Man kunde lika gärna se en film…

Och Alex Rider finns som film. Men gillar man böcker och/eller vistas på stranden, på tåget, i ett tält eller i någon liknande situation där filmmediet inte är tillgängligt – ja, då kan man läsa om den 14-åriga killens oerhörda bragder. Hittills har 9 böcker kommit ut, så sommarlovet är räddat för den som gillar klassiska engelska spionäventyr á la James Bond. Och visst är killen charmig, böckerna spännande och lättillgängliga, och handlingen intellektuellt kravlös.

… Men trots allt är det något visst med att läsa.

Jag börjar med Stormvarning, den första boken i serien om den föräldralöse 14-årige Alex Rider. Han bor hos sin farbror, som är banktjänsteman i London, men så dör farbrodern i en bilolycka. Alex blir misstänksam, finner bilen och börjar undersöka olycksorsaken. På bilskroten är han nära att krossas tillsammans med bilen, han fångas in, men tack vare sina karatekunskaper tar han sig fri och klarar sig undan.

Han blir kallad till banken där farbrodern har jobbat, men upptäcker att det är en fälla och tar sig över till nästa rum via en flaggstång på fasaden. Övervakningskamerorna fångar hans våghalsiga tilltag och han är fast. Efter ett bedövningsskott vaknar Alex och får veta att han är kidnappad av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. I själva verket var hans farbror spion, och vid mordtillfället höll han på med uppdrag Stormbreaker – nu vill underrättelsetjänsten ha Alex hjälp.

Stormbreaker är en revolutionerande dator som bygger på helt ny teknologi – som Alex mot alla odds känner väl till. Mannen från MI6 tillkännager att denna dator kommer att delas ut gratis till alla elever som tack från den rike konstruktören, en tidigare fattig libanes, till Storbritannien, för att han har fått hem och skolgång här. Regeringen är överväldigad men MI6 är misstänksamma.

MI6 har konstaterat att Alex är tillräckligt nyfiken, orädd och smart – att han har kapaciteten att ta vid som spion, efter lite träning vill säga. Alternativet att placeras på en institution utan pengar tills han fyller 21 är inte lockande. Utpressningen ger inget val, träningslägret och hans första uppdrag är ett faktum.

Läsaren får följa Alex genom en tät rad av farofyllda actionsituationer på träningslägret och i datorfabriken, på den sistnämnda har han dubbla roller: dels ska han spela eleven som fått äran att testa produktens förträfflighet, dels ska han vara spion och undersöka de mystiska omständigheter som underrättelsetjänsten misstänker föreligger. Men ganska snart drar han blickarna till sig, han är alltför våghalsig i sitt spionage – han blir ett villebråd för fienden. Arbetsgivarna på MI6 har egentligen inget att vinna på att han överlever – skulle även han dö skulle det i sig vara ett bevis på att något inte stod rätt till…

Handlingens karaktärer är klassiskt hänsynslösa och det Alex utsätter sig själv för/utsätts för har ingen ände; när han har räddat Englands skolelever från ett dödligt virus hamnar han åter i klorna på fienden…

Då och då jämför Alex sig själv med James Bond – skillnaden är att Alex inte får betalt. I övrigt har han så rätt: rafflande handling, fartfylld och farofylld action med tekniska inslag – därtill tycks tonårshjälten nästan lika odödlig som sin fiende – i princip: karaktären ’skurken från öst’.

Klassiskt väl översatt spionäventyr med alla ingredienser där språket flyter fint. En litterär genre att överföra till nästa generation?

Titel: Alex Rider; Stormvarning
Författare: Anthony Horowitz (2000), översättning: Peter Lindforss,
Förlag: Bonnier Carlsen  (2012)
ISBN 978-91-638-7084-2
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *