I den senaste boken av Kristina Murray Brodin möter vi Rita. Hon är för liten för att vara hemma själv och hennes storebror Jorma måste passa henne en stund medan mamma fixar något på jobbet. Jorma har dock redan bestämt med Ali att de ska dra till stan och han har inte alls någon lust att passa syrran.
Det är lugnt, säger Ali. Jag kan vänta. Småungar är fett coola.
Jorma tycker att Rita kan vänta framför TV:n så att hon inte stör men Ali håller inte med, han tar istället med sig Rita ut och börjar bygga kottdjur med henne. Sen har de business ihop resten av dagen.
Som vanligt har jag testat den här boken pÃ¥ delar av mina bÃ¥da testpaneler. Den första bestÃ¥r av femÃ¥ringarna pÃ¥ jobbet och det var med lite spänd förväntan som jag introducerade ett delvis nytt ordförrÃ¥d för dem. Föräldrar har ju som bekant inte alltid samma syn pÃ¥ vilka ord som är okej och vilka som inte är det. Det förekom nÃ¥gra fniss här och var men det allra största skrattet kom när jag läste den raden där Ali säger till Jorma att Rita är smart och att hon kommer att bli professor. Det visade sig att barnen var övertygade om att en professor är en gammal gubbe med skägg och jag slet hÃ¥rt för att förklara innebörden av titeln och dess dignitet för dem. Resten av dagen förekom nÃ¥gra ”fett coolt” här och var men det blev ingen epidemi. Elin Okodughas illustrationer är fulla av liv och glädje och det blev till en lek under läsningen bland barnen pÃ¥ jobbet att se vad fÃ¥glarna gjorde pÃ¥ varje uppslag.
Testpanel nummer två bestod i det här fallet av min egen sexåring. Han ville höra den två gånger och när jag frågade vad han gillade med boken var svaret: Alla de där orden!
Vad tycker jag själv då? Jag tycker om hur vänskapen mellan Rita och Ali skildras, Jormas protester till trots. Språket flyter väldigt fint och jag ler igenkännande åt alla uttryck men saknar kanske lite para, len, chok och jalla för att känna mig helt hemma. Boken efterlämnar en skön känsla av en lyckad dag och det är nog det här som menas med feelgood-litteratur.
Legenden om Tann tar oss med till fantasilandet Unadan. Det här är den sjätte boken om dvärgen Tann (Tanarog) och jag kastas rätt in i en för mig obekant fantasyvärld eftersom jag inte läst någon av de tidigare böckerna. Egentligen är jag en sån person som vill läsa serier från bok ett, men ibland får man frångå sina principer. Barnboksprats Emma Lindström har tidigare skrivit om de fyra första delarna i serien: läs hennes recensioner av 
Återigen har jag fått hem en bok som är fortsättningen i en serie, den här gången är det del 2 i Lennart van Helsings monsterresa. För att få ett hum om vad första boken handlade om läste jag förlagets beskrivning av 
Stora spökstönet, det har ni kanske hört i någon av filmerna om lilla spöket Laban? Nu kan man lyssna på det (och kanske skrämma mamma och pappa med det) hur ofta man vill! Buuuh! sa spöket Laban är något så sötläskigt som en bok med ljud för de minsta läsarna.