Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!
Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.
Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.
Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!
Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.
Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!
Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.
Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Först och främst måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte läst boken om Dracula (ni vet den som skrevs 1897), men eftersom den här versionen – i form av ett seriealbum – är en bearbetaning av Bram Stokers originalberättelse kanske den är hyfsat trogen förlagan. Det var väldigt länge sen jag läste någonting i serieform (med undantag av enstaka nummer av Bamse, Tivoli och Kalle Anka för sonen), den enda serie jag läst i vuxen ålder är 
