Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Små fötter och små händer

Kroppsdelar som händer och fötter, särskilt barnets egna, är centrala i den tidiga tillvaron – för att inte tala om allt man kan använda dem till!

Bägge böckerna inleds och avslutas med barnet, den vuxne och en säng, dagens början och slut. Den trygga relationen, liksom storleksförhållandet mellan stor och liten, inramar berättelsen om vad barnets fot respektive hand ’mer på egen hand’ har haft för sig under dagen. Som vuxen är det så lätt att med utgångspunkt i bilden i hela sin kropp känna ett barns små händer eller fötter i sina egna händer – och fascineras! Och jag kan minnas hur det kändes när jag lade mina små händer i min pappas stora, eller satte min fot i hans hand. Närhet.

Medvetenheten om de egna händerna och fötterna och om vad de tar sig för, förmedlat på det självklara och enkla sättet som Emma AdBåge gör, är en så fin idé. Figurernas kroppsproportioner är lite märkliga men det är just genom dem som kroppspråk och ansiktsuttryck blir så framträdande: miner av undrande, lycka, iver, koncentration, list och bus i de stora barnansiktena, och smidigheten och precisionen i de smala armarna och benen.

Fötterna och händerna är så små så att de knappt syns och är ändå så framträdande i berättelsens text och teckning: ”Lilla foten! Har den gjort i dag?” – intensiteten i rörelseillustrationen till texten: ”Klampat stamp” och ”Smugit tyst” är magnifika i sin litenhet. I Lilla handen sitter barnet med benen vikta under sig och tittar undrande på sina framsträckta händer till texten: ”Lilla handen! Har den gjort i dag?” och så insikterna om handlingar och rörelser som handen har utfört under dagen – som ”Vevat gröten” och ”Vinkat mamma”. Uttrycken och valet av handlingar känns så träffande och berör, precis som att ha en barnhand i sin eller att som barn få sätta sin fot i sin pappas stora hand.

Titlar: Lilla handen och Lilla foten
Text och bild: Emma AdBåge (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 18
ISBN 978-91-29-68638-8 resp. 978-91-29-68639-5
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En riktig saga med lyckligt slut

Ensamhet, sorg, uppgivenhet – alla dagar är lika. Men någonstans inom oss alla finns ett frö som spirar, i det finns fantasi, drömmar och hopp om att bli sedd, upplyft och älskad. Annie växer ur sorgen efter sin mor när hon får en livsviktig uppgift att utföra, och genom sitt handlande blir hon utvald och möter kärleken.

Redan i inledningen uppmuntrar texten till detaljerat bildseende och att se människan Annie. ”Om man knyter ett snöre i hennes nästipp och släpper det hamnar det precis längst fram på hennes tånaglar.” Givetvis tänker man in linjen i bilden och blir samtidigt uppmärksammad på en mängd detaljer i kompositionen: Annies sorgsna ögon, uppgivna kroppsspråk och svarta klänning, att rummet hon befinner sig i har kreativa och livsljusa inslag och att det utanför fönstret finns tre mörka former som är i rörelse i sjön.

Annie bor i ett hus på en ö, hon är ensam och sorgsen. Annie är inget barn men hon längtar efter sin mamma som är död, och hon längtar bort – kanske finns det någon mer som hon på andra stranden… Men Annie är rädd för att bli besviken – hon fantiserar hellre, är fast i sin sorg och sin tröstlösa verklighet, trött på sig själv och på att se och göra samma saker varje dag. Men nätterna är värst; en natt har hon fått nog, tar farväl, går ner till sin båt och ror iväg. Det är mörkt och dramatiskt och hon närmar sig de tre svarta öarna, som är mystiska och skrämmer folk i byn. Hon hoppar i och sjunker.

Det hon möter är ljust och vackert, under vattnet finns tre jättar. Öarna är deras hattar och hon fångas upp av en jättes hand. När hon vaknar upp på stranden är allt förändrat, allt är ljust och hon är lycklig. Bilden av mötet fyller ett uppslag och är utan text – den bilden bär hon med sig. Men så en natt är öarna borta. Jättarna har kommit upp till henne på land, de behöver hennes hjälp att hitta till havet där jättekvinnorna bor. Annie bärs av en jätte, själv är hon deras vägledare – hon har fått ett uppdrag och de ger sig ut på vandring, till jättinnorna i havet. Men väl framme uppstår ett stort problem – jättarna är tre och jättinnorna bara två…

Men vänta nu, detta är ju en fantastisk och vacker saga, och i sagor kan vad som helt hända… och slutet borde väl vara att hjälten och hjältinnan levde lyckliga i alla sina dagar? Lugn, det löser sig naturligtvis på bästa sätt!

Visst är det lite av en askungesaga med den ensamma unga kvinnan som sitter vid spisen och längtar bort, blir hämtad, och får sin drömprins. Men det finns egentligen djupare likheter med Tove Janssons Vem ska trösta knyttet – både vad gäller bildspråk, skönhet och handling. Det märks att Alma-pristagaren, författaren och illustratören Kitty Crowther har rötter i flera länders sagotraditioner.

Då och då föregår handlingen sig själv, eller snarare pekar framåt, för att sedan återgå till ett tidigare stadium – det är ett lite speciellt grepp Crowther tar, som en sorts cliffhangers, kanske är hon rädd för att läsaren ska tycka att det är tråkigt och förlora intresset. I vår tid där något ständigt ska hända är det en begriplig strategi men den känns onödig – det får vara lite tråkigt ibland, därur växer fantasin, och jag tycker att lite av bokens budskap förringas. Detaljerna i Annies vardagstristess och hennes stilla observans tillför däremot mycket till fantasi och seende; bild och berättelse finns bägge i både text och illustration.

Titel: Annie från sjön
Text och bild: Kitty Crowther (2009)
Svensk text: Joar Tiberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 44
ISBN 978-91-29-67913-7
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vem skapar nästa robot

Du är omgiven av robotar, vardagen är full av dem! Men hur ska man förklara hur de fungerar och var de kommer ifrån? Berättelsen börjar i invand miljö en morgon hemma hos Wilma, fortsätter som en fantasifull upplevelse med parallella inlägg av fakta, tips och experiment, och avslutas i utmaningen att själv bli näste robotkonstruktör.

Utan att reflektera över hur tingen runt henne fungerar gör Wilma sig iordning på morgonen och tar sig till skolan där hennes förskoleklass håller till. Ute är det oväder med blixtar, plötsligt ser Wilma en stjärna som faller… men är det verkligen en stjärna, vad är en stjärna, och ljuset – hur uppkommer det?

Det är ett klot som landar och dess väggar öppnas, en gul figur, som säger sig vara en autonom robot och automatisk i varenda atom, kliver ur. Roboten presenterar sig som Cax, och nu vill han träffa sina jordiska robotsläktingar. När Wilma säger att det inte finns några robotar där, berättar Cax att han kan känna med sina sensorer att de finns. Många av begreppen förklaras i den löpande berättelsen och parallellt på varje uppslag finns separata texter grupperade under återkommande rubriker som ”Experiment”, ”Tips”, ”Historiskt” och ”Visste du att…”

När Cax ger sig ut för att söka sina släktingar lämnar han en hemlig låda i Wilmas vård och till hjälp i sökandet tar han barnen i förskoleklassen. Tillsammans med Cax lär de sig mer om alla apparater i sin egen omgivning och grupperar dem i robotfamiljer, exempelvis familjen Tryckochstyr (knappar och kontroller) och familjen Byggochbaka (alltifrån borrmaskin till elvisp). Tillsammans möter de tolv olika robotfamiljer och för varje möte presenteras olika parallelltexter.

Målet med Cax resa är att samla till släktkalas, alla släktingar och förskoleklassen får plats i rymdfarkosten som är av nitinol, elastiskt och starkare än stål. Tolv familjer – men de kanske snart blir tretton! Vilken familj kan det vara som behövs för att komplettera, vilken uppfinning kommer här näst… det finns ju en låda som väntar. Men vem väntar den på och vad finns i den…; läsaren, klassen eller någon annan: rita skriv och berätta om nästa robot och dess funktioner.

Idén är bra: saga, fakta, experiment och förhoppningen att dels skapa intresse för den teknik som finns i vår omgivning, och dels att genom mera kunskap främja nyfikenhet och skaparlust, nu och i den vuxna framtiden. Dock ställer jag mig frågan vilken målgrupp skaparna vänder sig till: berättelsen handlar om en förskoleklass, de parallella texterna hör hemma i klasserna 2-6 och illustrationerna hos gruppen 3-6 år. De klurigt rimmade verserna som den löpande texten är uppbyggd av är bäst avpassade för högläsning, vilket i ämnet är en god sak i sig, värre är att de genom sin längd och meningsbyggnad driver upp ett tempo som inte gör innehåll och budskap rättvisa. För att rimmen ska gå ihop har tramsig nödutfyllnad i vissa fall tagits till. En mer berättande ton hade varit att föredra, detta hade lämnat utrymme för de samtal och frågor som borde uppstå, vem vågar avbryta en rimmad text som kräver ansats av läsaren? Det känns helt enkelt som om skaparna av boken generellt har haft lite för bråttom.

Det är viktigt att den som presenterar boken för barnen först läser igenom och funderar över mål och upplägg, kanske är det bäst att separera saga från parallelltexter – åtminstone första gången, eller att jobba kapitelvis. Experimenten kan utföras många gånger!

Längst bak finns en introduktion, främst för de vuxna, om bokens bakgrund och syfte, dess koppling till läroplanen, mer om begreppet automation och på vilket sätt man ytterligare kan uppmuntra nyfikenhet, kunskapsinhämtning och skapande inom naturvetenskapliga/tekniska områden.

Boken förmedlar: Robotar är inte sagofigurer som kommer från en främmande planet – de är skapade av oss människor, men de kan ingå i en saga för att göra verkligheten mer begriplig. Det som här börjar i hemmets verklighet övergår i sagorealism, men växer till verklig förståelse och utveckling genom kunskap, som i sin tur tillförs bland annat genom egna och andras erfarenheter, här presenterade i parallella texter. Förhoppningsvis fortsätter kunskapsinhämtandet och skapandet utanför bokens pärmar.

Titel: : Cax – Den trettonde roboten
Text: Anette Skåhlberg
Bild: Katarina Dahlquist
Utgivare: Automation Region 2012

Försäljningsställe
ISBN 9789163712432
Antal sidor: 43

ALMA-pristagaren Kitty Crowther berättar

Före utdelningen av årets Astrid Lindgren-pris får de församlade lyssna till en intervju med 2010 års ALMA-pristagare Kitty Crowther, som är aktuell som illustratör av den nyutkomna Tomten är vaken med återfunnen text av Astrid Lindgren. Medan Yukiko Duke ställer frågorna och lyfter fram illustratörens berättelse och aktuella karaktärer äter vi andra ostkaka och dricker portvin.

Vänligheten och samtalet flödar bland de köande, ostkakebordet hägrar, dukat med finaste porslin och silver på vit duk med kandelabrar; här finns grädde, hallonsylt, kaffe och portvin – och så ostkaka förstås.

Ann Sköld Nilsson, förlagschef på Rabén & Sjögren, hälsar välkommen till prisutdelningen, den 46:e i ordningen i förlagets 70-åriga historia, av vilka Astrid Lindgrens böcker har givits ut i 67. I väntan på prisutdelningen presenterar hon en av de få som har illustrerat Lindgrens böcker, den belgiska illustratören Kitty Crowther som fick ALMA-priset, till Astrid Lindgrens minne, 2010.

Kitty Crowther berättar om hur hon jobbade med illustrationerna till Astrid Lindgrens text i den nyutgivna Tomten är vaken. Själv har hon erfarenheter av både engelskt och svenskt julfirande och minns särskilt julduken med ”The Tomten”, det är just den ’lilla’ tomten hon är uppvuxen med, och den karaktären som hon har jobbat för att finna.

”Det tog lång tid innan han blev levande för mig”, säger hon, ”man måste tro på den”. Hon visar skisser på hur hon sökte sig fram till den levande karaktären och berättar hur hon tänkte sig in i och upplevde hans gående in och ut till djuren på gården, och hur hon jobbade med att förmedla den nära omsorgsrelationen mellan tomten och djuren. Astrid Lindgrens mjuka, vackra, repetitiva språk som gestaltas i följandet av tomtens vandring in och ut inspirerade. Crowther lyfter fram Tomten är vaken som just julberättelse; det handlar ju inte om jultomten som ger presenter utan om omsorgen och tiden som ges av tomten utan att någon ser det.

Ett äkta möte mellan Crowther och tomten krävdes för att väcka honom till liv, det kom när hon tecknade tomtens möte med hunden: ”Man måste kunna tro på det man inte kan se, allt lever egentligen genom bilden, men hela bilden kan man aldrig få.” Säger hon som tror på sagoväsen.

Under tiden hon berättar visar hon bilder på hur karaktärerna och miljöerna växer fram i skiss efter skiss. Det är inte bara tomten som ska finna sitt väsen och sin rätta kropp, djuren – just i deras möten med tomten – måste bli de rätta, och så den gamla gården och skogen. Kitty Crowther dröjer kvar vid snön och vinterljuset: ”Det var nästa stora bit”, säger hon och fortsätter: ”snön, en ny värld, himmel; försök att förstå ljuset, det gröna/nordiska”. Den viktiga månen. Och så plötsligt har hon fört skogen in i ett av husets sovrum, det där gårdens vuxna bor. Max i Till vildingarnas land av Maurice Sendak – och ja, hon erkänner att hon är ett fan och har inspirerats.

Textens ursprungliga illustrationer då, de av Harald Wiberg, har de inspirerat, frågar Yukiko Duke. Men Crowther svarar att hon knappast vågat titta på dem, av rädsla att bli för påverkad – förutom den gröna himlen, lägger hon till.

Efteråt, när hon signerar en bok till mig med en tecknad katt och sitt namn, frågar jag henne om hon känner till John Bauer. Hon lyser upp och bekräftar förtjust: ”Åh, jag älskar honom!” En lång stund samtalar vi om Bauers karaktärer, skogar och ljus.

(Reportaget finns även på Formom under fliken ”Övriga reportage”)

Katarina Kieri – årets mottagare av Astrid Lindgren-priset

Ungdomsböcker, barnböcker, lyrik och prosa. Augustpris, Vi:s litteraturpris och nu Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris. Under ceremonin berättar författaren Katarina Kieri om sitt första starka minne av Astrid Lindgrens författarskap och om hur hon upplever det i dag.

– Jag är född 1965, min uppväxt var Astrid Lindgren.

Katarina Kieri berättar om sina största läsupplevelser inom fiktionen, först nämner hon Brott och straff, därefter Nils Karlsson Pyssling. Hon var sex år, låg i sina föräldrars säng på ett virkat överkast och läste om den lilla pysslingen; att hennes föräldrar var borta och en bror var barnvakt, bidrog säkerligen till den starka upplevelsen.

”Astrid Lindgren är mästare på… ” Kieri söker efter ord när hon ska beskriva det hon vill lyfta fram: ” … en mästare på att beskriva subtilt…”.

Det är den känsliga balansen som avslöjar relationer/icke relationer mellan barn och vuxna som Kieri vill komma åt att uppmärksamma oss lyssnare på. Hon nämner Emil och hans pappa, Tjorven och Melker, Pippi och Tommys och Annikas föräldrar, och hon belyser att det finns ett glapp i kommunikationen, ett gnissel i relationen, där läsaren förstår att den vuxne har svårt för barnet, och där läsaren kan uppleva barnets ensamhet. Katarina Kieri menar att detta subtila språk har påverkat hennes eget skrivsätt mer än hon kanske är medveten om.

Lyhördheten och förmågan att lyfta fram och sätta ord på den lilla betydelsefulla detaljen, att just finna nyansen, i ett så stort författarskap, är för mig en så kallad tyst kunskap – en förmåga som gör eget skapande av stor litteratur möjlig.

Om sina egna böcker berättar hon egentligen inte så mycket mer; ett urval av omslag ligger som bakgrundsbild under ceremonin, och vid utgången läggs böcker fram efter tillkännagivandet. Nej, varför skulle hon berätta om sina böcker, hon har ju skrivit dem för sina läsare – det är genom hennes berättelser man ska ta emot upplevelsen – i det egna mötet med hennes litteratur.

Astrid Lindgren-priset instiftades 1967 av Rabén & Sjögrens bokförlag och delas ut till en författare eller illustratör för förtjänstfullt författarskap för barn och unga.

Vi på Barnboksprat har recenserat några av Katarina Kieris böcker (klicka på titlarna för att komma till recensionerna):
Det snöar, Astrakan
I det här trädet
Mellan dig och dig

(texten finns även på Formom under fliken ”Blogg”)