Klara rädd för mamma med ryggsäcken

I Klara rädd för mamma med ryggsäcken möter vi Klara som är sju år och tycker om att bestämma själv men sällan får det. Hennes mamma började sova på sjukhus och Klara fick flytta hem till Gunilla och där har hon fått sova de senaste 347 kvällarna. Nu har mamma fått komma hem från sjukhuset och Klara ska åka till henne trots att hon inte riktigt minns hur hon ser ut. Inte riktigt vill åka dit. Men ingen frågar Klara.

Boken är skriven med ett underliggande tema kring familjehem och barn som placeras utan att riktigt bli tillfrågade om vad de vill. Det känns för mig som en viktig bok att läsa och prata om med barn som kanske har någon form av erfarenhet av liknande situationer eller om de kanske har kompisar som bor eller bott i familjehem. För mig skapar boken en bild av något som kan vara svårt att tala om med barn utan att den i den här boken blir allt för dyster.

Boken är fint illustrerad och skapar en del spänning med val av färg och skuggor när det exempelvis finns någon som åker snålskjuts med Klara på bussen.


Titel: Klara rädd för mamma med ryggsäcken
Författare: Eva Edberg
Förlag: Idus förlag
ISBN: 978-91-89055-04-9
Finns att köpa hos exempelvis Bokus och Adlibris

Är du rädd, Simon Nordin?

 

Det är morgon och Simon ser fram emot maskerad och spökjakt i skolan och ger sig förväntansfullt iväg. I skolan möts han av klasskamrater utklädda till bland annat mumier och skelett. Hans vän Amy berättar historien om spöket i skolans källare. Det är en tidigare anställd bibliotekarie som kallades för ”Skolans skräck” och som nu spökar som hämnd för detta. Plötsligt flimrar lamporna till och sedan blir det alldeles mörkt i klassrummet. En efter en går klasskamraterna ut ur rummet och Simon blir ensam kvar.

Inspiration till boken fick författaren efter önskemål från ett flertal barn om att få läsa en skräckbok. Både handlingen och illustrationerna bygger successivt upp spänningen i boken och det blir extra läskigt under de helsvarta sidorna där endast konturerna av barnen och deras utstyrslar syns. Händelserna visar sig ha naturliga förklaringar men rädslan försvinner inte helt ifrån Simon då han inser att han är det enda barnet som såg en person utklädd till en pumpa….

Är du rädd, Simon Nordin? är en i raden av böcker om barnen i Lyckeskolan.  I persongalleriet i början av boken får man ett ansikte på alla barnen och i varje bok får en av klasskamraterna lite mer plats i berättelsen. Tidigare har vi recenserat ”Du är en stjärna, Amy Jönsson”.

Olika Förlag delar in lättlästa böcker i tre kategorier:
Silverdelfinen 1. Korta meningar. Lite text per sida.
Silverdelfinen 2. Lite längre meningar och mer text per sida.
Silverdelfinen 3. Lite mer utmanande ord och ännu mer text på varje sida.
Är du rädd, Simon Nordin? är på nivå Silverdelfinen 2.


Är du rädd, Simon Nordin?
Författare: Ebba Berg
Bild: Carl Flint
Antal sidor: 37
Förlag: Olika Förlag
ISBN: 9789188613547
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Spökjubileum

lillasl1Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket…

 

I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott… , …var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr… (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)

Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga… lillasl2

Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.

Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då.

Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.
Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är.

Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion.  Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då).

lillasl3Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på.

Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare.


Lilla spöket Laban
Författare: Inger Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129695588
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Moas mörker

moas-morkerOlika rädslor är väl något som varje barn och faktiskt varje människa lider mer eller mindre av. I den här boken handlar det om mörkerrädsla. Varje natt är Moa rädd för mörkret och hon vågar inte gå till toaletten ensam utan ropar efter föräldrarna. Hon är förresten rädd på dagarna också, för då vill hon gå upp på vinden och hämta knep och knåp-tidningarna. Men på vinden är det ju mörkt! När Moa plötsligt blir skrämd av familjens hund, mitt på ljusa dagen, får hon nog. Hon orkar inte bli skrämd mer utan måste komma på ett sätt att skrämma mörkret. Tänk om man kan skrämma bort mörkret med ljus?

Johanna Rehn jobbar främst som illustratör och det är hennes första helt egna bok där hon både författat texten och illustrerat. Hon använder sig av lite sneda perspektiv och vinklar vilket fungerar fantastiskt bra i boken. Bilderna är väldigt livfulla och förstärker direkt den känsla som texten också förmedlar. Jag älskar alla de små figurer som gömmer sig i mörkret. Om du vill se mer av Johannas målningar och illustrationer kan du besöka hennes hemsida. Texten är enkel och dramatiserande och läsningen av boken blir lätt ett actionäventyr där vi hejar på Moa under hennes kamp mot mörkret. I slutet av boken får Moa sympati för mörkret och reflekterar över huruvida det är rätt eller inte att skrämmas och hon bestämmer sig för en kompromiss.

Detta är en väldigt bra bok att ha som utgångspunkt när man som förälder eller pedagog vill diskutera rädslor, vad de kan bero på och hur de kan tacklas. Hur gör Du när du är rädd?

moas_morker_sida1moas_morker_sida2


Moas mörker
Författare & illustratör: Johanna Rehn
Förlag: Idus förlag (2013)
ISBN: 9789187001918
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Rädslor och kurragömma bland nattens mörker, ljud och ljus

morkretVar bor egentligen mörkret och vad är det bra för? Alfred bor i ett stort hus med många trappor och vrår; där finns ljus, mörker, knarriga tak och blanka svarta fönsterrutor. Alfred har ett problem: han bor i samma hus som mörkret – och han är rädd för mörkret. Men Alfred är nyfiken och har en ficklampa, och när mörkrets röst leder honom följer han med.

För första gången skulle barnbarnen på 2 och 4 år sova över ’alldeles ensamma’ hos oss. En hög med nya böcker låg och väntade på sina lyssnare och medläsare, sängen var bäddad. Barnen kom, och så snart föräldrarna hade åkt berättade de små om sina förväntningar och önskemål: skumbad, chokladbollar, den egna tandkrämen och så massor med sagor! Jag upplevde en känsla av tankeöverföring mellan mig och 4-åringen, ändå infann sig en viss tvekan… den fjärde boken – skulle jag verkligen våga läsa den, skulle jag lägga på dem en rädsla som de inte hade uttalat… Tvååringen valde genast just den boken bland de andra, vi satte oss till rätta bland kuddar och gosedjur och öppnade boken.

Svarta sidor, en pojke med ficklampa lyser oss vidare till nästa uppslag. I ljuskäglan står titeln: Mörkret längst ner. Det vidgade ljuset leder en sida vidare – till ett rum där Alfred i pyjamas leker i ett rum, ficklampans sken får konkurens av den uppgående solen genom fönstret. Två ljuskällor möts men ännu bor mörkret i vrårna. Ett möte mellan ljus och mörker sker.

Rädd för berättelsens inledande ord: ”Alfred var rädd för mörkret.”, valde jag att modifiera dessa till: ”Alfred tyckte inte om mörkret” och fortsatte min ’läsning’ utifrån dem. ”Mörkret bodde i samma hus som Alfred – ett stort hus med knakande tak, blanka, kalla fönster och många trappor.” Bilderna visar en liten pojke längst upp, de mörka trapporna och ljuset som leder mot en öppen dörr i våningen under. Mörkret själv gömmer sig i husets olika vrår, men oftast håller det till i källaren – får vi veta – där väntar det under hela dagen. På natten kryper det fram och brer ut sig och på morgonen är det tillbaka i källaren. Varje morgon kikar Alfred ner på mörkret i källaren; ”Hej mörkret”, säger han, och tänker ut en strategi: han ska hälsa på mörkret där det bor – så kanske mörkret inte behöver komma till honom.morker1

Nästa gång mörkret kommer lockar det barnet med sin röst – har något det vill visa. Alfred leds av mörkret och sin ficklampa i sökandet efter mörkrets hemvist och budskap till det rädda barnet. Tillsammans möter de vrå efter vrå tills de når platsen dit Alfred aldrig har vågat sig, längst ner i källaren. Närmare och närmare; barnet lockas att upptäcka och bearbeta sina rädslor… tills det finner ljuset, mörkret bjuder på ljuset – räddaren: en mörk låda full med glödlampor som bekämpar mörkerrädslor när man vågat utmana dem.

Avslutningen överraskar och förbryllar, hänger inte riktigt ihop, men budskapet är klockrent: utan mörker inget ljus utan ljus inget mörker; för att se och uppleva mörkret behöver man ljus och vise versa.

Mörkret fortsätter att bo i Alfreds hus, men han vet var det bor och är inte rädd längre, ljuset finns i mörkret. Rädslan för mörkret och de mörka makterna i underjorden har alltid funnits och ska inte förnekas. Ljuset står för de positiva krafterna; liv och hopp – utan ljuset kan Alfred inte leka och inte växa, han kan heller inte uppleva mörkret. Och ljuset segrar alltid. Den sista scenen är lik den första: solen återvänder, smyger över fönsterkarmen och lyser in på den lekande Alfred.morker2

Kanske ska man inte föregå rädsla genom att sätta vuxna färdiga ord på den naturliga instinkten, men inte heller förneka fenomenet. Att förmedla upplevelser genom bilder och berättelser och hjälpa barnen att möta och acceptera sina känslor är viktigt, att sätta ord på och kategorisera det man känner kommer i nästa skede – en egen erfarenhetsbank med egna referenser.

Att läsa för och tillsammans med barn är viktigt – hur mycket hinner man tänka och resonera om när man ser en film tillsammans?

Barnbarnen, som också är stora ficklampsälskare, gillade verkligen Mörkret längst ner: ”Farmor, läs den igen” uttrycktes på många sätt den kvällen och under följande morgon. Jag fortsatte konsekvent att undvika vissa färdigformulerade och onödigt dramatiska orduttryck eftersom de kändes onödiga, upplevelsen och dramatiken gick ändå fram.

Titel: Mörkret längst ner
Text: Lemony Snicket
Bild: Jon Klassen
Översättning: Katarina Kieri
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN 9789129688955
Antal sidor: 38
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris