Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Djur med mänskligt beteende – mänskligt eller djuriskt

Bok med midjeband… hoppsan, ingen rygg! Bok? – Hur som helst: en enda lång upplevelse att veckla ut. Ändå provar jag först med att bokbläddra uppslag för uppslag för att på så sätt upptäcka en del i taget – för att både bildligt och bokstavligt få något grepp om den ovanliga historien, i flera bemärkelser. Egentligen är handlingen med möten att utveckla och veckla in sig i inte är ett dugg konstig utan fullt normal och typiskt mänsklig – om scenerna och dialogerna skulle utspela sig i vårt människosamhälle vill säga. Alla är på väg någonstans och har ett mål.

Strömmen av varelser visar en rörelseriktning, alla är tydligt aktiva i sitt gående. Förutom haren och ekorren tycks de målmedvetna aktörerna: elefanten, mannen och pudeln, inte ha någon samhörighet – men vart är alla på väg? Läsaren involveras i begreppet ”Vi frågar”. Haren och ekorren svarar: ”Vi ska äta middag”. Men de andra då, vart ska de?

Dialogen är en kommunikation mellan bokens olika figurer och läsaren, iscensatt, regisserad och i samarbete med konstnären Jockum Nordström, som involverar läsaren i ett aktivt ”vi”, vilka ställer frågor till de medverkande – de som är på väg någonstans.

Elefanten ska hem och packa för att åka tåg till sin syster som sitter i fängelse på zoo. Myran ska hem och spela fiol. Pudeln ska gå ut med sina hundar, och myrans bror ska till biologiska museet och titta på en utställning om insekter.

Karaktärernas svar tycks för dem själva naturliga, det är vardagliga sysselsättningar de är på väg till. Följdfrågorna kan bli hur många som helst och en fortsatt utvecklad diskussionsnivå beror på mottagaren, eller allra helst mottagarna – en blandad åldersgrupp skulle kunna föra samtalet in i djupa och vida vindlingar.

Bilderna har en flerdimensionalitet både på bild- och detaljplanet, man får en känsla av collage, kulisser och tredimensionalitet. Konstnärliga grepp saknas inte, vidare spelar miljö och stadsarkitektur en framträdande roll i bakgrunden. Ett uppslag med vackra akvarellinsekter avslutar – sen kan man vända/öppna och börja från början igen, finurligt!

Konceptet är underbart, men för att det ska hålla, i flera bemärkelser, kanske det borde finnas ett kardborrelås i fram- och bakkant så att man kan välja lässätt: bläddrande eller utdragen variant samt fram eller baksida av vikmediet.

Titel: Vart ska du?
Text och bild: Jockum Nordström
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129687187
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stina Wirsén på Bror Hjorths Hus i Uppsala t.o.m. 2 juni

På Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

Liten Katt kan

Jag har tidigare skrivit om Katt kan på morgonen och Katt kan i parken, på Formoms litteratursida (www.formom.nu), Sara Hhar skrivit om dem här på Barnboksprat; två underbara böcker som gjorde mig så glad! Dessa två var för åldern efter pekboksåldern medan den nya Katt kan hela dagen har just pekbokskaraktär: kraftiga kartonguppslag och försedd med 2-5 ord per sida och bild. Kort sagt en förenklad variant av den charmiga ’Katt Kan’ anpassad för de yngre barnen.

Katt är en liten själständig individ som håller sin snälla mamma ständigt sysselsatt från morgonens uppvaknande till lekdagens slut. Ungens nyvakna blick är full av litens tillit och mjukhet och framträder tätt intill moderns ömma ansikte och blick bland de blommiga lakanen. Efter den nära stunden ska allt hinnas med – en dag av träning för livet och i tillvaron.

Hemma, i den lilla världen, äter Katt-ungen frukost, testar sedan ljudet i tallrikens undersida och upptäcker mjölkens egenskaper av rinnande och droppande. Sinnen som känsel, smak, lukt och konsistens upptäcker Katt när han/hon hjälpsamt lapar i sig mjölken från golvet – innan mamma hinner fram med trasan. Telefonen kan Katt också liksom klättrandets konst, som vi får se prov på samtidigt som rörelseenergin i lampans svängningar testas… Klart att Katt-mamman blir trött och behöver både kaffe och en stunds avkoppling med en veckotidning, men Katt vill att hon ska läsa bok i stället. Någon som känner igen situationerna?

Så är det dags för Katt och mamma att träna situationer med tandborstning och påklädning… tillsammans? Ja, egentligen – men Katt kan, kan själv. Och så ut i stora världen, träna kroppsrörelser, avstånd och teknik, hitta användbara ting att konstruera med, och prova på socialt umgänge. Köra vagnen, trycka på knappen vid övergångsstället, plocka pinnar och hitta gungkompis.

Livet som Katt och mamma – boken handlar verkligen om bägge och samspelet är suveränt – på Katts villkor. Igenkänningen är stor och jag hoppas verkligen att kattmamman får en stund för sig själv när katt slutligen somnar efter en lång dag av äventyr!

Karaktären Katt är en stor favorit hos mig: bilden för djuret som går sina egna vägar samtidigt som jag har upplevt så många barn som är precis sådana – det är ju så barn ska vara; fulla av upptäcklerglädje och erfarenhetssökande ’på egen hand’. Charmen hos den lilla figuren är slående, mammans minspel, tillkortakommanden, överseende och handlag med sin telning är så väl skildrat. Utifrån bilder och några få ord får berättaren/förmedlaren av innehållet utrymme att bygga egna berättelser tillsammans med det utvalda barnet.

Ändå blev denna nya titel tyvärr lite av en besvikelse; efter att ha läst de tidigare hade jag nämligen hoppats på att få ta del av flera fördjupade äventyr tillsammans med den i text och bild helgjutna karaktäriseringen av den självständiga Katt, och ungens mamma (där de lite längre texterna ytterligare fångar Katts karaktär). I stället fick jag de båda tidigare böckerna i en sammanslagen variant för yngre barn. Ett tips är att läsa pekboken först och sedan utöka med de övriga – då tror jag inte att någon behöver bli besviken, för ’Katt Kan’ bör varken vuxen eller barn missa!

Titel: Katt kan hela dagen
Text: Sanna Töringe
Bild: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 16
ISBN 978-91-638-7641-7
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Än lever Emil i Lönneberga

Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!

Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.

Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.

Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!

Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.

Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!

Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.

Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ludde – från början

För 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!

I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.

Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur…?”.

”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar… hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!

Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover…?!

Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.

Titel: Ludde
Text och bild: Ulf Löfgren (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 23
ISBN 978-91-29-68698-2
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris