Spöken – finns de, och i så fall: har de någon ålder? Originalpersonerna har ju gått ur tiden, spökena borde alltså vara utanför tideräkningen och tidlösa. Precis så är det med det lilla spöket Laban, han föddes – eller snarare kom till – för femtio år sedan och är fortfarande liten, alltså finns han! Som alla spöken fyller han en funktion, dessutom har han och hans familj nu spelat en stor roll i flera generationers liv. Han är liksom Lilla-Spöket-Laban med mer än halva svenska folket…
I denna första bok om spöket Laban ges i inledningen tidsperspektivet ”för över hundra år sedan” – sedan Inger och Lasse Sandberg presenterade spökfamiljen i slottet Gomorronsols källare första gången har det gått ytterligare femtio år. ”För över hundra år sedan var det vanligt att kungar hade prinsar, prinsessor och slott… , …var det mycket vanligt att människor var vidskepliga.” Troligen skulle man inte börja en berättelse så i vår tid eftersom vi knappast kan förneka att kungar ofta bor i slott och att deras barn ännu kallas prinsar och prinsessor, och nog tror jag att de flesta håller med mig om att många människor i dag är minst lika vidskepliga som förr… (Däremot är dvärgar, tomtar och troll i skog och mark inte så vanliga nuförtiden.)
Spöken är däremot lika levande som alltid – visst ja, de är ju odödliga… 
Redan i vaggan tränas den lilla spökbebisen av sin pappa, han får lyssna till kedjerassel och hemska spökstön. Förväntningarna på Laban är stora: han ska ta över spökrollen och bli minst lika bra på att skrämmas som sin pappa. Givetvis vill föräldrar prägla sina barn och givetvis går barn sina egna vägar – även om en del så småningom går i de vuxnas fotspår (som tur är, för Laban, lämnar spöken inga fotspår). Lilla Laban grejar hellre i köket med sin mamma, som tar hans uppväxt med ro till skillnad från pappan, vars bekymmersrynkor inte går att ta miste på. Men allt har sin tid även i spökenas värld, när Laban har upptäckt och lärt sig det mesta i sin närmiljö tillsammans med mamman – som att kärna smör, torka hårt bröd och mala kaffe – som man gjorde för hundra år sedan, med renässans i vår tid, är det dags för nästa fas i livet.
Det är dags att följa med pappa spöke i hans uppdrag att skrämma slottets innevånare, göra spökpraktik. Karriären börjar inget vidare, Laban tycker att det är kusligt – och kommer på: han har ju glömt sin ficklampa. Inte blir det bättre när han ska prova att rassla med kedjor som är för tunga och fastnar i hans ficka som är full med saker, eller när han ska gnissla med tänder som han just har tappat. Han är helt enkelt inte mogen. När Laban blir avslöjad av drottningens kammarjungfru sviker pappa spöke – eller gör det enda rätta – han gör sig osynlig och glider iväg. Laban blir väl omhändertagen av alla som bor i slottet, och han vill mycket heller leka med sin nyfunna kompis Lillprins Bus än att vara spöke. Så klart hälsar han på sin mamma och pappa då och då.
Men visst är det bekymmersamt för spöksläktets fortlevande att återväxten är hotad, jag kan förstå pappans oro men också dela mammans lugn, att det ordnar sig.
Berättelsen handlar om rädsla och om att få vara den man är.
Laban är rädd för spöken, rädsla är viktig, den går inte att trolla bort eller bortse från, den finns och är verklig. Men om spöken inte är skrämmande fyller Laban som spökgestalt ingen funktion. Lilla-Spöket-Laban är också viktig just för den han är, vore han som sin pappa eller mamma så var det ju inget märkvärdigt med honom – de är ju som folk är mest (eller ja, spöken då).
Laban är viktig för alla som har svårt att identifiera sig med andra förebilder än sina egna, för alla som bara vill vara som de själva är, utan att bry sig om att de borde vara på något annat sätt, för alla som vill vara accepterade av sin omgivning för den de är, och sist men inte minst: en förebild för alla spökrädda barn – någon att tänka på och ha i sitt bildminne när rädslan för spöken, nattmörker och skrämmande ljud kryper i närheten och vill tränga sig på.
Om man bortser från smådetaljer, som bara vuxna märker, så blir nog lilla Laban aldrig omodern, han får fortsätta att vara aktuell och tidlös ännu en tid. Collagetekniken och karaktärernas ansiktsuttryck bidrar till att denna första Lilla-Spöket-Laban-bok utan problem kan fortsätta vara en överlevare.
Lilla spöket Laban
Författare: Inger Sandberg
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129695588
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Dito är rädd när han ska sova. Tänk om det kommer spöken eller en jättestor jättearg jätte? Mamma säger att det inte är något att vara rädd för. Dito blir irriterad, förstår inte mamma? Finns det inget hon är rädd för?
I Klara rädd för mamma med ryggsäcken möter vi Klara som är sju år och tycker om att bestämma själv men sällan får det. Hennes mamma började sova på sjukhus och Klara fick flytta hem till Gunilla och där har hon fått sova de senaste 347 kvällarna. Nu har mamma fått komma hem från sjukhuset och Klara ska åka till henne trots att hon inte riktigt minns hur hon ser ut. Inte riktigt vill åka dit. Men ingen frågar Klara.
