Är det någon där? är ett bra exempel på att även de allra mest lättlästa böckerna kan ta upp svåra ämnen på ett sätt som öppnar för bra diskussioner. Boken handlar om 16-åriga Tea, en tillbakadragen tjej som sitter mycket vid datorn. Hon känner sig tryggare vid datorn än i verkligheten, för på datorn kan hon verka lite häftigare än hon är på riktigt. Så träffar hon Jägaren på en chatt och han erbjuder henne pengar för att ta av kläderna framför webbkameran. Hon tror honom inte först, utan ber om bevis på att hon verkligen ska få pengar. Så sätter han in pengar på hennes mobil. Då måste hon väl ta av sig, litegrann i alla fall..?
Jag tycker det är toppen att ungdomars utsatthet pÃ¥ nätet skildras i ett lättillgängligt format. Boken är mycket lättläst med luftig text, korta meningar och enkla ord – se ett uppslag här. En slogan för lättläst har fastnat i mitt huvud, nämligen ”lättläst, men inte lättviktigt”. Precis sÃ¥ är det med den här boken. Det är verkligen ett viktigt ämne och det är viktigt att ungdomar som inte klarar av att läsa avancerade texter ändÃ¥ fÃ¥r läsa om avancerade ämnen. PÃ¥ förlagets boksida finns färdigt diskussionsmaterial riktat till lärare och deras elever, vilket förstÃ¥s ocksÃ¥ kan underlätta funderingar kring boken.
Men med allt detta sagt mÃ¥ste jag tillägga att jag är lite besviken pÃ¥ boken ocksÃ¥. Ämnet och diskussionsmöjligheterna är bra, men läsupplevelsen kunde ha varit bättre. Det ligger förstÃ¥s inte i lättlästa texters natur att vara subtila, men jag tycker ändÃ¥ att Tea skildras pÃ¥ ett onödigt tillrättalagt och övertydligt sätt. Jag fÃ¥r ingivelsen att skriva ”show, don’t tell” med rödpenna i marginalen här och var och skicka tillbaka boken till författaren.
Med min dator kan jag prata med alla mina vänner. Jag har fler vänner i datorn än utanför.
Med min rosa dator kan jag surfa och chatta och blogga och facebooka med hela världen. Så fort jag kommer hem från skolan slår jag på min dator. Den susar så snällt mot mig och säger Välkommen! Min dator är som min bästa vän.
Jag förstÃ¥r vad jag läser, men jag känner det inte, jag tycker att texten berättar snarare än visar hur Tea har det. MÃ¥ste det vara sÃ¥ här för att det är lättläst, bara för att allt ska uttryckas enkelt? Jag tror inte det. Ã…tminstone inte nu, efter att jag har läst sÃ¥ mÃ¥nga bra lättlästa böcker. Jag tror att det finns utrymme för levandegörande gestaltning även i enkla texter. Kanske är det rentav lättare att förstÃ¥ en väl gestaltad känsla än uppstaplade beskrivande ord. Jag tycker inte att den här texten lÃ¥ter läsaren riktigt leva sig in i hur Tea känner. Först är det sÃ¥ mÃ¥nga stela kärleksförklaringar till datorn och sen, efter incidenten framför webbkameran, fÃ¥r vi mest veta att Tea förstÃ¥r att det var dumt och farligt, att hon förstÃ¥r att hon blev lurad, att hon förstÃ¥r att det är bättre med en dator utan webbkamera… men vad hon känner nÃ¥r inte riktigt fram i texten.
Trots vissa litterära brister en värdefull bok!
Är det någon där?
Författare: Christina Wahldén
Förlag: Nypon förlag
Antal sidor: 44
ISBN: 978 91 86447 30 4
Köp: jämför priser
