Max och Spillevillerna är en hederlig gammal ljudsaga, fast nyskapad och svenskproducerad.
I centrum står Max, en nioårig pojke som precis flyttat till en ny stad och där blir mobbad av gänget Barfers. I skolan möter han Saga som står upp för honom och blir hans vän. Hon visar honom sedan en hemlighet, ett underjordiskt land där små Spilleviller lever. Nere i underjorden lever också de ondskefulla Dondukterna vilka planerar att komma upp ovan jord och ta över världen. De lierar sig med Barfers och allt hänger på en magisk kula som Max och Saga måste hitta innan Dondukterna gör det!
Bakom det här projektet står Stefan Sundberg som under tiden han arbetade som förskollärare frågade sig varför det inte görs några moderna ljudsagor för barn längre. Flera år senare när han blivit ljud- och radioproducent satte han sin plan i verket och det har tagit sex år att spela in alltihop. Medverkande på skivan är bl.a. Caroline af Ugglas, Kjell Bergqvist, Magnus Härenstam och Annika Lantz.
Så hur låter det då? Jo, det är en välgjord, spännande, humoristisk, medryckande bra story som framförs lysande av både proffs och amatörer. Sångerna är också de välgjorda, medryckande och trallvänliga. De skiftande stämningarna i berättelsens olika skeden gestaltas väldigt tydligt och jag lever mig verkligen in i berättelsen. Fanns det inget som var mindre bra då? Jo, jag tyckte att rösten till onda Dondukten Hess var riktigt obehaglig, särskilt som vi lyssnade vid läggdags. Sagan rekommenderas från 5 år och uppåt och jag lyssnade tillsammans med min nioåring. Vi lyssnade som sagt vid läggdags och första kvällen blev det lite sent i säng. Jag satte på skivan och efter ett par spår insåg både jag och sonen att vi var tvungna att stänga av, det var alldeles för spännande för att han skulle kunna sova! Vi lyssnade klart nästa dag istället och tredje dagen frågade jag vad han ville lyssna på. ”Max” svarade han och när jag invände att han precis lyssnat på den sa han bara att han ville höra den igen. Det fick mig att tänka på högläsningsdebatten som jag deltog i för några veckor sedan. Lite fritt citerat så uttryckte sig Susanna Ekström, f.d. universitetsadjunkt vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet, så här:
När barnet säger ”igen” – då är det kvalitativ läsning för just det barnet
I det här fallet – kvalitativ lyssning!
Jag har läst Söta pojkar är bara på låtsas under helgen och mja…jag vet inte om det är för att jag är trött på att läsa om tonårstjejer och deras kärleksbekymmer eller om det är något annat…Det är här Moa Eriksson Sandbergs debutbok och bygger på hennes dagboksanteckningar från slutet av nittiotalet. Så visst, man känner igen sig i mycket, det gör man absolut. I ett litet förord av författaren i boken står det: ”[…] nästan allting har hänt, men kanske inte just såhär”.
Nu är den här, Bilderboksretro 70-tal, den tredje delen i retroserien. Som vanligt bjuds det på en riktigt smaskig bilderbokskaramell. Själv går jag nog allra mest igång på att återse Fyra lejon äter middag, som inte direkt legat längst fram i minnet, men som jag verkligen kommer ihåg från min egen barndom. Andra jag minns bättre, men förstås också är glad att återse är Alfons, Sprätten (han som satt på toaletten, se nedan) och Filip (i sexualupplysningsboken Filip frågar). Det finns också väldigt många fina böcker som jag inte läste i min barndom, men som jag kanske kommer att läsa framöver, för att de är riktiga klassiker som så många älskar. Och såklart många jag känner igen, kanske har läst någon gång, men som inte fastnat lika hårt eftersom jag inte haft dem hemma.
