Max och Spillevillerna är en hederlig gammal ljudsaga, fast nyskapad och svenskproducerad.
I centrum står Max, en nioårig pojke som precis flyttat till en ny stad och där blir mobbad av gänget Barfers. I skolan möter han Saga som står upp för honom och blir hans vän. Hon visar honom sedan en hemlighet, ett underjordiskt land där små Spilleviller lever. Nere i underjorden lever också de ondskefulla Dondukterna vilka planerar att komma upp ovan jord och ta över världen. De lierar sig med Barfers och allt hänger på en magisk kula som Max och Saga måste hitta innan Dondukterna gör det!
Bakom det här projektet står Stefan Sundberg som under tiden han arbetade som förskollärare frågade sig varför det inte görs några moderna ljudsagor för barn längre. Flera år senare när han blivit ljud- och radioproducent satte han sin plan i verket och det har tagit sex år att spela in alltihop. Medverkande på skivan är bl.a. Caroline af Ugglas, Kjell Bergqvist, Magnus Härenstam och Annika Lantz.
Så hur låter det då? Jo, det är en välgjord, spännande, humoristisk, medryckande bra story som framförs lysande av både proffs och amatörer. Sångerna är också de välgjorda, medryckande och trallvänliga. De skiftande stämningarna i berättelsens olika skeden gestaltas väldigt tydligt och jag lever mig verkligen in i berättelsen. Fanns det inget som var mindre bra då? Jo, jag tyckte att rösten till onda Dondukten Hess var riktigt obehaglig, särskilt som vi lyssnade vid läggdags. Sagan rekommenderas från 5 år och uppåt och jag lyssnade tillsammans med min nioåring. Vi lyssnade som sagt vid läggdags och första kvällen blev det lite sent i säng. Jag satte på skivan och efter ett par spår insåg både jag och sonen att vi var tvungna att stänga av, det var alldeles för spännande för att han skulle kunna sova! Vi lyssnade klart nästa dag istället och tredje dagen frågade jag vad han ville lyssna på. ”Max” svarade han och när jag invände att han precis lyssnat på den sa han bara att han ville höra den igen. Det fick mig att tänka på högläsningsdebatten som jag deltog i för några veckor sedan. Lite fritt citerat så uttryckte sig Susanna Ekström, f.d. universitetsadjunkt vid institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet, så här:
När barnet säger ”igen” – då är det kvalitativ läsning för just det barnet
I det här fallet – kvalitativ lyssning!