Året är 1936 och inbördeskriget härjar i Spanien. För den lille pojken Antonito är krig lika ologiskt som tjurfäktningsarenan där matadoren dödar tjurar. Antonito bor på en gård med sin familj, där fadern föder upp svarta, vackra tjurar. Hans farbror är en känd matador. En dag får pojken uppleva födelsen av en ny kalv som också blir hans vän. Han får namnet Paco. När Antonito till sin förfäran inser att Paco ska få gå samma öde som alla andra tjurar, möta matadören på arenan, så tar han ett ödesdigert beslut för att rädda sin vän.
Boken är upplagd så att den börjar i nutid. Det är nämligen en farfar som berättar sin hemlighet för sitt barnbarn. En hemlighet han burit med skam och dåligt samvete under hela sitt liv.
Jag gillar det svenska omslaget till boken. Den skiljer sig från andra länders eftersom det är gulligt men blir samtidigt lite vilseledande. Historien handlar inte enbart om en pojke och vänskapen till en tjur. Den handlar också om att överleva ett krig men även i kaos finns en vardag och levnadshistorier. Boken är finstämd, sorglig men bär också en gnista av hopp och godhet. Jag fastnar speciellt för en mening:
…människor har en förmåga att vara snälla lika stor om inte större än deras förmåga att vara onda.
Boken innehåller en del svartgråa teckningar. För min del behövdes de inte men min nioåriga dotter tyckte de kompletterade berättelsen genom att visa bland annat hur ruiner ser ut och krigsplan. En bonus för mystiken i berättelsen också. För vem är den Svarta vålnaden som alla människor pratar om? Boken rekommenderas från 6 år men jag tycker handlingen kan vara svår att förstå sig på för så små barn, just för kronologin (en farfar som berättar om sin barndom) och det svåra temat. Skulle nog hellre föredra från 9 år men allt är ju individuellt. Absolut läsvärd!
Toro! Toro!
Författare: Michael Morpurgo
Förlag: B. Wahlströms
Översättare: Barbro Lagergren
Utgiven: 201303
ISBN: 9789132160967 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Amanda Eriksson har skapat bilder där djuren får liv genom sina ansiktsuttryck, och hennes text löper mycket bra med skönt gung. Jag vill alltid läsa böckerna med röst som en modekonferecier, eller lite som en sportkommentator. Språket har ett medryckande driv.
Det är kväll och i soffan sitter en pappa och sover med en sagobok i händerna (eller är det en mamma, eller en morfar, eller? Det kan man inte riktigt veta). Vid fönstret står ett barn och spanar ut, och kommer på att det vore skoj med en kvällspromenad!
I Slottet av is möter vi Minna som bor tillsammans med sin lillasyster Lo, mamma och pappa på Kungsholmen i Stockholm. Vissa dagar måste alla hemma hos Minna akta sig för pappa, sådana där dagar när man inte får störa eller irritera honom och man måste liksom tassa på tå. Just en sådan dag råkar Lo välta ut sitt mjölkglas vid middagsbordet. Minna tar snabbt på sig skulden och just som pappa höjer armen så rusar hon ut från köket, ut ur lägenheten och in i hissen. Det är då hon upptäcker den hemliga hissknappen och utan att tänka efter trycker hon på den.
Att se på fåglar känns som om det kan bli min nya uppgift och säkerligen nya nöje. Fåglar är vackra, vilda och somliga dessutom sällsynta. Sämre sysselsättning kan jag ägna mig åt. Ska omgående leta upp min gamla kikare och vänta på att få inta ön i horisonten och det rika fågelliv som det talas om där. Författaren Ulf Nilsson får med sitt direkta tilltal och små funderingar fram en text som har konkret faktagranskad information, flera inslag av förundran och en släng humor. Det blir en bok med en ansats av att vara informativ, men också personlig. Inga tunga textmassor alltså, utan fakta som jag vill känna till. Lusten att väcka fågelforskaren till liv är bokens kärna. Jag känner att författaren haft roligt när han forskat på och spanat efter fåglar och det inspirerar.
