Etikett: bokrecension

Zozo och nallen

Zozo och nallen är en småbarnsbok. Textraderna är korta. Det är sällan hela meningar och ofta flera verb.

 

Zozo sitter i kundvagnen bland maten tillsammans med sin nalle. Zozo låter nallen uppleva allt de ser. Nallen får smaka, de gosar, de ser damm och kladd på hyllorna.

 

De möter en kundvagn med ett annat barn. Då vill nallen leka. Zozo och det andra barnet leker ordlöst och glatt och kastar nallen mellan varandra. Nallen hamnar i en fruktlåda.

Vagnarna åker vidare åt olika håll. Pappa märker ingenting. Zozo blir förtvivlad när nallen lämnas ensam. Äntligen lyfter pappas hand nallen till Zozo som blir glad igen.

Jag uppfattar texten som småbarnsspråk och kanske Zozos tankar. Även om det är svårt att avgöra om det är så här ett litet barn tänker är det möjligt att barnet skulle uttrycka sig så här om det talade. Bilderna är varma och livliga och precis som texten presenterar de ett utsnitt av verkligheten. Det är som att berättelsen skildras med närbilder som speglar en historia ur Zozos perspektiv.

OLIKA förlag tilldelades Rättvisepriset 2012 för sitt arbete för jämställdhet och jämlikhet i bokvärlden. MILJÖ OCH HÅLLBARHET: På OLIKA vill vi värna det hållbara och klimatkloka läsandet. Därför trycks våra böcker på andra sidan Östersjön, i Baltikum, på ett FSC-märkt papper och på ett tryckeri som är certifierat med Svanen. Lite närmare, lite dyrare, mycket bättre!

Zozo & nallen
Författare: Elina Garp
Illustrationer:Moa Graaf
Förlag: Olika förlag
ISBN: 9789188613387
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Lilla grodan, morfar och döden

 

 

 

Jag läste Lilla grodan, morfar och döden tillsammans med två barnbarn som satt i mitt knä. Det var E 5 år och H 3 år. Lilla H gled ned och kom tillbaka några gånger. E däremot var mycket uppmärksam och engagerad. Hon ställde någon fråga, men framförallt lyssnade hon intensivt.

Ofta går det bra att omformulera en text utan att förändra en historia alltför mycket. Döden och tro är inte så enkla ämnen och i det här fallet ser jag en risk i det och att inte göra Lilla grodan, morfar och döden rättvisa. Som jag ser det är berättandet, formuleringarna, funderingarna och dialogen mellan sköldpaddan morfar och barnet grodan det centrala. Och inte historien. Det är helt enkelt svårt att vara boken trogen så jag håller min beskrivning ganska kort och ger er några utdrag som exempel på berättandet.

Grodan ska sova och morfar har läst. Lilla grodan vill veta vad som händer när man har dött. Alltså inte när man dör utan vad som händer efter att man har dött.

Det är det ingen som riktigt vet. Men många har gissat, funderat, tänkt stora tankar och fantiserat om det. Om du vill kan jag försöka berätta lite? (säger morfar)

Morfar berättar om att några tror att det finns en himmel dit man kommer och om änglar. Lilla grodan vill ha vingar. Jag skulle bli världens bästa flygande ballerina.
Du skulle vara en fantastisk konstflygande ballerina. (svarar morfar)

Morfar fortsätter berätta om de som tror att den som dör föds på nytt. Och att man lever flera liv men i olika skepnader.
Vad tror du att du var …?  Morfar tror att han varit på ett skepp och säger: Det är som att ljudet av vågorna och den salta doften gör att jag minns något jag inte längre kommer ihåg.

Sedan talar morfar om en själ. Han säger att några tror att alla människor har en själ och att den lämnar kroppen när vi dör. En själ, säger morfar, är osynlig som ett spöke och är som personen som har dött fast utan en tung kropp att släpa på. Lilla grodan tycker att vara osynlig är som att vara en superhjälte och att om man är ett osynlig kan man spionera och få reda på mycket man undrar över.

Det finns också de som … tror att ingenting händer när man dör. De tror att allting slutar vara. Grodan tycker det låter tråkigt, men morfar säger att … om du inte finns, kan du inte känna att det är tråkigt. Eller roligt. Det är bara ingenting.

Vissa tror på en framtid långt efter döden. De tänker att de vill frysas ner och bli väckta till liv igen när man kan bota alla sjukdomar, säger morfar. Usch! Det låter läskigt. Och trångt om ingen någonsin dör.

 

När morfar har berättat det här och lite till frågar han: Vad tänker du nu min lilla groda? Lilla grodan vill blanda … lite av varje liksom. Först tycker grodan att man kan vara ett spöke som får veta sådant man undrar över. Sedan vill hon flytta till himlen och träffa de hon saknar. När jag kommer dit kan jag träffa dig där morfar!
I så fall flyttar jag in med dig i molnhuset och lagar pannkakor till frukost varje dag.

När lilla grodan har fått en godnattkram och morfar är på väg ut frågar lilla grodan: Vad tror DU händer när man dör?
Jag vet inte hjärtat mitt, men jag är oändligt nyfiken.

Berättelsen och bilderna framställer på ett fint och, som jag tycker, finurligt vis lika människors, religioners och folkslags tro. Den ger näring och tröst till funderingar man kan ha om döden. Dialogen mellan Sköldpaddan morfar och barnet Lilla grodan är högst personlig, men känns fri från värderingar. Och bilderna som håller om texten både högt och lågt är viktiga för upplevelsen. Att författaren som också illustrerat boken använder djurkaraktärer i stället för människor upplever jag tar udden av den värderande laddning som människokaraktärer kan ha. Djuren gör att bilderna per automatik är alternativa men de känns ändå självklara och naturliga i kontexten.

Jag berättade för barnen att jag skulle skriva om boken och att jag gärna ville skriva vad de tyckte om den. Från E kom ett snabbt svar att den var bra, jättebra faktiskt, medan H inte sade något spontant. Men på en direkt fråga svarade hon: Jag tycker den var lite läskig.

Vi läste en annan bok emellan, men sedan ville båda höra om Lilla grodan igen. Nu frågade E mer utifrån texten och H tittade på och pratade om bilderna. Som godnattsaga valde barnen att höra Lilla grodan, morfar och döden för tredje gången denna dag och när vi talade i telefon här om dagen frågade E: Har du skrivit om boken nu och att jag tycker det är en jättebra bok?

Lilla grodan, morfar och döden
Författare: Julia Groth
Illustrationer:Julia Groth
Förlag: Idus förlag AB
ISBN: 9789175779614
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Vara med

Cornelis har skoskav. Han och pappa är bjudna på en fest på slottet. I den stora matsalen på slottet finns ett särskilt bord för barnen. Där sitter det stora barn, tycker Cornelis, så han sitter med pappa vid de vuxnas bord. Seden kommer en tant och vill ta med Cornelis till bordet där det sitter många stora barn. Han går dit med pappa och sätter sig en stund. Han sitter med de mindre barnen vid bordet och äter kall mat. När de ätit klart vill de stora barnen leka Sardinburken. Cornelis vet inte vad det är. Barnen springer iväg och Cornelis går sakta efter … han har ju skoskav.

 

Det är inte fint på övervåningen, bara stort och mörkt.

 

Till en början är Cornelis med i leken lite vid sidan om, men förstår sedan hur den går till. Det finns en stor tjej som har hajörhängen, som heter Katja. Hon börjar prata med Cornelis. Då glömmer han till och med att han nog var kissnödig.

När någon ropar från trappan att det ska skjutas fyrverkerier springer alla iväg, den här gången springer Cornelis tillsammans med de andra barnen. Plötsligt kommer han på att det var Katja som skulle gömma sig och att hon inte är med när de springer för att gå ner till festen och fyrverkerierna. Han tar ett djupt andetag och vänder om.

Han går försiktigt fram genom de stora mörka rummen och ropar efter Katja. Cornelis letar på gömställena de använde och ropar att hon ska komma fram. Han får inget svar. Det står någon i rummet och denna någon rör sig. Cornelis skriker till.

Men det var Katja som gömt sig vid en gammal rustning! Nu hör de smällar och Katja tar Cornelis i handen när de springer för att komma ned och titta på fyrverkerierna. Cornelis har inte skoskav och det känns inte så mörkt på övervåningen längre.

De hinner ner för att titta. Sedan är det dags för tårta. Cornelis hinner inte riktigt prata med pappa för han ska sätta sig på stolen bredvid Katja … mitt bland de stora. Och tänker att sådana här fester kan han tänka sig att gå på mycket oftare.

 

Det är lätt att känna med Cornelis. Och att känna igen sig i att det ibland känns obekvämt, kanske till och med väldigt obekvämt, i situationer där man förväntas leka med barn man inte känner. Särskilt om barnen är stora barn, som man inte brukar leka med.

Bilderna kompletterar och broderar ut texten som är relativt återhållsamt formulerad. Berättaren använder inga stora åthävor, men känslouttryckens växlingar känns ändå omvälvande om än på ett stillsamt vis. Det finns spänning, lek och allvar och slottsmiljön som inramning bidrar med sagokänsla. Vi som läser och lyssnar tycker det är en fint beskriven historia om att vara med.

Vara med
Författare: Minette Lidberg
Illustrationer: Jesper Jenemark
Förlag: Idus förlag
ISBN: 9789175779690
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack till förlaget för recensionsexemplar!

Älgpappan

Titeln till trots handlar Älgpappan om livet och relationer, främst relationen mellan Skruttens föräldrar.

Pappan, eller älgen, vill alltid ge sig ut i skogen.

 

 

Barnet är berättaren. Hen kallas Skrutten. Hen berättar med stor kärlek om pappan som rör sig som en älg, att älgar behöver mycket plats att röra sig på och om en mörk tjärn som älgen brukar dricka vatten ur. Hen berättar hur pappan luktar av kåda och ofta vänder sig mot dörren som för att han vill tillbaka till skogen. Och pappan har berättat om tjärnen, mossen, blommorna och fåglarna som finns där i skogen. Skrutten förklarar:

En älgpappa älskar att vistas i skogen så mycket att han ofta glömmer bort sina barn och barnets mamma som väntar där hemma …

… inte för att vara dum, utan för att när älgpappan förvandlas helt och hållet till älg då tänker han som en älg …

 Att få äta kall mat för att de väntat är svårt för Skrutten och mamman. Särskilt för mamman som inte förstått att det bor en livs levande älg inuti pappans kropp, berättar hen vidare. Skrutten däremot förstår hur det ligger till och hen vill inte höra grälen som uppstår. Hen tycker inte att människor och älgar borde bli kära i varandra.

En kväll ger sig pappaälgen ut fastän det stormar. De har samlats för att spela spel och har tända stearinljus eftersom strömmen gått. Pappan är knappt närvarande och till sist ser Skrutten att en älgklöv har börjat växa ut genom ett hål i pappans strumpa. Mamman och pappan grälar. Skrutten spionerar och beskriver det som händer med att mamman skriker och hur pappan stegvis förvandlas. Han vankar omkring på ben som blir längre och längre och kliar sig i huvudet där älghornen snart kommer att växa ut.

Innan pappan gÃ¥r ut i stormen kramar han om mamman, som är arg för att han vill gÃ¥. Han viskar – FörlÃ¥t … – Jag visste inte att det skulle bli sÃ¥ här.

Som läsare uppfattar jag att berättelsens fokus framförallt ligger i relationen mellan pappan och barnet. Mammans karaktär får litet utrymme. Barnet ser och förstår det som inte talas direkt om. Barnet vill hjälpa pappan och hen tar ett ganska stort ansvar för hur familjen mår.

Historien slutar med att vi får se pappan leva som älg i skogen och Skrutten är och hälsar på eller snarare tittar till älgpappan. Känslan det ger mig är ensamhet och lite sorg. Och det sägs inte så mycket om hur det är för Skrutten att vara utan pappa. Men hen berättar att: Mamma är inte lika arg längre och skrattar oftare.

 

 

Skildringen förmedlar att Skrutten och mamman nu har det bra. Jag blir osäker, men det känns i alla fall som att det är bättre. Och det är väl precis så det kan vara i verkligheten.

 

Boken är fint illustrerad med många vackra och gripande akvarellmålningar. Hela historien har en trolsk stämning, i det närmaste som att den utspelar sig i en drömvärld eller någonstans mellan dröm och verklighet. Symboliken är ibland lite udda och vi får också läsa och höra om sådant som är och sådant som snuddar vid magi.

 

Älgpappan
Författare: Lisa Fransson
Illustrationer: Helena Egerlid
Förlag: Kikkuli Förlag
ISBN: 9789188195630
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Tack till förlaget för recensionsex!

Brumfällan

 

Brumfällan är en bok som överraskar mig. Boken innehÃ¥ller, trots den faktaliknande underrubriken  – en liten bok om Hi-Fi, en fyllig historia. Författaren väver in fakta i en vardagsberättelse som känns bÃ¥de trovärdig, varm och fantasifull.

 

På insidan av pärmarna finns förklarande bilder av tekniken som är med i berättelsen. En grammofon, en pickup, en förstärkare, ett slutsteg med mera. Texten är relativt liten och har ett enkelt snitt och det är ganska mycket text. Faktaspäckad eller inte, det är en fin liten historia.

Berättaren heter Lollo och går på förskola. Hon berättar att pappa har en stor och fin stereo och att de älskar att lyssna på musik och att dansa hemma familjen. Pappas kompisar kommer på besök och de kopplar in en stor sladd som de alla först vill titta på och känna på.
Nästa morgon sitter pappa i vardagsrummet.
РJag f̦rst̴r inte, var kommer allt brum ifr̴n? muttrar han.

Lollo förstår att något är fel med stereon och bestämmer sig för att prata med Albin på förskolan om det. Albin gissar att det är brumtroll som har flyttat in och knaprar på sladdarna. Hur ska de bli av dem?
-Det finns bara ett sätt. Vi måste bygga en brumfälla!
Fantasin flödar och de börjar bygga en fälla hemma hos Lollo. För det  behöver de tekniklego som Albin har med sig men också en skål med vatten och en skatt som ska få trollen att gå i fällan. Det går ganska bra att bära in vattnet och de hittar en guldglänsande skatt att locka trollen med. Nu är det bara att vänta på att kunna lägga de fångade brumtrollen i en burk.

När pappa kommer hem är Lollo ivrig att berätta, men pappa blir sträng och bär ut vattnet och lägger tillbaka skatten, som var hans fina pickup (nål till skivorna man spelar på grammofonen). Sedan säger pappa vänligt att det som brummar inte är några troll utan något som låter ur högtalarna och fortsätter med en lång förklaring som Lollo och mamma inte förstår.

Sedan testar de alla tre att lyssna efter brummet medan pappa söker efter felet. Mamma och Lollo tröttnar. Lollo vill dansa i stället och lyssna med guld-pickupen.

När pappa bytt pickup och sätter på stereon är brummet borta. Pappa behöver bara tänka lite till och skruva med pickuperna. Pappa är så glad att han låter Lollo trycka på knappen på stereon. Lollo hämtar mamma som gått till sin ateljé för att måla. Äntligen får de dansa!

Vi blir glada av att läsa och höra om personerna och händelserna i berättelsen. Och jag tror det beror på entusiasmen, framförallt till Hi-Fi, till familjen  och till vardagen, som framträder i berättandet.

Brumfällan
Författare: Andreas Svalander
Illustrationer: Emma Svalander
Förlag: Emmagjort
ISBN: 9789198477832
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Tack för recensionsexemplar från förlaget