Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Glädje kan hjälpa en medmänniska att bli granapa :-)


Trollet och Dennis leker rymdlekar ute, men när de får syn på trädroten som formar en liten koja byter leken plötsligt inriktning, och ett inredningsprojekt tar vid. Men vilka är de små bosättarna och var kommer de ifrån? Med hjälp av fantasi, kreativitet och forskning/vilja att veta mera, får barnen med både sina föräldrar och andra vuxna i sitt i engagemang för de små figurerna.

Dennis och Trollet inreder under trädroten; de bygger små sängar av pinnar och förser dem med madrasser av skumgummi och tyg, men vem ska bo i kojan och ligga i sängarna? Barnen gör små figurer av grankvistar, kottar och snören men tycker att de blev så fula att de gräver ner dem när de går hem och äter. När de kommer tillbaka är sängarna upptagna av barriga, små sovande filurer.

De små påstår att barnen är monster och hävdar med pipiga röster att de själva är människor, som behöver sova mycket. Utan att fråga de små bestämmer sig barnen för att leka med dem – om de nu ändå om de ska bo där så kan de vara som våra dockor, som vi hade bestämt vår lek från början. Men man kan inte hantera små människor hur som helst, då protesterar de – och inte kan man ge dem vad som helst att ära heller; små runda och salta saker ska det vara säger lilla Yngve, som är störst. Medan barnen hämtar oliver smiter katten ut. Det faktum att de små människorna blir rädda och inte minns, får barnen att försöka förstå och ta reda på mera om vad de egentligen är för några. Att de små människorna dessutom tillägger att de kommer att minnas om de blir glada sätter igång ytterligare aktiviteter.

Genom att beskriva, visa och teckna söker de svar hos föräldrar, som trots goda försök inte kan svara. Via internet får de kontakt med en expert på Naturhistoriska museet som efter beskrivningen kan berätta att de små är granapor, och hänvisar till biblioteket. Men i boken står inget om hur man gör granapor glada, Trollet och Dennis måste helt enkelt prova sig fram, och utgår från det de själva tycker är roligt. Hur barnen än anstränger sig blir granaporna inte tillräckligt glada för att minnas var de bor, men så av en tillfällighet råkar de hitta barnens grandockor…

Berättelsens uppbyggnad sätter igång fantasi, kreativitet och aktivitet på ett pedagogiskt sätt: vilken metod ska man använda för att ta reda på mer, och hur ska man tillämpa sina vunna teoretiska kunskaper – överföra dem till praktisk problemlösning, och slutligen nå målet; granaporna vill hem igen, men var bor de, och hur ska barnen få dem att bli så glada att de minns var de bor? Dessutom uppmuntras till konkret skapande och utomhuslek, tips på material som finns tillhands för de flesta.

Om man är glad minns man bättre. Om man hjälper andra blir man glad. Om andra människor i olika positioner, åldrar och storlekar engagerar sig når man lättare sina mål.

Annalena Hedman och Emma Göthner har gjort ett bra arbete och granaporna är jättesöta, dock: Granaporna är klassificerad som en ”Läsa själv” – bok; till innehåll och idé har jag inget att invända men meningarna är ofta långa, innehåller långa ord och har då och då en knepig uppbyggnad, vilket gör att det inte är en lättläst bok för nybörjaren.

Titel: Granaporna
Text: Annalena Hedman
Bild: Emma Göthner
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN 9789129689228
Antal sidor: 60
Jämför priser och provläs:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sorgbearbetning

En liten flicka har mist sin farfar, hon saknar honom och han finns nära i hennes tankar; hon tänker sig in i att han fortfarande lever och finns där hos henne – han har blivit en björn och sitter framför brasan i väntan på våren, som de tillsammans väntar på men som aldrig tycks komma. Vi får följa med på deras vandring i sökandet efter våren och vad den står för.

Saknaden efter farfadern bor kvar i den lilla flickan, som med hjälp av förståelse byggd på egna samlade erfarenheter bearbetar sin sorg på sitt egna sätt. Nyckelordet är övervintra: ”Mamma säger att de döda övervintrar mycket, mycket längre än alla levande. Det gör inget, vi väntar.” Nyckelordet innefattar väntan, vila, längtan, hopp, värme och nytt liv. Kunskapen om att björnar och en del andra djur går i ide, att efter vintern kommer vår, att växtligheten vilar under vintern och att frön gror och växer när värmen återkommer, finns, eller växer fram, hos det lilla berättarjaget.

Jagberättelsen börjar lite begreppsligt tveksamt, kanske är det en översättningsfråga: ” I morse när jag vaknade önskade jag att min farfar fortfarande levde. Han hade blivit en björn. Vi hade inväntat våren tillsammans…” Ja, visst önskade hon det, men fortsättningen bygger på att hon föreställer sig i fantasin/tänker sig in i att han fortfarande lever, men i björnskepnad, och det blir, liksom sökandet efter våren och dess väsen, utgångspunkten för den fortsatta sorgebearbetningen. (Egentligen har de alltså inte inväntat våren framför brasan.)

Björnfarfar har ”övervintrat” framför brasan men vedträna börjar ta slut och björnfarfar är lite otålig. Han vill inte sitta hemma och vänta på att våren ska komma utan ger sig ut medan det fortfarande är natt och full vinter. Flickan hinner precis få med sig ficklampan när hon följer med honom i hans sökande efter våren.

Här finns mycket symbolik invävd; från mörker mot ljus, från vila till växande, från död till liv; björnen står för något som är stort, tryggt och starkt – det är som om den lilla flickan säger: ”Tillsammans kan vi allt”. Björnfarfar lyssnar på de andra djuren – tar emot deras vägledning och gräver gångar i jorden under snön, flickan lyser hans väg i nattens mörker och i underjordens rike, där såväl djur som växter övervintrar. Men de blir trötta – både farfar, flickan och lampan, kraften och ljuslågan sinar, björnfarfar uppmanar flickan att gå upp mot ljuset och hem till värmen; själv sover han vidare under jorden – övervintrar i väntan, och det är som det ska. För flickan är det naturligt att återvända hem, nu ensam och fortfarande i vintervandring. Men på vägen hem möter hon tö och kommer till sin väntande mamma, vars omsorg, värme, tröst och hopp leder henne vidare till vår, fortsatt liv/uppståndelse och växande.

Allt har sin tid. Vandringen gör hon ensam, tillsammans med sin björnfarfar. Hemma finns en mamma som ger vägledning i ord och handling: släpper iväg, och tar emot när vandringen är färdig. Det är en fin och stilla berättelse som jaget bjuder sin läsare på. Det som börjar med sorg och kyla i vintern avslutas med liv, hopp och växande om våren. Livscykel, kretslopp och en naturreligiös blandning som kan utvecklas och/eller renodlas; i berättelsen finns öppenheten att fylla på, fundera vidare – utveckla efter behov, tradition och tro. Det finns olika sätt att uttrycka livets slut och fortsättning – och kanske behöver det ena sättet inte utesluta det andra. Ämnet behöver få flera ansikten/gestalter, behöver behandlas på olika sätt och från olika utgångspunkter – här den lilla flickans egen. Allt som händer förmedlar trygghet och trosvisshet.

Förutom den inledande begreppstveksamheten är formuleringarna välvalda och mjuka, meningarna korta och kärnfulla och berättaridén utmärkt. Illustrationerna harmonierar med det berättade, betonar känslor och upplevelser, särskilt förmedlade genom kroppspråk och mimik.

Titel: Min björnfarfar
Text: Alex Cousseau
Illustrationer: Nathalie Choux
Översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129691214
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Sju riddares barndom, hur det började (– men hur gick det sedan?)

Allt har ett ursprung; alla vuxna individer har någon gång varit unga, människor har varit barn och drakar har varit ungar; minnen och öden har berättats, traderats eller förändrats och växt sig starkare i en oväntad riktning. Sagor och legender var förr mer för vuxna, och riddare var modiga unga män beredda att utkämpa svåra strider med döden som avslut. Men det är inte den tidsaspekten ’förr’ som Christina Björk och Eva Eriksson arbetar med, de för istället läsaren tillbaka till riddarnas barndom – när de var små och vad som hände då, vad som föregick de vidare äventyren.

Idén är strålande, kreativ, fantasifull, väcker intressen och är mycket utvecklingsbar, berättelserna fängslar och roar.

Mamma, mormor, farmor och farmorsmor Inga, 88 år, skrattar när hon läser om draken som lurades med knäck, och utbrister: ”Vad hon måtte ha haft kul när hon skrev det här!” När jag frågar om hon tycker att riddarnas barndom och karaktärer verkar överensstämma med den tradition och de sagor hjältarna normalt förknippas med, tycks de gamla berättelserna ha bleknat och det hon nyss läst ha tagit över. Namn och härstamning är dock välbekanta och det är väl egentligen några av de viktigare poängen när man som författare och illustratör använder gamla ingredienser med igenkänningsfaktor i nya sammanhang… om man nu kan kalla det för nya sammanhang att söka berättelsers början i hjältarnas barndom. Kanske kommer Björks och Erikssons skildringar att inlemmas i de traditionella riddarberättelserna och traderas som helheter till nästa generation.

Vår läsning skedde med vissa traditionella förkunskaper om riddarna som vuxna. Många av dagens barn är redan bekanta med moderna motsvarigheter/varianter av karaktärer och genre. För den observante finns lite sammanlänkande vägledning på försättsbladets insida och på omslagets baksida – en mer sammanhållen inledning hade inte varit fel.

Bokens sju riddare härstammar från flera länder/riken/kulturer. Heimdall är hämtad från de nordiska gudasagorna, han går till trädet Yggdrasil och dricker vatten ur de tre magiska källorna för att få kraft, mod och vishet. Många innevånare från djurriket lever i symbios med det stora trädet – men spanare, svikare och onda krafter hotar idyllen: ekorren skvallrar än för den ene än för den andre och sprider oro. Draken Nidhögg, som bor under trädets rötter funderar på att äta upp Heimdall, som i sin tur funderar på hur han ska döda draken. Men så hittar pojken en säck knäck som farbror Oden har kokat till Vallhall-festen… Tänk dig en drake med gapet fullt av knäck – inte så kaxig längre kan man förstå, och med mycket mod skrider den blivande hjälten till verket med sitt svärd, och den onde störtar ner i Ginungagapet.

Att det krävs en hel del träning och erfarenheter inför vuxenlivet vet alla, men det räcker inte, inte ens i dagsläget – goda kontakter är ett måste för att nå framtida mål. Som tur var dök Hugin och Munin upp som räddande korpar när Lill-Sigurd hade tränat på egenhand. Bildens balans mellan lek, utbildning och representanter från framtidsvärlden utanför är suveränt komponerad.

Den lille riddaren Artur får två presenter för sin framtid när han fyller år, en falkunge och ett runt bord, ett övningssvärd har han redan. Falkungen ska han träna till jaktfalk, och vid bordet ska han ha kalas med sina riddarvänner när han blir stor. En dag fångar falken en liten ödla som växer så det knakar – det visar sig vara en farlig drake… Som tur är får Artur hjälp av sin läromästare, den trollkunnige Merlin, att bli av med draken annars hade den berömda Kung Artur aldrig funnits med i vår historia!

Men så finns här en joker, en pojke som vill vara riddare, och vem vet? Kanske har Ture Polykarpus Lejonstolpe läst och hört många riddarsagor och befinner sig i Riddarhuset i en dröm, eller är det magi och han kan väcka liv i riddarmyterna och få möta och bekämpa sin drake… Men vad hände sedan, när han blev stor? Och vilken genre ska inlägget föras till? Ett utmanade grepp!

Tillsammans kan vi, jag och min mamma, vidare konstatera att man bör läsa en av bokens berättelser i taget och att det kan finnas en del att förklara vad gäller både ord och innehåll vid läsningen, och att åldern 3 -6 år inte är riktigt relevant, snarare 5 – 9.

Nyfikenheten att ’slå upp’/googla vad det står om de ’äkta’ karaktärerna, för återerinran, var stor hos den äldre läsaren – förhoppningsvis blir den yngre generationen lika nyfiken på att söka mera information. Det slutliga omdömet blev: ”Fint berättat med rara och fantasifulla bilder.” Vilket jag skriver under på, med tillägget: väl sammansatt material kryddat med tradition, fantasi och fakta.

Titel: Riddare och Drakar
Text: Christina Björk
Bild: Eva Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129687736
Antal sidor: 32
Jämför priser
Provläs:

Rädslor och kurragömma bland nattens mörker, ljud och ljus

Var bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.

För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan… den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat… Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.

Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.

Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.

Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor… tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.

Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.

Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.

Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.

Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?

Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.

Titel: Mörkret längst ner
Text: Lemony Snicket
Bild: Jon Klassen
Översättning: Katarina Kieri
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129688955
Antal sidor: 38
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Det mesta är/blir så mycket mer än vad det först ser ut att vara

Självklart känner vi Sailor och Pekka – de är ju som alla andra, typiskt vanliga människor – även om Pekka råkar vara hund. Och självklart känner vi igen situationerna de befinner sig i – de är vardagliga, även om inte allt händer varje dag. Berättelserna om karaktärerna Sailor och Pekka är helt enkelt realistiska, och egentligen torrt sakliga.

Det låter tråkigt – men det är det inte! Hur det nu går till så är böckerna om Sailor och Pekka roliga och fantastiskt annorlunda, inte minst på grund av alla udda detaljer och sättet att framföra berättelsen. Sailor och Pecka gör ärenden på stan har en okomplicerad inledning, där den ene letar efter en tröja som tycks spårlöst försvunnen medan den andra läser tidningen, alla kan känna igen sig. Fortsättningen: en ny tröja måste inhandlas till Sailor och då kan ju hunden Pekka passa på att klippa sig samtidigt… så börjar berättelsen om vad som hände när de två åkte in till stan för att uträtta ärenden.

Från de första enkla och rena bilderna som talar för sig själva, där en tecknad Sailor letar under/i olika ’streck-möbler’, utan omgivande miljö, efter sin tröja, utvecklas berättelsen i text och bild. En serie actionscener där den gamla bilen börjar ryka, och ett widescreen-perpektiv där de två lämnar fordonet och promenerande beger sig mot stan, förebådar många oväntade äventyr där fler och fler karaktärer vävs in i handlingen. Det ena mötet leder till ett annat vilket i sin tur för med sig nya händelser och ärenden. Bildsidorna blir tack vare nya möten och utvecklingsförlopp till sekvenser av serierutor, en bildberättelse med kompletterande text. Men ’mellan raderna’ infinner sig ytterligare en dimension, nämligen passerad tid och tidigare händelser: här vävs nutid samman med det som har hänt tidigare – allt tycks hänga ihop i ett större sammanhang, precis som i verkligheten. Mellan ’seriesidorna’ finns uppslag där översiktsbilder av miljö och sammanhang ger en sort situationens helhetsperspektiv.

Självklart kommer Pekka och Sailor hem igen – nyklippt/med ny tröja, men oj så mycket mer de har varit med om! Och det är ju så det är i vardagen – tänk så mycket mer vi är med om och upplever än precis det där vi skulle uträtta, vad mycket mer vi upplever än det vi kom ihåg eller hade ord och begrepp för att berätta! Tänk så många erfarenheter som ryms i de två orden ’köpa tröja’ / ’klippa håret’; Jockum Nordströms sätt att berätta uppenbarar just detta… ska vi säga ’självklara’.

Sailor blir sjuk handlar om när Sailor blir sjuk. Sailor lagar bilen och Pekka ser på TV. Plötsligt får Sailor ont i bröstet, Pekka blir orolig och säger att Sailor måste gå och lägga sig, pysslar om Sailor och hämtar grannen, Fru Jackson. Sailor har frossa och drömmer konstiga drömmar om konstiga monster och mönster. Grannen ringer efter doktorn som skickar Pekka efter medicin. Men oj så mycket som händer och fördröjer honom efter vägen. Hemma blir Sailor allt svagare och tankarna för honom bakåt i tiden. Till slut kommer Pekka med medicinen. Dagarna går och disken växer, Pekka har tråkigt. Men så en dag kommer grannen och undrar hur det står till, Sailor mår mycket bättre – nu vill han spela musik och dansa med Fru Jackson.

Även i denna bok varvas seriesekvenser som informativt i text och bild beskriver händelseförloppet steg för steg med heluppslag av miljöer och upplevelser. Sailor jobbar under bilen, en ruta visar de verktyg han använder en annan motorn som han har lyft bort, sedan följer bilderna som visar när han börjar må dåligt och hur det yttrar sig. Uppslagsbilder av monster och mönster. Det är realistiskt – så här kan det gå till och kännas, Sailor är den vuxne som behöver hjälp och Pekka är som barnet som försöker hjälpa, orolig men utan att till fullo ha förmåga att ta till sig allvaret eller ta på sig ansvaret – han är ju hund, eller barn, och mitt inne i sin egen verklighet. Ansvaret det får de vuxna ta, precis som det ska vara.

Två parallella berättelser och upplevelser: Sailors upplevelse av att bli sjuk, och Pekkas berättelse om de uppgifter han utför och vad han upplever efter vägen till Sailors tillfrisknande, ger en bild och en möjlighet till förståelse av en vanlig situation. Dessutom är den givetvis fyndig, full av fantastiska annorlunda inslag och spännande detaljer – som alltid när konstnären Jockum Nordström är i farten. ( Kanske märks det någonstans att böckerna inte följer senaste modet; jag vill påstå att det dels beror på författaren och dels beror på tillkomståren.) Ett annorlunda inslag i barnboksdjungeln!

Titel: Sailor och Pekka; Sailor blir sjuk (1994) och Sailor och Pekka gör ärenden på stan (1993)
Text och bild: Jockum Nordström
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor 25/35
ISBN 9789129688863, 9789129688849
Jämför priser och
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris