En barnbilderbok som vänder sig till de yngre barnen men som jag inte riktigt fastnade för. På Idus hemsida kan man läsa att Mikael Rosengrens författarskap tog sin början när hans barn föddes. Det här är hans andra barnbok. Den första barnboken heter ”Kapten Geggamoja och Lillpiraten – Äventyret i piratparken och skrevs på uppdrag av ett barnklädesföretag. Där användes en helt annan illustratör. Här är det i alla fall Raquel Welin som jag inte alls känner till och på förlagets hemsida finns ingen information om henne. Det var lite synd. Jag hade gärna velat kika lite mer i hennes portfolie.
Vad är det då som stör läsningen för mig och gör att jag inte riktigt fastnar för boken?
Först och främst för att det utlovas ett äventyr som jag tycker faller sig platt. På baksidan kan man läsa: Smulan och Larvig älskar att följa med pappa till mataffären och handla. Pappa är dock inte lika entusiastisk och snart har de två små busliven förvandlat affären till världens bästa lekpark.
Men i boken sitter Smulan i en kundvagn hela tiden. Pappan kör lite rally med kundvagnen i början men sedan händer i stort sett ingenting. Smulan rycker till sig en stor fisk, skojar med pappan vid fruktdisken och äter själv en banan. Visst kan det stora äventyret bara vara att åka kundvagn för ett litet barn men här får jag en känsla av att texten vänder sig till de vuxna för att vi ska känna igen oss. Pappan är rolig i början. Han står på händer i vardagsrummet, skojar i affären men avslutar med förmaning och trötthet. Två gånger om upprepas detta i texten att Smulan inte tycker att pappa förstår att det är roligt att leka i matbutiken eftersom han säger till att där måste de vara lugna. För mig blir det övertydligt budskap som författaren försöker få fram – att vi vuxna inte alltid förstår. Sedan hade jag svårt att ta till mig bilderna. Jag gillade inte alls den suddiga bakgrunden. Visst sätter det fokus på pappan, Smulan och Larvig men äventyret som sker i butiken bleknar på det sättet. Jag vill veta mer om vad som är så roligt i butiken och önskar att det hade framställts mera tydligt.
Däremot kan jag ge plus för Smulans kompis Larvig (som sitter här på en ananas i kundvagnen) och som gör att den vardagliga händelsen blir något roligare och fantasifullare. Boken avslutas med två interaktiva blad där det ställs minnesfrågor till barnen och med en labyrint. Det var faktiskt oväntat och roligt. Jag tror nog boken går hem hos de yngre läsarna men hos mig föll den tyvärr inte i smaken.
Smulan och Larvig handlar
Författare: Mikael Rosengren
Illustratör: Raquel Welin
Förlag: Idus förlag
Utgiven: 201303
ISBN: 9789187001598 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
En härlig barnbilderbok om musik, glädje och skaparlust. Det är pedagogiskt men inte tillgjort. Handlingen är enkel men charmig och lekfull. Zippen gillar att dansa till musik. I bakgrunden finns hans äldre syster som sitter och leker med sin mobil. Det känns vardagligt och igenkännande. Zippen får för sig att måla noter, att måla musik men när han lägger papperet mot örat är det alldeles tyst. Ingen musik hörs. Storasyster skrattar åt honom och förklarar vad noter är. Tillsammans gör de musik som de sjunger och spelar in på systerns mobil. För mig (som är totalt oteknisk) så var det något nytt att man kan, som systern gör, stoppa mobilen i musikspelaren och deras låt spelas upp. Jag minns barndomens kassettbandspelare och hur man sjöng in på band men roligt att se att det finns kvar hos barnen fast med nya metoder.
En minst sagt annorlunda pekbok med rena strama illustrationer. Inget distraherade med en massa små detaljer. Temat är barnet och dess väsen, fysiskt men även psykiskt. Ålder för boken är riktigt små till något större som har ett talande språk. Det kan med de senare leda till vidare samtal om kroppen och hur den kan användas och hur barnet kan tänka och drömma. En naturligt nära relation till barnet krävs nog för att kunna uppnå intentionen, att här finns du, just du, fina lilla barn. Läsaren ska kunna agera med barnet. Dramatisera kroppen.
Den här boken utlovar ”Kul konsthistoria med klistermärken” och för mig som är lite småintresserad av konst men inte riktigt orkar plöja vuxenböcker om konsthistoria är det ju perfekt. Här kan jag lära mig lite grann om olika epoker, konstnärer och målningar – alldeles lagom för mig och för att kunna berätta lite för mina barn. På sidorna är det en hel del tavlor som är ”bleka”, och där är det meningen att man ska leta rätt på ett klistermärke som föreställer verket och placera det där. Jag har nog en del av mitt barnasinne kvar, för jag tycker (åtminstone till en början) att det är ganska kul att sätta dit alla klistermärken på rätt plats samtidigt som jag läser texterna.