” – Vi kan väl leka den fula ankungen.”
”– Jaa. I så fall är jag ankungen.”
”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.”
De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning.
Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.
I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha.
Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.
När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen.
I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans.
Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda – upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.
Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör!
Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller.
Nu leker vi den fula ankungen
Författare: Barbro Lindgren
Illustrationer: Eva Lindström
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691917
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
