Småbarnsböcker – Sida 27

Allan och Mike på promenad

Allan och Mike är en jordnära berättelse om vänskap och omtanke. Allan och Mike går på samma förskola. En dag bestämmer de sig för att leka pappa – barn och går på promenad. De tittar på hundar, äter glass och råkar ut för en liten olycka som kräver att de plockar fram doktorsväskan.

Tora von Platen framställer huvud-karaktärerna som snälla, omvårdande pojkar. Mike vill leka pappa och tar väl hand om sin lilla skyddsling. I verkliga livet finns många mjuka och omhändertagande pojkar och män, men i kulturen blir de sällan porträtterade (möjligen som klantiga eller töntiga pappor). Jag tycker att böcker som utmanar traditionella mansroller är mycket viktiga. Alla barn behöver förebilder som Mike – en omhändertagande, men samtidigt inte är fjollig eller töntig pojke.

Olika förlag som ger ut boken satsar på böcker som väljer bort förminskande stereotyper och normer. Barnen i boken har färgglada kläder och boken är befriad från trista könsroller. En pojke på förskolan har halsband och Allan har rosa byxor. Flickorna är inte passiva utan kompisen Evelina är snarare ganska tuff i sin framställning.

Illustratören Emili Svensson har på ett skickligt sätt fångat rörelserna hos småbarn och det finns många fina detaljer som t ex de blåa plasttossorna på mamman, doktorsväskan i hårdpapp och Allans napp (en likadan lekte min dotter med när hon var mindre). Bilderna och karaktärerna är uttrycksfulla och detaljerade, men jag kan ibland ha lite svårt för de sneda och ibland nästintill fula ansiktsdragen.

Min dotter krävde omedelbar omläsning och fler gånger lär det bli.

På grund av de korta meningarna passar boken bra från 0-3 år. Jag tror att boken ger härlig igenkänning till alla barn som går på förskolan.

Allan och Mike på promenad
Författare: Tora von Platen
Illustratör: Emili Svensson
Förlag: Olika förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789185827169
Köp: jämför priser

Snaar puh, tjicki tjicki, vrönnrönnvrömmmrönnn

Det är roligt att härma ljud! Det har man tagit fasta på i många barnböcker, bland annat den nya boken Det låter bra. Här är det vardagsljuden som fångats i text och vi följer Lova en alldeles vanlig morgon när hon och pappa vaknar, äter frukost och tar bussen till dagis. Det är en väldigt trevlig bok, även om jag har svårt att få till vissa av ljuden så att jag blir nöjd.

Så här börjar Det låter bra:

Jag tycker det är roligt att se ljud i text och känna efter om man håller med eller inte. Är det rätt sätt att textifiera ljudet? Det finns förstås inget rätt och fel, men jag brukar ändå ha starka åsikter om vad som känns rätt. Och oavsett vad jag kommer fram till brukar det vara väldigt roligt att härma ljud tillsammans med Ava!

Jag vill passa på att skriva om några andra böcker med rolig ljudhärmning som finns i vårt hushåll. För inte länge sedan skrev jag om tre böcker om Dojo, varav en till stor del bygger på ljudhärmning. Dojo har kalas heter boken och vännerna fiskar upp instrument ur fiskdammen. Sen blir det musikkalas! Tjicki tjicki tjicki, låter Dojos maraccas (se bild till vänster här nedan).

En riktigt härlig ljudhärmande och klassisk bok vi har är Lilla spöket Laban får en lillasyster. Det är inte vilken lillasyster som helst Laban har fått. Labolina kan härma alla ljud! Och läsaren får förstås göra det också. Det är roliga ljud från djur och fordon som textifierats på ett sätt som åtminstone jag tycker känns väldigt rätt och lätthärmat (se mittenbilden ovan). Man får också veta hur en baby låter:

Då sa Labolina:
”Guggeliguggeligugg” och ”Bubbelibubbeliblupp”, som en vanlig baby.
”Åh, så skönt”, sa pappa, ”nu kan jag äntligen få sova.”

(men det fick han förstås inte)

Göra musik är en av böckerna om familjen Poof. Jag kan inte påstå att jag fallit för familjen Poof, eftersom varken språket eller bilderna tilltalar mig. Jag tycker att språket är förenklat på fel sätt och att många av orden är riktigt märkliga (”Knut stråkar. Spela fiol.”). Bilderna ser väldigt datorgjorda ut på ett ganska ocharmigt sätt. Men för att säga något bra också är de fria från trista normer kring kön och i Göra musik får man åtminstone härma ljud.

Andra bra ljudhärmande böcker vi skrivit om är Vad säger fågeln?.

Tipsa gärna om fler ljudhärmande böcker!

Böcker i detta inlägg:

Det låter bra
Författare: Pernilla Gesén
Illustratör: Sara Gimbergsson
Förlag: B. Wahlströms
Antal sidor: 32
ISBN: 9789132158261¨
Smakprov: hos smakprov.se
Köp: jämför priser

Lilla spöket Laban får en lillasyster
Av: Inger & Lasse Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 40
ISBN: 9789129637854
Köp: jämför priser

Göra musik
Av: Lena van Rooy
Förlag: Berghs
Antal sidor: 14
ISBN: 9789150216400
Köp: jämför priser

Se även tidigare inlägg om:
Dojo har kalas
Vad säger fågeln?

Snurran – en kaxig tjej!

Jag har på senaste tiden omedvetet fastnat förnågra av de tuffa tjejerna i barnböckerna. Kattungen Snurran är en av dessa och (ursäkta ordvitsen) hon är en tjej med klös i!

I boken Snurran och dum-overallen bråkar hon med mamma om en dum, dum overall. Mamma säger att man måste ha den på sig när det snöar, annars blir man sjuk. Snurran vägar ta den på sig. Istället har hon väldigt många förslag på vad man kan göra med overallen: klippa i den, slänga i sopnedkastet, ge bort den, låta den gå på plankan, begrava den i sandlådan och så vidare.

Dialogen är snabb och intensiv. Bestämd. Oftas slutar styckena med ord som ”Typiskt”, ”Absolut”, ”Punkt. Slut”, ”Där ser du” och ”Förstått”. Bilderna och också skarpa. Alla katter i boken är svarta och trycket går i rött, gult blått som kontrast. Detta är ingen bok man läser som godnatt-saga. Den ska läsas mitt på golvet när alla leksaker och böcker ligger huller om buller och en lässtund är den enda chansen att kunna andas ut.

Som förälder känns det i magen att läsa boken. Stressen på morgonen innan dagis och en unge som springer runt i lägenheten för att undvika att få ytterkläder på sig. Snurran visar att det bara kan bli värre. Jag tror det är det kaxiga i boken som tilltalar mig. Att boken är underhållande både för barn (och dessutom ger tips på en massa nya hyss som man kan göra) och vuxna. Mamman i boken får till exempel ringa sig chef och säga att hon blir sen och efter tio samtal blir chefen sur och säger ”Kom hit. Genast.”

Det bästa med Snurran är att jag har ytterligare en bok hemma i bokhyllan som bara väntar på att bli läst. Jag ska spara den tills en dag när jag behöver fnittra och få lite extra jädra-anamma. För det är precis det Snurran ger till läsaren.

Snurran och dum-overallen
Författare: Eva Bergström
Illustratör: Annika Samuelsson
Förlag: Bonnier Carlsen Bokförlag
ISBN: 9789163841095
Köp: jämför priser

Dojotriss med möjligheter i stället för stereotyper

Olika förlag har en ny bokserie för de allra minsta. Den handlar om en vitprickig rosa blobb vid namn Dojo. Kanske är han en… hund? Min första reaktion när jag bläddrade igenom böckerna var ärligt talat inte särskilt positiv. Jag hade svårt att ta till mig bilderna, som ser ut att vara snabbritade i Paint. Men när jag började läsa böckerna med Ava, snart 2 år, fick jag lov att inse att de faktiskt är riktigt trevliga. Och på något vis passar bilderna, de gör böckerna färgglada och uttrycksfulla, med en hel del roliga detaljer.

Varje bok börjar med en bild på Dojos hus. Sen tar olika äventyr vid. Titlarna avslöjar ungefär vad det rör sig om:

I Dojo på skattjakt får Dojo idén att leta efter en skatt. Han börjar leta inne och Maya kommer snart och hjälper honom. Men de hittar ingen skatt inne. Kanske finns den ute?

I Dojo har kalas bjuder Dojo in alla vännerna på fest. Det blir fiskdamm och var och en får ett instrument, vars ljud fångas i text för läsaren att härma. Det blir ett musikkalas!

I Dojo gömmer sig är Dojo borta! Är han i garderoben? Nej, där är ju hunden. Är han i… ja, så fortsätter det och varje gång ges en ledtråd genom exempelvis en nos som sticker fram. Jag och Ava har haft väldigt roligt när vi sagt ”nääää” och gissat vem som ska dyka upp på nästa sida, så hittills är det den här boken vi gillar mest av de tre.

Böckerna känns väl sammanhållna som serie i och med den gemensamma första bilden och det återkommande persongalleriet. Samtidigt är koncepten helt olika i varje bok, så man får både igenkänning och omväxling.

Dojos vänner heter Maya, Aisha och Gorby. Dojo och Maya är jättebra namn, som är lätta att säga helt rätt även om man är liten.

Men det som är riktigt intressant med dessa böcker är förstås att de är skrivna enligt devisen som står tryckt på baksidan: ”ut med stereotyper, in med möjligheter”. Dojo-böckerna kan absolut passera som alldeles vanliga småbarnsböcker, men samtidigt är det inte svårt att hitta exempel på var stereotyper undvikits. Det mest uppenbara är kläderna. Dojo (kille) är klädd i rosa, Maya (tjej) har gröna hängselbyxor, Gorby (kille) har en gul tröja med en blomma på magen och Aisha (tjej) är klädd i blått. Till antalet är de jämnt fördelade, två tjejer och två killar, och ingenting i deras handlingar är stereotypt. Den mest actionfyllda av de tre böckerna är Dojo på skattjakt och i den är Dojo och Maya lika driftiga. Båda tar initiativ, båda klättrar och är djärva och båda får hjälpa varandra varsin gång.

Så fort Ava får syn på Dojo-böckerna ropar hon ”Dojo!” och vill läsa dem. Det är ett gott betyg.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på lite högläsning ur Dojo gömmer sig:

Dojo på skattjakt
ISBN: 978-91-85845-27-9
Köp: jämför priser
Dojo har kalas
ISBN: 978-91-85845-29-3
Köp: jämför priser
Dojo gömmer sig
ISBN: 978-91-85845-28-6
Köp: jämför priser
Författare: Karin Salmson
Illustratör: Marcus Brengesjö
Förlag: Olika

Mjau i köket

Nu är han här igen, katten som alltid får all cred för alla finurligheter som hela kompisgänget hittar på tillsammans. Ja, katten är tydligen en han även om det inte framgår i någon av de två böcker vi har hemma (den här och Mjau och de små stolarna), men det står på ett ställe i Mjau och den stora lådan, den som jag bläddrat i en gång, men inte tyckte verkade lika bra som den jag redan hade. Nu blev jag hur som helst sugen på Mjau i köket och av någon anledning var det första som hände när jag slog upp boken att jag blev upp över öronen förälskad i bilden av Kvack med en genomskinlig bunke på huvudet. Måhända inte helt rationellt, men jag tycker den är underbar i all sin enkelhet, och jag kunde inte hjälpa att le stort när jag såg den.

Om stiliserade djur med köksredskap skulle vara något som fler går igång på, så kan jag ge det glädjande beskedet att Mjau i köket är proppfylld med sådana. Den här gången tittar nämligen Mjau i köksskåpet och alla vännerna får välja varsin uppsättning prylar. I vanlig ordning hittar de (åh, förlåt, jag menar förstås Mjau…) på någonting skojigt och (lagom) oväntat med alla sakerna. Okej, jag spoilar: de gör en orkester!

Precis som i Mjau och de små stolarna blandas en finurlig berättelse smärtfritt med en pedagogisk genomgång av djur, djurläten, färger och föremål. Ava tycker det är jätteroligt att säga hej till Mjau, som man gör i början, och att säga vad Mjaus vänner heter när jag pekar på dem i tur och ordning.

Ett uppslag ur Mjau i köket.

Ofta brukar jag irritera mig på onödigt stora böcker med onödigt stor text, men av någon anledning gillar jag att Mjauböckerna är så rejält tilltagna. Vi snackar alltså löjligt stor text – versalerna är 14-20 mm höga!

Mjau i köket följer ett klockrent recept för småbarnsböcker. Jag kan inte göra annat än att gilla den.

Mjau i köket
Författare & illustratör: Sebastien Braun
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163867057
Köp: jämför priser