Hemma hos oss turas vi om att läsa. Här är det Avas tur:
Jag tycker det är lite roligt att hon kallar stora/rosa nallen för ”kompis”. Det har hon såklart fått från Vem är söt?, ni vet ”gult är fult, för det säger kompisarna”, och så står rosa nallen och krulliga nallen där. Rosa nallen är den mest mystiska av Vem-karaktärerna, tycker jag. Hen kallas olika saker vid olika tillfällen och är aldrig huvudperson. Ibland heter hen nallegrisen, ibland rosa nallen, ibland stora nallen (”stora nallen tvättar med bomull”), vilket är lite konstigt eftersom krulliga nallens mamma kallas ”stora nallen” i till exempel Vem är borta?.
Vem blöder? är en ganska hemsk splatterbok för små barn. Katten, kanin, ”kompis”, fågel och nalle sågar och spikar och bygger. Men det dröjer inte länge förrän olyckan är framme. Katten sågar sig i benet och det ser ut som att det har gått halvt av, men snart är det bra igen. Då är det fågels tur att råka illa ut. Och här tycker jag det blir riktigt obehagligt. ”Blodet droppar! Läskigt! Är näbben trasig?” Så står det, men man får aldrig något svar! Jag drömmer nästan mardrömmar om spräckta näbbar när jag läst den här boken. Kunde vi inte ha fått veta att fågel är ok?
Vem blöder? är både obehaglig och charmig på samma gång. Jag tycker definitivt att det är mysigare att läsa de andra Vem-böckerna, men just att jag tycker att den här är så obehaglig är ett tecken på att den lyckas med det den gör. Det ska ju vara obehagligt med blod och det är bra att inte alla barnböcker är bomullsinlindade sockersnälla mysberättelser. Men jag är tacksam för att den wirsénska charmen finns på plats… även om jag har svårt att förlåta det där med att vi inte får veta hur det gick med näbben!
Vem blöder?
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163847936
Köp: jämför priser
Monster är väl för söta va? Inte? Jooodå, i den här boken får vi träffa många söta monster som inte alls är farliga utan bara snälla och gulliga. Vad sägs om Kramismonstret? Pussmonstret? Minimonstret?
Lite roligare blir det i lyft-på-fliken-boken Mumintrollet går vilse. Den känns förstås inte genuint Mumin den heller, men den är åtminstone väldigt fin med söta bilder i säreget pastellig färgskala och dessutom är den rolig eftersom den har spännande luckor att lyfta på. Texten imponerar dock inte. Den börjar i tredje person och växlar plötsligt till första. Jag tycker inte att den känns särskilt bra att läsa högt, då texten inte alls hänger ihop. Handlingen är förhållandevis svår för att vara så enkel – i slutet blir Mumin rädd och springer och gömmer sig i en grotta. Snorkfröken finns redan i grottan och tror att Mumin kommer och räddar henne, så hon kallar honom oförtjänt för hjälte. Risken för missförstånd är stor. Men den här boken tycker vi i alla fall om för att den är fin och för att det är roligt att titta bakom luckorna.