Hon är elva Ã¥r och hennes namn betyder glädje. Fast Joy är inte särskilt glad. Hennes mamma har just dött och Gregor hanterar sorgen genom att dricka alldeles för mycket alkohol. Joy skriver ner sina tankar i en bok och ibland ritar hon serier ocksÃ¥. Hon fantiserar ofta om sin riktiga pappa i Thailand, som en vacker dag kanske kommer och hämtar henne pÃ¥ sin ädla springare…
Åh, vilken fin bok det här är! Den är hjärtknipande sorglig så att man vill krypa in i berättelsen och krama Joy, samtidigt som det finns ljuspunkter i form av människor som tar hand om Joy när Gregor misslyckas. Inte ens Gregor är helt utom hopp om bättring, så när jag läst klart känner jag att Joy nog kommer att klara sig bra trots allt. Boken är fin även till det fysiska, då den har ett snyggt omslag och ett bokmärkesband som gör att boken känns extra lyxig.
Med Joy till världen vann Viveka Sjögren manustävlingen ”Du är inte ensam!” som utlystes av Libris, Hela människan, BlÃ¥ Bandet, LP-verksamheten och IOGT-NTO:s Juniorförbund, i syfte att hitta en berättelse som barn med missbruk i sin närhet kan känna igen sig i och som samtidigt förmedlar hopp. Juryns motivering löd:
”I Joy till världen (arbetstitel) blir en mellanstadieflickas mycket specifika livssituation en förtrollande och engagerande bild. Vem som helst som nÃ¥gon gÃ¥ng har känt sig ensam eller övergiven kan leva med i den. Viveka Sjögren gestaltar tillvaron en bra bit bort frÃ¥n storstadsmiljön och ger alla Joys vänner liv och personlighet. Hon visar pÃ¥ fantasins kraft och vÃ¥gar lÃ¥ta Joy se vuxnas misslyckanden och ansträngningar utan att flytta över ansvaret till barnets axlar. Joy till världen glittrar av hopp och glädje och stÃ¥r pÃ¥ alldeles egna ben.”
På bokmässan berättade Helena Bergendahl (illustratör), Marie Oskarsson (författare), Viveka Sjögren (författare och illustratör) och Bakur Sulakauri (förläggare från Tbilisi som gav ut den första georgiska bilderboken 2006) om ett intressant svenskt-georgiskt barnboksprojekt. Tillsammans i grupper om tre, med representanter från båda länderna, skulle författare och illustratörer skapa bilderböcker tillsammans. En utmaning inte bara för att samtalen var tvungna att gå via tolk, utan även för att bilderbokskulturen ser så olika ut i de båda länderna. Georgiska barnböcker har av tradition väldigt mycket text och den första egentliga bilderboken kom så sent som 2006. Svenska bilderböcker har gärna korta, kärnfulla texter som lämnar mycket att uttryckas i bild. Georgiska böcker visar också ofta på mer traditionella könsroller än de svenska. Vi hoppas att snart få läsa någon av de böcker som arbetet mynnar ut i!
Helena Bergendahl, Bakur Sulakauri, Viveka Sjögren och Marie Oskarsson.
För en tid sedan uppmärksammade vi den pågående debatten kring censur i barnböcker. Flera barnboksförfattare berättade om hur de fått plocka bort alkohol, rökning, fula ord och svåra ämnen ur sina böcker och det pratades om nymoralism och präktifiering. Ulf Stark valde att uttrycka det hela så här:
Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.
Under Danmarkstemat var vi inne på att det finns vissa skillnader mellan dansk och svensk barnlitteratur. Vi recenserade en bilderbok där huvudkaraktären dör och en bok med ett deprimerat barn. Danska böcker tycks få vara djärvare än svenska.
På bokmässans sista dag dök Ulf Stark och hans säl-exempel upp igen, under programpunkten Kan sälar med flytväst dyka i havet? Tillsammans med Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Catarina Kruusval och moderatorn Janina Orlov diskuterade han bilderbokens möjligheter och omöjligheter. Ämnet censur berördes även vid ett seminarium med Jan Lööf, som också hölls på söndagen.
Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Ulf Stark, Catarina Kruusval och Janina OrlovDen dagen av Viveka Sjögren
Ulf Stark berättade om två sorters censur, dels självcensur, dels påtvingad censur. Med självcensur menas den censur som författaren lägger på sig själv, det som hen känner är fel att skriva om och utesluter själv. Som exempel berättade Catarina Kruusval om de gånger hon kört förbi överkörda grävlingar och känt att hon gärna vill skriva om döden, men att det är svårt. Hon menar att det är viktigt att förpacka ett sådant ämne väl och att berättelsen måste innehålla mycket ljus. Viveka Sjögren har skrivit Den dagen, som handlar om en fågelfamilj som blir bortkörd från sitt hem och är tänkt att föra tankarna till flyktingar. För den boken ligger tröskeln för självcensur ganska högt, men Viveka Sjögren talade ändå om att det finns vissa saker som hon aldrig skulle skriva. Till exempel skulle hon aldrig låta hela fågelfamiljen dö.
Pärlor till pappa av Maud Mangold och Sassa Buregren
Den pÃ¥tvingade censuren är däremot styrd av yttre strukturer kring hur en barnbok ska se ut. En författare kan välja att bryta mot de normer som finns kring vilket innehÃ¥ll en barnbok ska ha, men dÃ¥ är det inte helt säkert att förlaget gÃ¥r med pÃ¥ det. Under diskussionen lyftes den viktigaste orsaken till den pÃ¥tvingade censuren: kommersialism. Viveka Sjögren pratade om böcker som mÃ¥ste passa in i bokaffärer där doftsuddgummin, anteckningsböcker och nyckelringar börjat fÃ¥ övertaget. De ska signalera mysighet, lättillgänglighet och charm. Diskussionen leddes in pÃ¥ att det finns en rädsla för att ”svÃ¥ra” böcker inte ska sälja sÃ¥ bra. Sassa Buregren har illustrerat boken Pärlor till pappa, som handlar om en flicka vars pappa sitter i fängelse. Det är ett typiskt svÃ¥rt ämne, som mÃ¥nga förlag kan känna rädsla för att ta i, menar Sassa.
Kvartetten kom ganska snart in pÃ¥ en orsak till rädslan för svÃ¥ra ämnen. Som Ulf Stark uttryckte det: ”föräldrar blir upprörda om barn blir upprörda”. Det hela har sin grund i vad föräldrar efterfrÃ¥gar och uppenbarligen efterfrÃ¥gar de lättillgängliga böcker. Sassa Buregren talade om böcker som barnen kan klara av själva, det vill säga att förälder eller pedagog inte behöver ta av sin tid för att förklara och diskutera. DÃ¥ vi inte har tid att prata med vÃ¥ra barn om det som skrämmer dem i samhället, Ã¥terstÃ¥r bara att skärma dem frÃ¥n allt läskigt och lÃ¥ta böckerna vara enbart underhÃ¥llande och trygga.
Fia och djuren går till sjöss av Catarina Kruusval
Vad som är okej att berätta i en barnbok visar vilken bild vi har av barn och deras förmåga att klara av att skilja på fantasi och verklighet. Catarina Kruusval berättade om hur hon kände sig tveksam till att karaktärerna i Fia och djuren går till sjöss inte har flytvästar, vilket gjorde att hon förtydligade att hela flottfärden är en lek i en vattenpöl. Men precis som Siddharta Gautama kommer våra barn ut i verkliga livet ändå. Sassa Buregren berättade att hon ser det som ett svek mot barnen att inte visa dem verkligheten. Hon talade även om vikten av att se barnen och deras tankar och att barndomen måste få vara en arena där man kan förbereda sig för verkliga livet. Ulf Stark höll med om att barn måste få känna igen sig och inte bara läsa om en värld som består av zebror och snickrande bävrar.
Samtidigt lyfte Janina Orlov att det finns vissa ämnen som får passera, trots att de kan verka stötande, medan andra ämnen ses som mer problematiska. Bajs är till exempel helt okej att ha som tema i en bok, medan nakenhet är mycket mer kontroversiellt. Sassa Buregren förklarade detta med att bajs är något som ses som ofarligt, det krävs ingen diskussion för att förstå sig på det.
Örnis bilar av Carl Johan De Geer och Jan Lööf
När det gäller nakenhet passar det att flika nÃ¥gra tankar frÃ¥n seminariet med Jan Lööf. Han berättade nämligen att han ändrade en av bilderna till den nya upplagan av Örnis bilar. I den ursprungliga versionen syns en kalender med en naken kvinna i bakgrunden, men i den senare syns i stället en tavla med katter. Jan Lööf sÃ¥g inga problem med att byta ut bilden och därmed fÃ¥ tyst pÃ¥ folks tjat. För honom spelade det nämligen ingen roll, men han visste att mÃ¥nga mammor blivit upprörda. Till saken hör att Jan Lööfs böcker handlar nästan uteslutande om män och att samhället som han illustrerar helt tycks sakna kvinnor – utom just i detta fall med pinuppan.
Jan Lööf samtalar med förläggaren Rolf Classon
Mitt i den här diskussionen om censur, måste man ändå få fråga sig vad den där pinup-bilden hade att göra där från början. Vi har skrivit om Ulf Starks två kategorier för censur ur ett författarperspektiv, men det går även att vrida på förhållandet och tala om censur ur läsarens perspektiv. Barnboksskaparkvartetten kom in på det, men vi skulle vilja förtydliga detta. Och varför inte använda samma kategorier? Den påtvingade censuren innebär då de böcker som helt enkelt inte finns att läsa eftersom de blivit bortcensurerade av bokförlagen. Självcensur innebär istället vilka böcker vi själva väljer att utesluta ur vår bokhylla. Här har vi alla olika anledning till censuren. Vi, som två feministiska föräldrar, tycker inte att det känns känns bra att läsa sexistiska böcker för våra barn. Så: ja, till viss del är vi nog sådana föräldrar som väljer bort böcker med opassande innehåll. Till exempel skulle vi inte vilja ha den äldre versionen av Örnis bilar i våra bokhyllor. Kalenderbilden har inte tagits med för att leda in på en diskussion, den bara finns där och förstärker en redan stark norm. Det är skillnad på att visa nakna personer som subjekt och som objekt. Det mesta i barnets värld filtreras ju genom en vuxens omdöme, så vår gallring är egentligen inget konstigt. Det blir ett problem först när vi filtrerar bort svåra eller kontroversiella ämnen för att slippa prata om dem.
Lämplig väggdekoration i barnbok? Örnis bilar före och efter.Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus
Därmed inte sagt att en barnbok inte kan ta upp sexism – det går exempelvis alldeles utmärkt i den norska boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. I boken skapas ett problem kring en blyg flicka, då hon blir så tyst, snäll och blyg att hon till slut försvinner. Det är en bok som verkligen problematiserar kring könsroller. Men det är stor skillnad på att problematisera och att normalisera. Att till exempel ta upp ämnet flickors blyghet är att problematisera. Men att utesluta kvinnor i äventyrsfyllda böcker och att bara visa dem som objekt, det är att normalisera.
I det här inlägget har vi tagit upp att förlagens censur styrs av kommersialism. Om en barnbok ska sälja bra behöver den vara tillgänglig för alla, även de som inte anser sig ha tid att diskutera med sina barn om svåra ämnen. Vi har också tagit upp att barnböcker kan stärka normer i samhället. Vi tog upp upp sexism som exempel. Här finns det ju viss censur, men bara så länge innehållet väcker anstöt. Anledningen till att böcker censureras verkar vara att de är dåliga ur en traditionellt moralisk synvinkel och inte just för att de är sexistiska. Istället finns det en massa böcker där karaktärerna tillskrivs traditionella könsmönster och böcker där flickor och kvinnor utesluts helt. Det vi vill lyfta i det här inlägget är inte att böcker med könsstereotypa normer ska censureras bort. Det som det handlar om, enligt oss, är istället att fler normbrytande böcker borde släppas fram.
Vi tycker heller inte att barnboksförfattare ska behöva väja för svåra ämnen. Det är inget fel med böcker som barn behöver hjälp att hantera, tvärt om är det bra om barn får uppleva mer högläsning och diskussion kring böcker. Vi tycker att det vore jättehärligt med ett barnboksklimat som tar barn på allvar och där alla får lov att ta plats.
Hon är elva Ã¥r och hennes namn betyder glädje. Fast Joy är inte särskilt glad. Hennes mamma har just dött och Gregor hanterar sorgen genom att dricka alldeles för mycket alkohol. Joy skriver ner sina tankar i en bok och ibland ritar hon serier ocksÃ¥. Hon fantiserar ofta om sin riktiga pappa i Thailand, som en vacker dag kanske kommer och hämtar henne pÃ¥ sin ädla springare…
