Tills mina fingrar blev blå

Tills mina fingrar blev blå av Ida Berner är en viktig bok om ett svårt ämne som lämnar mig nästan mållös.

Boken är skriven ur författarens dotters perspektiv, med inflikade kortare kapitel med mammans perspektiv. Vi får följa berättarrösten från de sista dagarna i fyran, när hennes bästis berättar att hon ska flytta och den ensamhetskänsla som följer, genom den sista friska sommaren, den innan ätstörningen började på riktigt, och sen genom det helvete som både berättarrösten, mamman och hela familjen fick genomlida efter att “gubben med den fula hatten” flyttade in i flickans huvud och började diktera hela livet.

Det går så pass långt att inte bara kalorier räknas utan även vätskeintaget dras ner på för att inte fylla kroppen, samtidigt som träningen intensifieras med fem löprundor per dag plus en massa hopp, sit-ups och så vidare. Sjukvården släpar efter men till slut inser även personal där att det inte går längre, och barnet till slut blir inlagt när hon är så svag att hon ser ut som en liten, blå fågelunge med skulderbladen utstickande som vingar på ryggen, och händer, fötter och delar av benen blåfärgade.

Som mamma är det en värsta mardröm som jag fått följa. En mardröm som blev extra verklig när min snart fem och ett halvt åring i morse valde bort ett klädesplagg för att det fick henne att se tjock ut. Då hade jag bara läst de inledande kapitlen, men jag känner till ätstörningsproblematiken sen tidigare både genom det jag har läst och genom att en vän levde med ätstörning långt upp i åldern. Och jag vet att denna tjockhets, denna utseendeshysteri sjunker i åldrarna.

Det chockerar mig ändå att läsa om en elvaåring som blir så illa sjuk att hon är nära döden och läggs in på sluten avdelning i tre veckor för att senare, då problematiken inte slutar utan gubben i huvudet fortsätter sin terror, till slut sondmatas, vilket blir vändningen.

Och det chockerar mig att en femåring, runt vilken vi aldrig diskuterat vikt utöver som något positivt vid mätning av längd och vikt för att se att barnen växer ordentligt, där vi alltid gosat med mjuka magar och smala armar, där jag försökt neutralisera förhållandet till vikt, storlek som något en bara är, och svarat på barnens frågor varför min mage är så stor  med ett leende och att det är för att jag älskar mat. Jag vet inte var mitt barn har fått sina tankar ifrån men efter att ha läst den här viktiga boken blir det ännu tydligare att dessa tankar är något vi måste hitta ett sätt att arbeta bort. Jag hade förväntat mig liknande kommentarer i mellanstadiet, kanske i slutet av lågstadiet, då samhället sänder ut de signaler det gör och barn kan slänga ur sig elaka kommentarer utan att ens egentligen mena det. Men jag hade inte förväntat mig något liknande redan i förskolan.

Tills mina fingrar blev blå känns skriande viktig. Som en påminnelse av vad alltför många barn och familjer går igenom. Att läsa om upplevelsen ur barnets röst tydliggör hur svårt det är att befinna sig i “gubbens” klor, hur svårt det är att bryta sig fri trots att en ser hur ont det gör alla runt omkring.

”Nej, jag lekte inte! Jag försökte på alla sätt tvinga min hand att få in en tugga av maten i min mun. Huvudet höll på att sprängas av all ångest och av Gubben som skrek ’gör det inte, då blir du tjock!’ Så nej, jag lekte inte med maten.” (s. 72)

Samtidigt är det inte en tung läsning. Boken genomsyras av humoristiska undertoner och vi vet redan i början att barnet överlever då hon återberättar från när hon nästan är tretton år. Boken slutar också hoppfullt och visar att det går att ta sig ur även detta helvete.

Det här är en bok som borde finnas på alla bibliotek, speciellt de i skolan, och barn- och ungdomsmottagningar. Och som alla med barn i sin närhet borde läsa.


Tills mina fingrar blev blå
Författare & illustratör: Ida Berner
Förlag: Idus förlag (2020)
ISBN: 9789176340622
Kan köpas hos Idus, Adlibris eller Bokus.

Den farliga leken

Den farliga leken kanske inte är någon ungdomsbok egentligen, men eftersom huvudpersonerna är unga kvinnor får den platsa i kategorin ändå. LL-versionen (LL = lättläst) av Mari Jungstedts kriminalroman är återberättad av Niklas Darke och ganska rejält nerbantad såsom det ju blir när man gör om en roman till en lättläst bok. Jag har inte läst originalversionen men skulle kunna tänka mig att göra det om det inte var för att jag redan vet vilka offer och mördare är.

I berättelsen får vi stifta bekantskap med de två unga kvinnorna Agnes och Jenny. Deras gemensamma nämnare är modelljobb hos agenturen Fashion for Life, och fotografen Markus Sandberg. Boken är uppdelad i kapitel som inte är numrerade utan istället bär namnet på den person som det handlar om (detta för att underlätta för någon med lässvårigheter, originalversionen har inte denna typ uppdelning) och det är naturligtvis Agnes och Jenny som står för de flesta kapitlen.

Bokens första kapitel handlar om Agnes, en från början helt vanlig skoltjej från Gotland som när hon är 15 år vinner en tävling där vinsten är att bli fotograferad av en riktig modefotograf i Stockholm. När Agnes blir fotograferad av Markus Sandberg slutar det med att de har sex på golvet i studion, och han fortsätter att utnyttja henne när han känner för det även fortsättningsvis. Både agenturen och Markus påtalar för Agnes att hon är för tjock för att bli en framgångsrik modell, så hon börjar banta för att duga. Till slut går det för långt och hon blir sjuk i anorexi, och det är i en sjukhuskorridor man får träffa henne första gången. Hon är svårt sjuk och vid måltiderna har hon en vårdare som sitter mitt emot för att se till att hon äter, men hon lyckas ändå smussla undan och kasta en hel del av maten. Vårdaren heter Per och Agnes verkar tycka mycket om honom. Förutom sjukdomen har Agnes varit med om något annat hemskt; hennes mamma och bror dog i en bilolycka när hon var yngre. Hennes pappa har träffat en ny kvinna, Katarina, som Agnes hatar.

Jenny är också från Gotland och blev även hon upptäckt av Fashion for Life och Markus Sandberg. Hennes liv är raka motsatsen från Agnes; hon jobbar som en mycket framgångsrik modell, får resa över hela världen och ska när vi får träffa henne fotas för ett omslag till tidningen Vogue. Hon och Markus Sandberg har ett förhållande som dock störs av hans ex Diana som tycker att Jenny har stulit Markus ifrån henne.

Otäckheterna i berättelsen börjar när Jenny och Markus befinner sig på Gotland för Voguefotograferingen. Markus väljer att bo i en stuga i skogen istället för på hotellet, och när han inte dyker upp till festligheterna på kvällen beslutar sig Jenny för att söka rätt på honom i hans stuga, och väl där hittar hon honom svårt skadad – någon har huggit honom med en yxa i huvudet! Han dör inte men blir liggande på sjukhus utan att kunna tala och ingen vet hur det står till med hans minne. Jenny blir förhörd och misstänkt eftersom hon har ett förhållande med honom, men också därför frias hon från misstanke då det inte verkar finnas något motiv. Hon nämner dock Diana som kan tänkas vara ute efter hämnd för polisen…

Efter en tid mördas även chefen för Fashion for Life; vad är det för galning och vad är han/hon ute efter egentligen? Jenny börjar fasa för att hon kan vara nästa offer…

Ja, fler offer blir det i boken och de båda flickorna Agnes och Jennys liv ska komma att korsas. Mer än så tänker jag inte berätta om bokens story för då blir det ju knappast spännande för den som själv vill läsa boken efter att ha läst min lilla utläggning här.

Vad tyckte jag om boken då? Jodå, jag tycker att den är hyfsat bra i sin avskalade version. Ganska spännande med en del oväntade svängar i handlingen, men…jag tycker att det är mycket intressant att läsa om Agnes och hade nog hellre velat att boken varit en berättelse om henne, hennes liv och sjukdomen anorexi hellre än en kriminalroman.


Den farliga leken
Författare: Mari Jungstedt
Förlag: LL-förlaget
Antal sidor: 168
ISBN: 9789170533426
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus