I Havens fasa får vi träffa pojken Morgan och hans katt Silly som sitter på bussen på väg till faster Gullan. De ska tillbringa sommaren hos henne på båten Sjöhästen, men när de kliver av bussen möts de av en faster som ser ut som en sjörövare som tar dem till båten Sjöpesten! Väl ombord vill faster presentera Morgan för besättningen, och berättar att själv kallas hon Gullan Råskinn. Sen följer en presentation av båtens besättning, där den ena är knasigare än den andra; en matros som alltid är sjösjuk, en kock som avskyr mat och en styrman som både ser och hör illa. Det är upplagt för en massa galenskap kan man lugnt säga.
Utkiken Halv-Nelson som kommer springande, missar landgÃ¥ngen och hamnar i vattnet för att han är sÃ¥ ivrig: han har hört talas om att det kommer ett skepp lastat med pärlor och gull! Nu ska här sjörövas! Piraterna jublar! Men hade de liksom Morgan vänt kikaren rätt och sett efter hade de sett att det var päron och ull, inte pärlor och gull som skeppet kommer lastat med…Men Sjöpesten kommer inte lÃ¥ngt förrän det säger ”Pang!” och de krockar med en ö. Gullan börjar grÃ¥ta och säger att ”SÃ¥ här blir det varenda gÃ¥ng”. Morgan som först inte alls ville följa med ett gäng galna pirater och röva skatter känner att han mÃ¥ste hjälpa faster nu.
Sjöodjuret är en direkt fortsättning pÃ¥ Havens fasa, personligen tycker jag att de bÃ¥da böckerna kunde ha varit en bok (samtidigt som jag förstÃ¥r vitsen med att ha korta lättlästa böcker). I flera dagar har Sjöpesten jagat skeppet som piraterna tror är lastat med pärlor och gull, och Morgan börjar tycka att det är lÃ¥ngtrÃ¥kigt. Speciellt som han är det enda barnet pÃ¥ bÃ¥ten. Plötsligt börjar dock det andra skeppet att tappa fart! Gullan och hennes gäng äntrar skeppet men kaptenen blir inte ens rädd. Han berättar att de blivit jagade av ett hemskt havsvidunder och inte ens märkt att Sjöpesten varit efter dem. Morgan bestämmer sig för att kolla läget, dyker ner under ytan och möts av…ett enormt öga! Ett monster! Hur ska detta sluta?!
Lite tokroliga böcker med skoj story som sonen (snart 6 år) gillade. De kommer säkert att bli populära när han kommer igång med att läsa själv sen. Den mest minnesvärda figuren som vi skrattade åt var den stackars matrosen Erland Änterhugg; den stackarn ses kräkas på var och vartannat uppslag i boken. Usch och blä, jag vet precis hur det känns att vara sjösjuk!
Morgan och piraterna: Havens fasa
Författare: Mats Wänblad
Illustratör: Micaela Favilla
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 48
ISBN: 9789129683769
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Morgan och piraterna: Sjöodjuret
Författare: Mats Wänblad
Illustratör: Micaela Favilla
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 48
ISBN: 9789129683752
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
I den här boken var det inte själva storyn som främst fångade mig, utan illustrationerna. Jag är en stor beundrare av Sven Nordqvist, jag älskar alla små finurliga figurer och detaljer i hans bilder. Det är nog därför jag också blev så förtjust i de underbara och fantasifulla illustrationerna i Manne gräver ett hål. Jag försökte Googla mig fram till lite mer information om de båda illustratörerna Mats Eriksson och My Engström Renman men hittade tyvärr inget vettigt. Manne gräver ett hål verkar vara den första bok de illustrerar i alla fall, och eftersom den enligt nätbokhandlarna ser ut att vara den första boken i en serie kan vi ju hoppas på fler härliga bilder från dem. Nog tjatat om detta.
Det här är den andra boken i serien om den roliga tjejen Hilda. När jag läst den tog jag reda på vad den första hette och lite vad som hände i den. Det visade sig att Hilda var nyinflyttad i boken 
En lättläst, generöst illustrerad bok och nummer tre i serien om familjen Monstersson. Nummer två 
När jag fick erbjudande om att läsa Rabarbertjuven så var det främst pojken i rullstolen som intresserade mig. Jag har själv skrivit en kapitelbok som blir utgiven under hösten där ett av barnen sitter i rullstol och jag tyckte det var dags för barn med funktionshinder att inte bara finnas i kulisserna utan också ta plats som en utav huvudrollerna.
 Min snart 9 åriga dotter tyckte deckargåtan var för enkel, och fnös lite fisförnämt då lillebror inte kunde lista ut vem tjuven var trots ledtrådarna man får. Men jag tycker den var lagom till barn i den här åldern som boken vänder sig till. Det som var intressant var att sonen inte en endaste gång nämnde något om att pojken satt i rullstol. Det blev ett naturligt inslag vilket jag också tror är författarens avsikt. Det här är främst en deckarbok för små barn. Jag tyckte den var charmig och jag lär nog få läsa om den många gånger för sonen även om överraskningsmomentet är avslöjat.