men efter att ha läst den här viktiga boken blir det ännu tydligare att dessa tankar är något vi måste hitta ett sätt att arbeta bort. Jag hade förväntat mig liknande kommentarer i mellanstadiet, kanske i slutet av lågstadiet, då samhället sänder ut de signaler det gör och barn kan slänga ur sig elaka kommentarer utan att ens egentligen mena det. Men jag hade inte förväntat mig något liknande redan i förskolan.
Tills mina fingrar blev blå känns skriande viktig. Som en påminnelse av vad alltför många barn och familjer går igenom. Att läsa om upplevelsen ur barnets röst tydliggör hur svårt det är att befinna sig i “gubbens” klor, hur svårt det är att bryta sig fri trots att en ser hur ont det gör alla runt omkring.
”Nej, jag lekte inte! Jag försökte på alla sätt tvinga min hand att få in en tugga av maten i min mun. Huvudet höll på att sprängas av all ångest och av Gubben som skrek ’gör det inte, då blir du tjock!’ Så nej, jag lekte inte med maten.” (s. 72)
Samtidigt är det inte en tung läsning. Boken genomsyras av humoristiska undertoner och vi vet redan i början att barnet överlever då hon återberättar från när hon nästan är tretton år. Boken slutar också hoppfullt och visar att det går att ta sig ur även detta helvete.
Det här är en bok som borde finnas på alla bibliotek, speciellt de i skolan, och barn- och ungdomsmottagningar. Och som alla med barn i sin närhet borde läsa.
Tills mina fingrar blev blå
Författare & illustratör: Ida Berner
Förlag: Idus förlag (2020)
ISBN: 9789176340622
Kan köpas hos Idus, Adlibris eller Bokus.
Fallet med det mystiska blodet är första delen i den nya serien Jojos deckarklubb av Helena Kubicek Boye och Andrea Femerstrand. Boken följer det vanliga bilderboksupplägget om tolv uppslag och är genomillustrerad, men känns ändå mycket längre än en vanlig bilderbok. Det är inte så konstigt då denna serie vänder sig till barn som är redo för lite mer text och jag skulle säga att boken är ett perfekt steg från bilderbokens värld in i kapitelboken.
Ett snabbt besök på biblioteket för några veckor sedan för att lämna tillbaka böcker såg mig komma hem med en bunt serieböcker vars ämnen och omslag kallade på mig.
Kvinnor i kamp: 150 års kamp för frihet, jämlikhet, systerskap! av Marta Breen med illustrationer av Jenny Jordahl imponerar stort i hur mycket fakta de lyckas förmedla med så pass lite text utan att det känns varken torrt eller alltför förenklat.
Det är en mycket snygg bok om ett väldigt viktigt ämne. För kampen är fortfarande inte slut, och i boken får läsaren veta både hur mycket som redan har vunnits men också hur mycket som återstår att kämpa för. Vågar du gå först?
En till norsk seriebok med ett viktigt ämne är Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark och Monika Steinholm. Här spinner vi vidare på rätten till fri kärlek, att kunna älska vem en vill och inte behöva skämmas för det.
Jens och Edor träffas och blir kära, men ska Edor våga erkänna sin kärlek, varför reagerar hans pappa så konstigt när han alltid accepterat bögar tidigare, och vad ska vännerna säga?
Det är en fin romantisk berättelse med ärligt tecknade bilder som kommer nära inpå. En viktig bok om det fortsatta förtryck av HBTQIA+ som pågår även här uppe i Norr, att våga stå upp för sig själv vad andra än tycker, och att hitta de som står på ens sida.
Det är en varm skildring av att stå på gränsen av förändring och av relationen mellan en ensamstående mamma, som rätt ofta byter kille, och ett barn.
Jag skriver på ett manus – ja, eller egentligen är råmanuset färdigt – med ungefärlig målgrupp 9-12 år där drakar är väldigt viktiga. Alla huvudpersonens drömmar kretsar kring drakar och boken utspelar sig under hennes första möten med dem.
Drakar – Stora boken om bevingade bestar: från Smaug till Katla av Peter Bergting ger en härlig överblick av kända drakar från böcker, film och rollspel. Boken är fylld av vackra illustrationer av de olika drakar som porträtteras – för varje drake har fått sitt eget kapitel där en sammanfattning av den film/bok/rollspel den har utvecklats för finns med tillsammans med en kort genomgång om drakens levnadsöde och jämförelser mellan olika författares drakar (till exempel att Tolkiens drakar tar flera hundra år på att bli fullvuxna, medan Game of Thrones-drakarna blir det på ett par säsonger) och mellan drakar med ursprung i väst eller öst.
Våra nordiska drakar och konsten att spåra dem – efter fältstudier av drakforskare sir Adrian Dratt av Karin Linderoth är en underbar faktabok för alla drakforskare. Skriven som en riktig faktabok – inklusive med faktaboxar för varje släkte med kartor om förekomst, storleksangivelser, information om föda, läte och eldanvändning – med engagerande text, så är det här nog varje drakälskares drömbok.
I andra boken har barnen börjat få någorlunda kontroll över drakarna och har skoj med dem. Ärkefienden Liam har dock något fuffens för sig och drakefruktträdet mår inte bra. Tomas och hans tre vänner måste försöka rädda trädet och stoppa Liam från vad det nu är han gör. Samtidgit håller farfars granne på med något eget fuffens i sin trädgård och Tomas tror att det kan vara anledningen till att trädet dör. Eller kan det ha något med Liam att göra?
Se upp, Stella! är skriven av Susanne Trydal med underbara illustrationer i Ellen Ekmans speciella stil. Du har säkert läst stripserien Lilla Berlin. Samma humor känns igen i bilderna i den här boken även om temat är ett annat.
