Nu är han här igen, katten som alltid får all cred för alla finurligheter som hela kompisgänget hittar på tillsammans. Ja, katten är tydligen en han även om det inte framgår i någon av de två böcker vi har hemma (den här och Mjau och de små stolarna), men det står på ett ställe i Mjau och den stora lådan, den som jag bläddrat i en gång, men inte tyckte verkade lika bra som den jag redan hade. Nu blev jag hur som helst sugen på Mjau i köket och av någon anledning var det första som hände när jag slog upp boken att jag blev upp över öronen förälskad i bilden av Kvack med en genomskinlig bunke på huvudet. Måhända inte helt rationellt, men jag tycker den är underbar i all sin enkelhet, och jag kunde inte hjälpa att le stort när jag såg den.
Om stiliserade djur med köksredskap skulle vara något som fler går igång på, så kan jag ge det glädjande beskedet att Mjau i köket är proppfylld med sådana. Den här gången tittar nämligen Mjau i köksskåpet och alla vännerna får välja varsin uppsättning prylar. I vanlig ordning hittar de (åh, förlåt, jag menar förstås Mjau…) på någonting skojigt och (lagom) oväntat med alla sakerna. Okej, jag spoilar: de gör en orkester!
Precis som i Mjau och de små stolarna blandas en finurlig berättelse smärtfritt med en pedagogisk genomgång av djur, djurläten, färger och föremål. Ava tycker det är jätteroligt att säga hej till Mjau, som man gör i början, och att säga vad Mjaus vänner heter när jag pekar på dem i tur och ordning.
Ett uppslag ur Mjau i köket.
Ofta brukar jag irritera mig på onödigt stora böcker med onödigt stor text, men av någon anledning gillar jag att Mjauböckerna är så rejält tilltagna. Vi snackar alltså löjligt stor text – versalerna är 14-20 mm höga!
Mjau i köket följer ett klockrent recept för småbarnsböcker. Jag kan inte göra annat än att gilla den.
Mjau i köket
Författare & illustratör: Sebastien Braun
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163867057
Köp: jämför priser
Sonen älskar Mjau i köket, den enda Mjau-bok vi har läst, men jag måste säga att jag själv inte är så förtjust. Kanske är det för att jag frågan ”var är vov” etc. tusen och tusen gånger nu och tröttnat lite. Sonen säger inte så mycket men har länge kunnat peka ut exakt vem som är vem – utom ibland då han tröttnar på det och istället pekar på måfå och mycket uppfodrande fortsätter peka tills jag säger vad det är han pekar på…
Jag var faktiskt inte heller förtjust när vi började läsa den första boken, Mjau och de små stolarna. Men Avas förtjusning smittar av sig och det är jättekul att den stimulerade verbal delaktighet i läsningen väldigt tidigt för henne. Så Mjau i köket hade förstås mycket gratis i och med bandet vi redan hade till Mjau och hans vänner.
Det är för övrigt väldigt intressant vilka som blir de där extra pratstimulerande böckerna. Nu har Ava börjat prata kring de flesta böcker, men här är några av de som funkade bäst tidigast: Mjau och de små stolarna, Apan fin, böckerna om Bäbis, Lalo trummar och alla böcker som inbjuder till att härma djurläten.