Hanna fyller tolv, hennes och bästa kompisarnas lekar har utvecklats, de smyger på folk, klär ut sig och låtsas att de är något annat än mellanålderstjejer. Skogen är deras lekplats. Men allt som hör till nästa utvecklingsfas nafsar henne i hälarna och gränsen suddas ut bit för bit, dessutom skakas stabila familje- och vänskapsrelationer om rejält. Det som överkuggar hela tillvaron allra mest är nog ändå en trettonårings fasansfulla försvinnande – skogen och närmiljön fylls av faror och skräck.
Från att ha varit pappas (och mammas) lilla flicka och lekbästis med två tjejer, förflyttas Hanna i utvecklingen med stormsteg mot tonåren. Den känsliga tolvårsåldern har infunnit sig och tagit plats i hennes liv. Faktorerna mognad, upplevelser och medvetande kopplas samman och utvidgas. Hennes kroppsliga och mentala utveckling har stor betydelse för möten och upplevelser.
Berättelsen börjar med tårtkalaset i bersån, fortsätter i hänget vid korvkiosken, slutar med flytten till storstaden och återbesöket på den lilla orten. Inom den ramen ryms ’allt’. Det naturligt trygga nätverket av familj och kompisar är en utgångspunkt, den lilla ortens trygghet en annan. Men redan tidigt i handlingen anar man sprickronas närvaro – att marken snart kommer att gunga.
Samtidigt som tjejernas egna kroppar förändras, förändras deras relationer till varandra – och så kommer känslor och killar in i bilden. Vad som är äckligt, naturligt, skönt eller spännande, barnsligt eller lockande förändras under den glimt vi läsare får av Hannas och hennes närmastes liv.
Den trettonåriga Linda har försvunnit, fakta och rykten sprids i bygden, dels om alla killar hon haft och dels om hennes föräldrars relation – spekulationerna bland Hannas närmaste umgänge handlar om våldtäkt och mord. En ständig skräck finns närvarande sedan dess, faran ligger på lur, Hanna ser potentiella spår och mördare i olika sammanhang och jobbar med att hantera sin rädsla. Samtidigt finns en personlig och konkret skräckupplevelse; de flinande och tafsande killarna – och så blir kompisen Sabina, som är lite ivrigare och kanske har kommit lite längre i sin mognad, ihop med en av Hannas plågoandar. Flickorna blir osams, kommer ifrån varandra och Hanna vänder sig mer till den lite barnsligare Jonna, som hon fortfarande kan ’leka’ med.
Tillvarons otrygghet späs på ytterligare när Hanna känner att allt inte är som det brukar i föräldrarnas relation, och inte heller i hennes egen relation till dem. Alla förändringar, skuggor och rädslor som bor i henne förstärks av hormonförändringarna; hon får sin första mens, upptäcker sin kropp och förskräcks av sina egna tankar och av hur hon upplever vuxnas kärlek. När mordet bekräftas och klassen är i sorg finns utrymme att låta känslor välla ut. I mammans frustration över relationen till sin man finns anledning för Hanna att gå sina egna vägar, och i rädslan för trakasserier och i vilsenheten och saknaden efter tryggheten utvecklas hon. Långsamt och fint kommer kärleken henne till mötes och allt slutar i balans med en öppen fortsättning.
En fin och träffsäker skildring av en tolvårings upplevelser av sig själv, och utifrån dessa förhållandet till den vidare förståelsen och relationen till händelserna i hennes egen omgivning. Jag letar bland egna minnen och känner hur väl författaren gestaltar gränsen och det som händer i den aktuella åldern.
Den första flickan skogen möter är en stark, nära och innehållsrik berättelse. Inledningen kan kännas aningen svårgenomkomlig och språkuttrycket är bitvis lite komprimerat, men den som inte låter sig avskräckas blir rikt belönad! Målgruppen 9-12 tycker jag är i yngsta laget – 11-14 känns mer relevant.
Titel: Den första flickan skogen möter
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN 9789129681963
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Nu är den här, Bilderboksretro 70-tal, den tredje delen i retroserien. Som vanligt bjuds det på en riktigt smaskig bilderbokskaramell. Själv går jag nog allra mest igång på att återse Fyra lejon äter middag, som inte direkt legat längst fram i minnet, men som jag verkligen kommer ihåg från min egen barndom. Andra jag minns bättre, men förstås också är glad att återse är Alfons, Sprätten (han som satt på toaletten, se nedan) och Filip (i sexualupplysningsboken Filip frågar). Det finns också väldigt många fina böcker som jag inte läste i min barndom, men som jag kanske kommer att läsa framöver, för att de är riktiga klassiker som så många älskar. Och såklart många jag känner igen, kanske har läst någon gång, men som inte fastnat lika hårt eftersom jag inte haft dem hemma.
I den här boken var det inte själva storyn som främst fångade mig, utan illustrationerna. Jag är en stor beundrare av Sven Nordqvist, jag älskar alla små finurliga figurer och detaljer i hans bilder. Det är nog därför jag också blev så förtjust i de underbara och fantasifulla illustrationerna i Manne gräver ett hål. Jag försökte Googla mig fram till lite mer information om de båda illustratörerna Mats Eriksson och My Engström Renman men hittade tyvärr inget vettigt. Manne gräver ett hål verkar vara den första bok de illustrerar i alla fall, och eftersom den enligt nätbokhandlarna ser ut att vara den första boken i en serie kan vi ju hoppas på fler härliga bilder från dem. Nog tjatat om detta.