Här är en liten bok om stora känslor. Några av er kanske känner igen den första halvan av boken, som publicerades i Den rosa barnkammarboken för några år sedan. Nu har storyn om den lilla killen Mickes kärlek till sin kompis och hans hink, hår och trasiga pinne fått en tvist; efter halva boken dyker det upp någon som Micke inte alls gillar! En kille som konkurrerar om Mannes vänskap.
Det är finurligt illustrerat: boken är gjord så att på ena sidan på varje uppslag står texten, och på den andra sidan finns bilden. Redan när Micke berättar om allt som han älskar när det gäller kompisen kommer den tredje personen smygande. Som en minimal figur ser man honom på sidan med text, och för varje uppslag blir han större och större för att till slut ta klivet över till Mickes revir sandlådan. Där befinner sig Micke och Manne och håller som bäst på att demolera ett sandslott med stor glädje. Micke konstaterar genast att han inte gillar den där killen medan kompisen Manne ser rätt glad ut.
Nu uppstår det lite dramatik; en hink välts och det puttas, Micke sitter vid sidan om och ser på när Manne och killen busar.
Men, i samma stund som killen klivit i sandlÃ¥dan har det dykt upp nÃ¥gon mer, även den som en liten figur i hörnet pÃ¥ textsidan. Det är en hund som kommer. Först tycker pojkarna att det är skoj men sÃ¥ visar det sig att ”Hunden gillar killens stövlar”, och hur visar hunden det tror ni? Det hela slutar med att killen springer därifrÃ¥n med flaxande armar, inte helt nöjd med hur situationen har artat sig kan man gissa.
Det hinner hända mycket på få sidor och Pija Lindenbaums illustrationer är finurliga, fina och berättar mycket som själva texten utelämnar. Boken lämpar sig nog bäst för barn mellan 2-4 år skulle jag tro.
Jag älskar Manne
Författare och illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163870026
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jag vet människor som avskyr Elsa Beskow. Speciellt en som anser att hon är vansinnigt tråkig och tillrättalagd och så gillar inte den personen idén att alla ska tycka det är bra bara för att verken anses som klassiker. Det var kanske bra för länge sedan, med tanke på dåtidens utbud, men vi har väl utvecklats? Så förlegad syn på det mesta. Detta anser denne person med eftertryck och det står hen fritt, för lite uppfriskande är det allt när ikoner ifrågasätts.
Ännu en ABC-bok, men en ytterst originell sådan. Anna Höglunds bildspråk överraskade mig med uppslag där det i bakgrunderna är nedlagt en tydlig flirt med den vuxne läsaren. Det finns exempel på exotiska platser, stadsmiljöer med reklam à la old style, ledsna förorter, landsbygd och moderna hemmiljöer med designtapeter. En ödslig ton smyger sig ofta in och bilderna är utformade i någon slags kollageteknik. Spex och en djupare mening blandas på ett fritt och lite respektlöst sätt. Bokstäverna består av en stor och en liten, som sig bör. Flertalet gånger tolkar jag in att det är ett barn som symboliserar den minsta bokstaven, ibland kan den lille vara en kompis eller en fru. Den stora bokstaven kan uppföra sig uppenbart otrevligt, för att i annan form vara antingen ordentlig eller utsvävande.
Alva är åtta år. Hennes mamma och pappa ska skiljas och hon tvingas att flytta med sin mamma från Västerås till Stockholm. Hon måste lämna sitt hem, sin skola, sin bästa vän och kanske värst av allt; hon får inte träffa sin pappa mer än på helgerna. Alvas värld rasar samman. Och mamma och pappa fattar ingenting.