Ottos vanliga kompisar är inte på förskolan. Vem ska han då leka med? Inte Amina i alla fall. Men så ropar Amina att hon vill visa något. Hon ber Otto blunda. Kom! säger hon.
Amina tar Ottos hand och så går de. Otto hasar fram över det glidiga golvet, de går genom den grusiga hallen, in under alla jackor, in i en värld Otto aldrig varit i förut.
Detta är en fin bok om lek och vänskap. Att våga lita på en annan person och dras med i leken och situationen. Man kan inget annat än älska världen som Amina tar med Otto in i. Det är så härligt att få följa fantasin och att se att Otto låter sig dras med. Barnet som det lästes för blev också sugen och tyckte att vi skulle göra samma sak fast hemma. Mysigt! Illustrationerna är färgglada och inkluderande.
Barbro Lindgren måste vara en av Sveriges mest produktiva författare med en lång rad titlar i bagaget. Som barn tyckte jag själv om Jättehemligt och Världshemligt, som förälder läste jag böckerna om Max (fast jag gillade aldrig att Max slog ankan i huvudet när den tagit hans napp) och som pedagog har jag bl.a. läst böckerna om Benny.
I den här boken var det inte själva storyn som främst fångade mig, utan illustrationerna. Jag är en stor beundrare av Sven Nordqvist, jag älskar alla små finurliga figurer och detaljer i hans bilder. Det är nog därför jag också blev så förtjust i de underbara och fantasifulla illustrationerna i Manne gräver ett hål. Jag försökte Googla mig fram till lite mer information om de båda illustratörerna Mats Eriksson och My Engström Renman men hittade tyvärr inget vettigt. Manne gräver ett hål verkar vara den första bok de illustrerar i alla fall, och eftersom den enligt nätbokhandlarna ser ut att vara den första boken i en serie kan vi ju hoppas på fler härliga bilder från dem. Nog tjatat om detta.
