I den senaste boken av Kristina Murray Brodin möter vi Rita. Hon är för liten för att vara hemma själv och hennes storebror Jorma måste passa henne en stund medan mamma fixar något på jobbet. Jorma har dock redan bestämt med Ali att de ska dra till stan och han har inte alls någon lust att passa syrran.
Det är lugnt, säger Ali. Jag kan vänta. Småungar är fett coola.
Jorma tycker att Rita kan vänta framför TV:n så att hon inte stör men Ali håller inte med, han tar istället med sig Rita ut och börjar bygga kottdjur med henne. Sen har de business ihop resten av dagen.
Som vanligt har jag testat den här boken på delar av mina båda testpaneler. Den första består av femåringarna på jobbet och det var med lite spänd förväntan som jag introducerade ett delvis nytt ordförråd för dem. Föräldrar har ju som bekant inte alltid samma syn på vilka ord som är okej och vilka som inte är det. Det förekom några fniss här och var men det allra största skrattet kom när jag läste den raden där Ali säger till Jorma att Rita är smart och att hon kommer att bli professor. Det visade sig att barnen var övertygade om att en professor är en gammal gubbe med skägg och jag slet hårt för att förklara innebörden av titeln och dess dignitet för dem. Resten av dagen förekom några ”fett coolt” här och var men det blev ingen epidemi. Elin Okodughas illustrationer är fulla av liv och glädje och det blev till en lek under läsningen bland barnen på jobbet att se vad fåglarna gjorde på varje uppslag.
Testpanel nummer två bestod i det här fallet av min egen sexåring. Han ville höra den två gånger och när jag frågade vad han gillade med boken var svaret: Alla de där orden!
Vad tycker jag själv då? Jag tycker om hur vänskapen mellan Rita och Ali skildras, Jormas protester till trots. Språket flyter väldigt fint och jag ler igenkännande åt alla uttryck men saknar kanske lite para, len, chok och jalla för att känna mig helt hemma. Boken efterlämnar en skön känsla av en lyckad dag och det är nog det här som menas med feelgood-litteratur.
Tio glada, vilda hästar i lek; de klättrar, hoppar och springer – som alla lekfulla individer gör. För de är verkligen individer, alla är olika. I glädjerus ger sig gänget iväg, men ingen av de hästar som skuttar vidare tycks märka att en efter en försvinner efter vägen. Inte förrän en är ensam kvar…
