Ett rum till Lisen

Ett rum till Lisen är en mysig berättelse om vänskap, sommarlov och hur det är att bli så kär att allt känns tomt och meningslöst när en inte får träffas. Om hur svårt det kan vara att bekänna sina känslor och all osäkerhet inför vad den andra egentligen tycker.

Elin Johansson och Ellen Svedjeland skriver träffsäkert om alla de känslor, funderingar och rädslor som genomströmmar kroppen på en nioåring. Vi får verkligen vara där med barnet och jag känner igen många av dessa känslor från min egen barndom, av hur allt var så stort, helt mörkt eller helt ljust, aldrig något grådaskigt mittemellan.

Illustrationerna, i typisk Emma AdBåge-stil, är som alltid väldigt uttrycksfulla. Texten hade kunnat fungera utan dem, men samtidigt förhöjer de berättelsen och ger en paus i läsningen som kan kännas skönt för den som ännu inte läser helt flytande själv, alternativt ger något att titta på för de barn som får berättelsen högläst för sig.

Vi får följa Naimas jag-perspektiv, medan vi bara ser hur Lisen tänker och känner filtrerat genom Naimas ögon. Det är snyggt skrivet och jag älskar upplägget med att prova ett rum per natt och bli tvungen att hitta på fler ställen att sova på så att nätterna tillsammans inte ska ta slut så fort. Jag gillar också att genustänket är genomgående utan att någonsin kännas forcerat. Hur det är på grund av mammans jobb Lisens familj flyttat. Att pappan är den som stannar hemma och tar hand om barnen, medan mamman jobbar på som ögonläkare.

Och så uppskattar jag väldigt mycket att kärleken mellan två tjejer får skildras helt utan förklaringar eller moraliska pekpinnar. Den bara finns där, som det mest naturliga i världen för att det är det mest naturliga i världen. En bok att bli kär i och mysläsa in i höstmörkret och vintern. Just det ja, det är en bok om käpphästar också. Käpphästar som galopperar bort i skymingen med sin ryttare fast förankrad i sadeln.

Boken var en av sex nominerade för Augustpriset 2021, i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok, och i nomineringen skriver juryn att “det dallrar av känslor“ i boken och det håller jag helt med om.

 


Ett rum till Lisen
Författare: Elin Johansson och Ellen Svedjeland
Illustration: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129729788
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

De nominerade till Augustpriset 2021

Ikväll tillkännagavs vilka böcker som är nominerade till Augustpriset 2021. Priset delas ut i tre kategorier: årets svenska barn- och ungdomsbok, skönlitterära bok och fackbok. Vi är såklart mest intresserade av vilka böcker som anses bäst för våra barn och unga.

De nominerade till årets svenska barn- och ungdomsbokspriset är:
• Furan av Lisen Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
• Ett rum för Lisen av Elin Johansson och Ellen Svedjeland (Rabén & Sjögren)
• Om du möter en björn av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam (Förlaget M)
Nattkorpen av Johan Rundberg (Natur & Kultur)

• Min mamma är snabbare än din av Emma Virke och Johanna Hellgren (Lilla Piratförlaget)

De blå, understrukna titlarna har vi recenserat på barnboksprat, klicka på titeln för att komma till inlägget. Fler recensioner lär dyka upp framöver.

Nomineringsgalan började med en bokspaning av ordförandena för de tre olika juryerna. Har coronapandemin påverkat utgivningen? Juryerna har fått in fler böcker än vanligt och många böcker är präglade av corona, sjukdom, sorg och förluster. Det finns även fler mörka teman som gängkriminalitet, alzheimers och demens bland böckerna. Flera böcker handlar om något som många säkert funderat på under det senaste året – att lämna staden och flytta till landet. Juryordförandena berättar också om bidrag från hela känsloregistret, visst låter det härligt?
Har ni läst någon av böckerna?

Humlan Hanssons hemligheter

Årets Augustprisvinnare i klassen barn- och ungdomsböcker blev Humlan Hanssons hemligheter!

Humlan går i 5:an och har varit hemma med vattkoppor i två veckor. När hon kommer tillbaka har hon blivit övergiven av bästa kompisen Nour som nu hänger med hästtjejerna. Humlan gömmer sig inne på toaletten de flesta raster och hästtjejerna börjar kalla henne Skitungen.

I familjen finns faster Fanny som inte mår bra. Humlan vill bli konstnär precis som Fanny och umgås gärna med henne och när Fanny åker in på vuxenpsykiatrisk avdelning så hälsar Humlan på henne.

Det här är en härlig bok om svåra ämnen som samtidigt är full av humor. Humlan förstår inte varför Nour har övergett henne och vi får faktiskt aldrig riktigt veta det heller. Humlan funderar väldigt mycket kring saker som brukligt är i mellanstadieåldern: kompisar, kärlek och livet och hon hyser stor empati för Fanny. Jag hade svårt att sluta läsa den och kunde inte lägga ner den förrän den var klar. Språket har en fin ton som vänder sig till den unge läsaren på samma gång som en hel del av det som avhandlas kanske kan vara lite knepigt att förstå. Illustrationerna  förstärker både det humoristiska och det sorgsna och de är naiva men ändå geniala. Jag älskar också alla de listor som finns insprängda i boken, som vad Nour är bra på, vad Vanten är rädd för eller såklart Humlans hemligheter. Detta är helt klart en värdig vinnare men läs de andra nominerade böckerna också för de är alla riktigt läsvärda!

Nomineringen från Augustprisjuryn lyder:

Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp.


Humlan Hanssons hemligheter
Författare: Kristina Sigunsdotter
Illustratör: Ester Eriksson
Förlag: Natur & kultur (2020)
ISBN: 9789127165830
Antal sidor: 107
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Klassiskt drama och rollek för självbekräftelse

ank

 

” – Vi kan väl leka den fula ankungen.”
”– Jaa. I så fall är jag ankungen.”
”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.”

 

 

De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning.
ank1
Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.

I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha.

Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.

När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen.
ank2 ank3
I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans.

Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda – upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.

Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör!
ank4
Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller.


 

 

 

Nu leker vi den fula ankungen
Författare: Barbro Lindgren
Illustrationer: Eva Lindström
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691917
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris