I den senaste boken av Kristina Murray Brodin möter vi Rita. Hon är för liten för att vara hemma själv och hennes storebror Jorma måste passa henne en stund medan mamma fixar något på jobbet. Jorma har dock redan bestämt med Ali att de ska dra till stan och han har inte alls någon lust att passa syrran.
Det är lugnt, säger Ali. Jag kan vänta. Småungar är fett coola.
Jorma tycker att Rita kan vänta framför TV:n så att hon inte stör men Ali håller inte med, han tar istället med sig Rita ut och börjar bygga kottdjur med henne. Sen har de business ihop resten av dagen.
Som vanligt har jag testat den här boken pÃ¥ delar av mina bÃ¥da testpaneler. Den första bestÃ¥r av femÃ¥ringarna pÃ¥ jobbet och det var med lite spänd förväntan som jag introducerade ett delvis nytt ordförrÃ¥d för dem. Föräldrar har ju som bekant inte alltid samma syn pÃ¥ vilka ord som är okej och vilka som inte är det. Det förekom nÃ¥gra fniss här och var men det allra största skrattet kom när jag läste den raden där Ali säger till Jorma att Rita är smart och att hon kommer att bli professor. Det visade sig att barnen var övertygade om att en professor är en gammal gubbe med skägg och jag slet hÃ¥rt för att förklara innebörden av titeln och dess dignitet för dem. Resten av dagen förekom nÃ¥gra ”fett coolt” här och var men det blev ingen epidemi. Elin Okodughas illustrationer är fulla av liv och glädje och det blev till en lek under läsningen bland barnen pÃ¥ jobbet att se vad fÃ¥glarna gjorde pÃ¥ varje uppslag.
Testpanel nummer två bestod i det här fallet av min egen sexåring. Han ville höra den två gånger och när jag frågade vad han gillade med boken var svaret: Alla de där orden!
Vad tycker jag själv då? Jag tycker om hur vänskapen mellan Rita och Ali skildras, Jormas protester till trots. Språket flyter väldigt fint och jag ler igenkännande åt alla uttryck men saknar kanske lite para, len, chok och jalla för att känna mig helt hemma. Boken efterlämnar en skön känsla av en lyckad dag och det är nog det här som menas med feelgood-litteratur.
Orättvist är en barnbilderbok för barn mellan 0-3 år och handlar om syskonrivalitet. Varför får Lillskrot åka vagn och Storskrot gå? Varför får Lillskrot kladda med maten medan Storskrot måste sitta rak i ryggen och sköta sig. Halvvägs in i boken vänder handlingen. Nu är det Storkrot som får stanna uppe medan Lillskrot får gå och sova. Storskrot får använda saxen men inte Lillskrot. Orättvist? Ja, från barnens egna perspektiv kan det vara orättvist men här visas också sympati och förståelse för varje barn och i den ålder de befinner sig.
Jag gillar även retrokänslan i bilderna. Barnen har korta frisyrer. Man ser inte ens vilket kön de är utav. Mamman har kort hår och pappan bär färggrant halsband. Föräldrarna delar också hushållet kan man märka av. Men allt detta kommer väldigt naturligt och inget som skrivs på näsan hos läsaren. Att barnen också är mörka medan föräldrarna ljusa gör att tankarna förs till att de är adopterade men även detta blir ett naturligt inslag i berättelsen.
Syskonböcker är intressant hemma hos oss just nu, eftersom Ava (3½) ska få en lillebror i november. Här är en gammal klassiker av Astrid Lindgren, med härliga bilder av Ilon Wikland.
I den här berättelsen ska huvudpersonens jag gÃ¥ och lägga sig och storebror är där för att natta (antagligen är han barnvakt). Om ”jag” är en han eller hon fÃ¥r man inte reda pÃ¥ i texen. NÃ¥väl, släcka lampan fÃ¥r storebror inte göra för dÃ¥ kan inte flodhästarna sova. När storebror skrattar Ã¥t syskonets fantasier fortsätter hen att säga att dom aldrig somnar om lampan är släckt. Storebror säger att dÃ¥ fÃ¥r dom minsann vara vakna tills imorgon. Nu kliver även han in i fantasins värld genom att bekräfta att flodhästarna finns. Gulligt av honom tycker jag.