Det är lätt att bli bekant med nallen Pino, han känns nära, och är liksom en förmedlare mellan ’läsaren’ och det som berättas i varje bild, och i berättelsen som helhet. Pino blir huvudperson tillsammans med sin läsare/lyssnare/betraktare.
Texter och bilder är oerhört enkla, berättelserna lika så – precis som det ska vara i övergången mellan pekbok och lite längre berättelser. Ändå skulle jag inte vilja påstå att berättelserna om Pino vänder sig till barn mellan, exempelvis, 2 och 4 år; utan att målgrupp beror på utvecklingsnivå och på vad barnet (och den vuxne läsaren) gör av läsupplevelsen.
Grundberättelsen har många förutsättningar att utvecklas i mötet mellan den lilla nallen och barnet. Att Pinos ansikte visas framifrån eller i profil, utan större variation och med sparsam mimik, gör honom tillgänglig som förmedlare av bildens berättelse i samspel med läsaren.
Det finns en ’inskriven’ pedagogik i bilderna, inte alltid utskriven; man kan helt enkelt inte låta bli att räkna ekollonen och fågelungarna eller att notera förhållandet mellan stor och liten i Pino på upptäcktfärd. Pinos upptäckarglädje i mötena med skogens insekter och djur, liksom hans självklara sätt att se och hjälpa individerna framgår med, och i, enkelhet i text och bild. Många reflexioner och tillägg lär komma under läsningen, hur omfattande den vidare berättelsen blir beror på barnets erfarenheter. (Att däremot vara så hjälpsam att man klättrar upp och matar de hungriga fågelungarna är inte god pedagogik, men kan ge den vuxne tillfälle att komma med en kommentar.)
I Pino’s pannkakskalas får barnet en enkel lektion i pannkakstillverkning och uppmärksammas på kända ingredienser och handgrepp: först är det bara Pino, och en pannkakslagg, som berättar att han ska göra pannkakor, sedan tillkommer i tur och ordning råvaror och smetens tillagning, vidare sätts allt i ett större sammanhang där ingredienser, redskap och stekning visas samtidigt. Plötsligt dyker en pingvin upp, berättelsen växer: tillbehör, dukning och vänner tillsätts – lite i taget, tills helhet och mål är nådda: alla är mätta och glada.
Pinos affär är som en ’traditionell’ affär, men ändå inte: betalningsmedlen varierar och är, i flera bemärkelser, godtyckliga och artiklarna är unika; ingen av kunderna i Pinos affär går därifrån med en likadan vara som någon annan, och ingen går därifrån tomhänt – har man inte pengar att betala med kan det duga lika bra med en kram! I Pino’s affär lämnas ett rejält utrymme för ytterligare alternativa tänkesätt att utvecklas av de lite äldre barnen, här stimuleras fantasi, leklust och räkning – så att säga –  på köpet.
Pinos vänner är karaktärer som återkommer i olika hög grad i de böcker jag har läst – men det är bara tre av tjugoen – och det kommer flera. Att berättelserna om Pino har ett brett användningsområde och mycket att ge är det ingen tvekan om.
Den pedagogiska ansatsen framgår ytterligare av bokomslagets baksida: ekonomiskt stöd till tryckning har lämnats av Specialpedagogiska Skolmyndigheten, vidare berättar ett informationsblad att böckerna kan kompletteras med teckenstöd, vilket kan klistras in på varje sida, något jag hoppas på att återkomma till.
Pino på upptäcktsfärd, Pino’s pannkakskalas, Pino’s affär
Text: Eva Pils och Agneta Norelid
Bild: Kenneth Andesson
ISBN: 9789197743877, 9789197743884, 9789197743839
Köp: Jämför priser
Förlag: Pinolek förlag (2010)
Gnatto Pakpak är en riktigt rolig bok för de yngsta! Vi fÃ¥r lära oss hur en mängd pÃ¥hittade smÃ¥kryp ser ut och hur de lÃ¥ter. Barbacillus Practor säger ”mjem mjem mjem” och Skraf Gaggus-djuret säger ”orcon corcon…orcon corcon” (se nedan).
