Tills mina fingrar blev blå av Ida Berner är en viktig bok om ett svårt ämne som lämnar mig nästan mållös.
Boken är skriven ur författarens dotters perspektiv, med inflikade kortare kapitel med mammans perspektiv. Vi får följa berättarrösten från de sista dagarna i fyran, när hennes bästis berättar att hon ska flytta och den ensamhetskänsla som följer, genom den sista friska sommaren, den innan ätstörningen började på riktigt, och sen genom det helvete som både berättarrösten, mamman och hela familjen fick genomlida efter att “gubben med den fula hatten” flyttade in i flickans huvud och började diktera hela livet.
Det går så pass långt att inte bara kalorier räknas utan även vätskeintaget dras ner på för att inte fylla kroppen, samtidigt som träningen intensifieras med fem löprundor per dag plus en massa hopp, sit-ups och så vidare. Sjukvården släpar efter men till slut inser även personal där att det inte går längre, och barnet till slut blir inlagt när hon är så svag att hon ser ut som en liten, blå fågelunge med skulderbladen utstickande som vingar på ryggen, och händer, fötter och delar av benen blåfärgade.
Som mamma är det en värsta mardröm som jag fått följa. En mardröm som blev extra verklig när min snart fem och ett halvt åring i morse valde bort ett klädesplagg för att det fick henne att se tjock ut. Då hade jag bara läst de inledande kapitlen, men jag känner till ätstörningsproblematiken sen tidigare både genom det jag har läst och genom att en vän levde med ätstörning långt upp i åldern. Och jag vet att denna tjockhets, denna utseendeshysteri sjunker i åldrarna.
Det chockerar mig ändå att läsa om en elvaåring som blir så illa sjuk att hon är nära döden och läggs in på sluten avdelning i tre veckor för att senare, då problematiken inte slutar utan gubben i huvudet fortsätter sin terror, till slut sondmatas, vilket blir vändningen.
Och det chockerar mig att en femåring, runt vilken vi aldrig diskuterat vikt utöver som något positivt vid mätning av längd och vikt för att se att barnen växer ordentligt, där vi alltid gosat med mjuka magar och smala armar, där jag försökt neutralisera förhållandet till vikt, storlek som något en bara är, och svarat på barnens frågor varför min mage är så stor med ett leende och att det är för att jag älskar mat. Jag vet inte var mitt barn har fått sina tankar ifrån men efter att ha läst den här viktiga boken blir det ännu tydligare att dessa tankar är något vi måste hitta ett sätt att arbeta bort. Jag hade förväntat mig liknande kommentarer i mellanstadiet, kanske i slutet av lågstadiet, då samhället sänder ut de signaler det gör och barn kan slänga ur sig elaka kommentarer utan att ens egentligen mena det. Men jag hade inte förväntat mig något liknande redan i förskolan.
Tills mina fingrar blev blå känns skriande viktig. Som en påminnelse av vad alltför många barn och familjer går igenom. Att läsa om upplevelsen ur barnets röst tydliggör hur svårt det är att befinna sig i “gubbens” klor, hur svårt det är att bryta sig fri trots att en ser hur ont det gör alla runt omkring.
”Nej, jag lekte inte! Jag försökte på alla sätt tvinga min hand att få in en tugga av maten i min mun. Huvudet höll på att sprängas av all ångest och av Gubben som skrek ’gör det inte, då blir du tjock!’ Så nej, jag lekte inte med maten.” (s. 72)
Samtidigt är det inte en tung läsning. Boken genomsyras av humoristiska undertoner och vi vet redan i början att barnet överlever då hon återberättar från när hon nästan är tretton år. Boken slutar också hoppfullt och visar att det går att ta sig ur även detta helvete.
Det här är en bok som borde finnas på alla bibliotek, speciellt de i skolan, och barn- och ungdomsmottagningar. Och som alla med barn i sin närhet borde läsa.
Tills mina fingrar blev blå
Författare & illustratör: Ida Berner
Förlag: Idus förlag (2020)
ISBN: 9789176340622
Kan köpas hos Idus, Adlibris eller Bokus.
