Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Försvunnen uggla sökes

Högst upp i en tall, två fridfullt sovande ugglor– en stor och en liten. Men vänta nu, vad är det som håller på att hända här, den ena tycks förlora balansen? Sedan följer en halv cliffhangersida… Den lilla ramlar ner – hur ska detta sluta? Det är inte bara läsaren som med spänning och ängslan följer den fortsatta handlingen, det gör även skogens alla djur!

Detta är en ömsint berättelse om den lilla ugglan som ’har tappat bort sin mamma’. I själva verket är det ungen själv som har försvunnit, efterson den ju har ramlat ner, men den är för liten för att förstå sådan logik; för uggleungen är allt mycket enkelt och samtidigt oerhört komplicerat: Mamma borta.

Tänk dig själv, att plötsligt befinna dig någonstans där du aldrig har varit – där luften är ovanför dig och inte under, och du tittar upp längs trädens stammar – inte ner! Och så finns inte mamma där längre, hon som var vid din sida när du somnade! När du landar lämnar du signalementet på den du söker till den första du möter – men denne har inte samma referenser.

Men det viktiga och dramatiskt allvarliga förstår alla skogens djur, precis som alla vi människor: mamma är borta! Den pigga ekorren är ivrig att hjälpa den lilla krabaten, och man ser verkligen ögon- och kroppskommunikationen där ekorren kollar att uggleungen är med ’på galoppen’, detta till texten: ”OK! OK! Jag vet! Jag vet!” ”Häng med…” Men gång på gång blir det fel, trots att ekorren tycker sig veta, och en ny detalj får läggas till i beskrivningen av mamman.

Hon är stor – men inte jämförelsevis som en björn… Med hjälp av bilder och text kan läsare och lyssnare hjälpas åt, beskriva, jämföra och försöka förstå – hur andra tänker, hur det man säger kan uppfattas, kroppsdelar, skogens djur, känslor, hjälplöshet och hjälpsamhet. Som tur är behöver lilla ugglan inte minnas allt för många detaljer; grodan har fått reda på att det inte bara är lilla ugglan som letar efter sin mamma – mamma uggla letar också efter sin unge! Och då går ju allt genast lite lättare.

(Tänk dig att när du vaknar så är ditt barn borta, försvunnet från hemmet, och därutanför finns en värld som är okänd för barnet och där barnet inte kan göra sig förstådd!)

Det handlar om hjälpsamma medvarelser och om den omvända tanken, som man ofta som liten och utelämnad (eller när man känner sig liten och utelämnad) missar eller snarare inte klarar av att tänka sig, men som man behöver bli påmind om på ett så här enkelt sätt: den andre letar och saknar precis som jag letar och saknar – jag är inte ensam! I den här berättelsen sammanfaller moderns och barnets sökande – de är i symbios – de söker och finner varandra.

Vem har kommit bort och vem letar efter vem, om ömsesidigheten i en relation och om att ha tillit och känna trygghet. Läsare och medläsare kan lätt mötas i förståelse, dessutom är berättelsen oavhängig tid och rum och så enkel att minsta unge kan förstå så väl text som bild.

Mamma borta
Text och bild: Chris Haughton
Förlag: Lilla Piratförlaget (2012)
Originaltitel: A bit lost (2009)
Översättning: Gunilla Halkjaer Olofsson
ISBN 9789187027307
Antal sidor: 28
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En odödlig tomte lämnar spår

En finstämd gammaldags saga där man förstår att tomten har egenskaper som ingen annan; han ger frid, uppmuntran och hopp, pysslar och myser. Tomten är vän med alla djuren på gården, går runt i uthus och bodar – det är hans domäner sedan urminnes tider. Även människornas boning besöker han, men de sover, ingen människa har någonsin sett honom, bara spåren som han lämnar.

Riktiga små tomtar som vakar över djur och människor, gård och hus – finns de? Ja, om man lyssnar till gamla sägner och skrönor och riktigt håller sina sinnen öppna så kan man nog ana att de finns där – de lämnar nämligen spår – i alla fall om man får tro Astrid Lindgren, min farmor och en mängd andra människor från en annan generation som kunde konsten att berätta om de grå små odödliga varelserna med röda luvor. Men folktrons tomtar var inte alltid enbart vänliga, de kunde bli lite stötta och vreda då och då. En liten extra gnutta fantasi skadar inte när man ska förmedla fenomenet till den yngre generationen. De kan finnas lite var stans de där små.

Astrid Lindgren skrev berättelsen Tomten är vaken omkring 1960 men den är aldrig tidigare utgiven på svenska, berättelsen skrevs och gavs ut för utländska förlag, då illustrerad av Harald Wiberg. Originalmanuset återfanns för några år sedan och nu kan vi med hjälp av Kitty Crowhters bilder hålla berättelsen om den klassiska tomten levande ännu en tid.

Det är en kall vinternatt med mycket snö, månen lyser, på gården ute i skogen sover alla. Men i en vrå på höskullen finns en mycket gammal tomte, han är vaken. Nu är hans tid inne, alla gårdens djur ska han besöka, prata lite, tyst på tomtevis, på ett språk som bara djuren kan förstå. Tassa omkring, pyssla om och mysa runt. In i alla husen går han, i snön finns spåren kvar. Djuren tar emot honom när han kommer, de känner sin vän. Men människorna sover – dem kan han inte prata med. Han skulle gärna vilja prata med barnen, men de sover ju – som barn gör på natten.

Det är en fin och sammanhållen berättelse som slutar som den börjar, för att lätt kunna börja igen och igen. Budskapet är enkelt; vänskap, trygghet, upprepning – någon finns där och ser till allt och alla i mörkaste vinternatten, alla andra årstider också – dag ut och dag in, utan att vi märker det. Text och bild förmedlar ett märkligt, nästan magiskt, lugn.

Kitty Crowther lyckas förmedla tomtekaraktären så som jag själv uppfattar den: som rysligt gammal och nästan organisk – kanske är näsan lite väl lång för att helt motsvara min tomtebild. Även det grågrönblå vinterljuset som måne, skog, kyla och snö bildar i olika varianter beroende på plats har hon fångat.

Det jag känner mig lite främmande för är att tomten tar av sig kläderna, kryper i säng och läser en bok – det ingår liksom inte i min tomteuppfattning.

Kanske är inte allt begripligt för målgruppen, det är lite gammaldags – men å andra sidan är tomten både gammaldags och lite obegriplig – hur som helst är det en mysbok om en liten doldis. Glädjande är det att berättelsen har fått komma tillbaka till oss att förvalta.

Titel: Tomten är vaken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Kitty Crowther
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN 9789129680935
Antal sidor: 24
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Julförberedelser

En liten argsint tomte, en storfamilj av kaniner i flera generationer, tillfälligheter, traditioner och decenniers sagobilder mixat och sammansatt till en saga i 25 kapitel om våra västerländska traditioner inför och under julen. Saga, realitysåpa, deckargåta, parodi – eller trådar för sagoläsaren att nysta vidare i inför julen tillsammans med barnen.

Hustomten Vrese håller till på en övergiven gård, där möbler och ting lämnats i bostadshuset. Under sin dagliga runda räddar han en humla, som han tar med till sin inredda hundkoja och pysslar om, annars är han tvär och vresig mest hela tiden och vill helst vara ifred. Dagen är den första december, och då tänder han ett ljus – oavsett vilken veckodag det är. Men det går inte så bra för den argsinta tomten: när han ska tvätta sina vantar och sin luva får vinden tag i dem och de försvinner.

I en annan del av skogen bor en kaninfamilj, i hålan sjuder det av aktivitet – de vuxna pysslar med sitt och barnen leker vilda lekar. Mamma kanin skickar ut ungarna och säger att snart är det vinter. Det är så allting börjar, ungarna vet inte vad vinter och snö är men går ut för att vänta på det mamma säger ska komma snart. Det är då de finner: först något rött – som nog är en huvudsak, och sedan två av något – som man nog kan stoppa saker i och så en fyrkantig sak med krumelurer på. Med lite list kan man klura ut att samtliga ting har med tomten och julen att göra.

’Barnen’ bär hem sina fynd för att få hjälp att förstå vad det är de har funnit. Och så går decemberdagarna medan kaninfamiljen samlar ledtrådar. Ryktet sprider sig i skogen och bit för bit vidgas deras kunskaper, det handlar om en tomte som ska komma och om julen, det ena ger det andra, och ska någon komma så måste man förbereda sig: det ska bjudas på godsaker, göras fint, diktas visor och tal… Och så kommer äntligen snön.

I hundkojan ligger den vresige tomten i sin säng, avsnittet har nummer tretton: en stjärna lyser starkare än de andra, faller och förvandlas till en kvinna i vitt med vingar och ljus i håret. Omgiven av ett stort ljus bjuder hon på kaffe, bullar och pepparkakor, säger till tomten att han inte ska vara rädd och berättar den glada nyheten att han ska få barn. Och att han blir snäll om han tar en till pepparkaka! Det må vara en tomtedröm eller ej, men det är just detta sammelsurium som präglar hela historien – som pågår som ett sökande och ett konstruerande av ett julpussel bestående av alla bitar som tänkas kan.

En lek med språkliga uttryck, invävda talesätt och en mix av traditioner och julförberedelser, som pågår utan att kaninfamiljen egentligen vet varför, för tankarna till att allt är en konstruktion samtidigt som den relaterar till vår mänskliga tillvaro före jul och vår vilsenhet i att förmedla, och kanske förstå, vad vi egentligen firar/väntar på/sysslar med. Helt enkelt vad som egentligen sker under tiden före den 24-/25:te och varför.

Till Ulf Starks textberättelse hör Eva Erikssons bildberättelser – ja, de är på ett märkligt sätt flera; en hel väv med spår av traditionella sagor som följt med eller uppdaterats under decennier. Lättast att relatera till är Beatrix Potters djursagor, Nalle Puh och hans vänner, Pricken, Alice i Underlandet, Elsa Beskows Ocke, Nutta och Pillerill och Tomtebobarnen. Sagovärlden är trots allt inte så stor.

Med alla referenser från sagor, traditioner och verklighetens julförberedelser är jag en aning skeptisk mot denna kapitelbok som slutar med en julotta för alla födda barn i en ljusstrålande isigloo, anordnad respektive byggd av tomten för kaninfamiljen och skogens djur. Men om man accepterar att läsningen ställer krav, är beredd att ge stort utrymme för dialog där man diskuterar egna traditioner och reflekterar över händelserna i de korta kapitlena, som är tänkta att läsa dag för dag, kan det bli en riktigt mysig och lärorik ’i väntan på julen saga’ för både läsare och lyssnare.

Kapitlen kommer även att finnas som julkalender på bokus.com och på rabensjogren.se.

Titel: Jul i stora skogen
Text: Ulf Stark
Bild: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
ISBN 9789129681062
Antal sidor: 101
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Estetiskt tilltalande allkonstverk

Typsnitt kan vara töntiga, text tråkig, teckningar tafatta, tilltal teatraliskt oäkta, layout och rytm tragiskt ogenomtänkta… Titeln Ture Torsk Torsdag innehåller inga direkt upphetsande ingredienser; men som helhet är titeln lika fantastisk som boken – ett vardagsdrama som kan utspela sig när som helt och var som helst! Med rätt uppläsare tror jag mig hålla ett äkta allkonstverk i min hand.

Säkerligen är det en barnbok, men innehållet skulle lika gärna kunna serveras som lunchteater eller som projicerat bildspel med röster och svagt bakgrundsljud/musik. Det litterära verk jag har avnjutit ligger nära så väl allålders- som allkonstverk. Läs även Malin Molinders recensioner av några andra böcker av samme författare här på Barnboksprat.

Efter första uppslaget, som är täckt av gröna T:n i olika typsnitt, inleds intrigen med en dialog mellan Ture Torsk och en medlevande osynlig berättare. Dagen med stort T är Torsdag. Redan tidigt förstår läsare och lyssnare att berättelsen har flera huvudpersoner, det är nämligen en äkta kärlekshistoria. De huvudsaliga ingredienserna är nu presenterade. (Det ska påpekas att Ture är en mycket blyg och försynt torsk som trots att han lever sitt liv under ytan definitivt inte har med den undre världen att göra, som man som vuxen kan förledas att tro.)

Jag vill vidare beskriva miljön där nere i havet: det är grönt; alggrönt, tånggrönt, sjögräsgrönt och lite dygrönt – bokens uppslag går alla i nyanser av grönt, förutom ett inslag av ilsket rött, men berättelsen slutar – eller fortsätter – i undervattniskt grönt rosskimrande sken. Där på bottnen finns givetvis undervattensväxter av alla de slag och grönhet: liljor, tång, sjögräs och många fler – men vackrast och mest sensuella är nog de jugendinspirerade slingornamenten och ljusreflexmönstren som liknar solljusblommor. Och så finns det luftbubblor – så klart.

Och så alla de integrerade t-typsnitten som smälter in i miljöbilderna och ger ett fantastiskt liv åt undervattenslayouten! Vidare är det inte bara i den konstnärliga sidlayouten som typsnittet har en roll utan även i textberättelsen, olika stilar gör att man som läsare får hjälp att nyansera sin läsning på ett underfundigt sätt.

De tre torskkaraktärernas (?) minspel är mycket talande i all sin tysthet och torskkropparna uttrycker det de rimligen kan. Handlingen är ett triangeldrama där huvudrollerna innehas av Ture, Tea och Tobias; Tobias är Tures rival och bägge åtrår de den sköna Tea. Tobias är en tuff och självsäker torsk, Ture är blyg, osäker och romantisk. Den medlevande berättarens roll är att föra handlingen framåt genom uppmuntrande dialog – att pusha den blyga torsken att närma sig sin stora kärlek. Men så händer det sig det att Ture tuggar i sig en taggig tångräka och tuppar av. Tea räddar hans liv och får upp ögonen för den tystlåtne torsken, Tobias blir topp tunnor rasande och troppar av…

Tyckte ni att det blev många T – tja, i den här berättelsen börjar alla bärande ord på T.

Dessutom är det Tjocka Tumvänliga sidor som Tål att Ta i.

Ett klassiskt tidlöst drama för alla åldrar!

Titel: Ture Torsk Torsdag
Författare: Erik Magntorn

Illustrationer och grafisk form: Staffan Gnosspelius
Förlag: Lindskog Förlag (2012)
ISBN 9789185311378
Antal sidor: 16
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Förväntningar och list

Berättelsen med anor från en annan tid, börjar lyckligt och harmoniskt med barn som leker och en pappa som visserligen inte läser tidningen utan sitter framför datorn, men dock röker pipa. Släktbesök väntar och Alfons och Milla förbereder med glädje leken med Stor-kusinerna. Förväntningarna är stora och barnen stolta över det de har byggt upp. Men inget blir som någon av dem har tänkt sig.

Stor-kusinerna är på ingång, Alfons och Milla bygger upp en fantasirik och fantastisk miljö för lek – de ska leka stjärnornas krig, fast på riddartiden, och väntar med spänning på kusinernas gillande. Men kusinerna har med sig egna grejer – grejer för stora barn, som de demonstrerar genom att köra över, i dubbel mening, Alfons och Millas skapelse. I ilska, frustration och besvikelse startar jakten på förövarna – tills pappa Åberg får nog, och ryter i ordentligt. Han vill veta VEM som satte i gång detta tumult. Barnen skyller givetvis på varandra, men det blir Alfons och Milla som ska straffas.

Alfons och Milla har förväntat sig en fin dag med lek. Kusinerna förväntar skadeglatt ett straff för dem de har pekat ut som skyldiga. I själva verket har pappa Åberg hört allt och avslöjat kusinerna, men han överlistar dem alla. Lite läskigt blir det, men i slutänden är det Stor-kusinerna som får skämmas och får den egentliga bestraffningen.

Karaktärerna är välkända men handlingen är på ett plan förlagd till en annan tid, för mer än sextio år sedan, och är tillägnad författarens far. Det finns flera inslag i berättelsen som kan tyckas främmande och skrämmande för svenska barn idag, även om de säkerligen inte är helt okända för de flesta. Då kallades det uppfostran att ibland slå sina barn nu kallas det misshandel, då ansågs det av många som ett nödvändigt ont, i dag är det straffbart. Och pappa Åberg framhåller mycket riktigt att man inte får slå barn – och han gör det inte heller!

Men nu är det egentligen inte detta berättelsen handlar om, även om det annorlunda inslaget kan tyckas dominant. Det handlar om rättvisa, förväntningar och problemlösning – och slutar givetvis på bästa sätt.

Som tur är vänder sig ”Stor-Alfons” Skratta lagom! sa pappa Åberg till de lite äldre barnen. Illustrationerna förmedlar detaljerade och avancerade känslor och stämningar på Gunilla Bergströms enkelt tydliga sätt; ansiktsuttryck och kroppspråk berättar om harmoni, pinsam skam, oskuld, fnissig nyfikenhet, sorgbesvikelse, nöjdglädje, skadeglädje och mycket mer. Jag påstår att barn i aktuell ålder känner igen alla nyanser i känslor och stämningar även om de inte kan sätta ord på dem.

Berättelsen förmedlar en pappa som är uppmärksam, lyssnar och bryr sig, en som tar ställning, använder sin fantasi och är rättvis. Tiden den utspelar sig i eller strafform har egentligen ingen betydelse, barn uppskattar närvarande föräldrar och föräldrar ogillar att vara ojusta; och när andra är ojusta mot ens barn får man tillgripa de medel som fienden förväntar för att överlista dem. Berättelsen ställer bland andra reflektions- och diskussionsfrågan om vad straff/rättvisa är/kan innebära och uppmärksammar olika personers roller i en konflikt.

Titel: Skratta lagom! sa pappa Åberg
Text och bild: Gunilla Bergström
Förlag: Rabén& Sjögren (2012)
ISBN 978-91-29-68087-4
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris