Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Prickiga zebror bor inte i djungeln…

Det var en gång en prickig zebra… Neeej, det är väl inte sant, zebror är väl inte prickiga! Fast kanske kan de vara det ändå – på skoj, i den Magiska djungeln; i alla fall en liten stund tills vi med gemensamt kunnande avslöjar sanningen. Men i den Magiska djungeln är vänskapen faktisk viktigare än utseendet – hur man egentligen ser ut kanske inte har så stor betydelse så länge alla kan ha kul tillsammans!

Först introducerar berättaren den prickiga zebran som lever längst inne i djungeln. Innan vi har hunnit vänja oss vid tanken, alternativt protestera, vänder vi på bladet och möts av ett massivt, tjockt och brett Neeeeeej! och dementin att zebror är randiga. På uppslagets motsatta sida gör den randiga zebran en levnadsglad kroppsrörelse som berättar att detta är skoj och en sorts lek som vi ingår i tillsammans! Vi är me’ – eller hur?

På de kommande uppslagen träffar zebran olika djur som vid första mötet inte alls ser ut som vi är vana eller beter sig som de borde; för att på nästa sida presenteras som de ser ut/är: ”Zebran träffade en ullig noshörning …”. ”Neeeeeej! Noshörningar har inte ull, de har TJOCK HUD! Den randiga zebran och den tjockhudade noshörningen blev vänner.” Med nya eller bekräftade kunskaper får läsaren göra nya bekantskaper tillsammans med zebran.

Magiska djungeln är en medryckande glad bok som lockar till uttrycksvariation i läsningen – bokstäverna/texten interagerar i form, storlek och uttryck med bilderna, våra sinneserfarenheter och textinnehåll/ordens betydelse. Den ulliga noshörningen presenteras med ulliga bokstäver, och att verklighetens lejon är gula och faktiskt jättefarliga, förstärks genom stegrande, delvis taggiga (även syftande på utseendet av manen kring lejonhanens huvud) och kraftfulla bokstäver.

För att uttrycka hur zebran i verkligheten blir rädd och springer, startar orden ”springer iväg” från ’raden’ – tar sats, och lyfter snabbt uppåt i ett språng för att plana ut i luften, rörelsen fortsätter i bilden i zebrans bakben som lättat från marken, kroppens språng landar i huvud och framben. Och zebran sprang ifrån lejonet till sina nya vänner i djungeln – i bokens slut är alla vänner samlade.

Kanske kan man säga att berättelsen har två parallella världar, en fantasivärld som på lek utmanar i sina påståenden och en mer verklig där allt läggs till rätta. I de flesta bilder avsedda för barn gullifieras djur: karaktärsdrag, färg, form och proportioner är mer eller mindre förvanskade, men ändå vet barnen vilket djur som åsyftas – tillräckligt många igenkänningstecken har bevarats eller lyfts fram. I Magiska djungeln finns utrymme att reflektera lite extra över förhållandet mellan fantasi och verklighet – även om de mer verklighetsnära figurerna fortfarande är söta barnbilder och stiliserade.

De söta djuren skojar glatt med oss eller spelar uppenbart förbryllade. En skojglad vänskapsbok med härliga bilder där lässköna texter uppmuntrar till levande nyansering; det blir kul att ’läsa’ tillsammans – barnet lär sig säkert snabbt att medagera i ord och uttryckssätt, och när en ny kommer till de övriga gänget används uppräkning och upprepning.

Men så dyker det upp en joker, som leder tillbaka till leken: … bläckfisk – i djungeln!? Jaa, det här är en Magisk djungel, där får vem som helst bo – så länge man är en bra kompis, vill säga!

Magiska djungeln
Författare: Hanna Olausson
Förlag: Ordalaget (2014)
ISBN: 9789174690774
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

I Shaun Tans fantastiska världar kan allt hända

2011-års ALMA-pristagare Shaun Tan är åter affischnamn, under sommaren är han aktuell på flera museer runt om i Sverige. Den australiensiske konstnären och författaren skapar allåldersböcker som var och en må ta till sig efter sin förmåga, nivåerna är många men gränslösa. Monster och människor möts – de är individer i samma samhälle och mer eller mindre unika; men gång på gång händer det oväntade! I myllret av meningsbärande detaljer fortsätter berättelsebygget med referenser ur så väl konsthistorien som natur- och samhällsvetenskaperna.

Jag-berättaren i boken Borttappad vet att läsaren förväntar sig en historia, vi får följa med honom och återuppleva den gången då han hittade den borttappade saken och höra hans berättelse om hur det gick till och vad som hände. Huvudpersonerna – berättelsens enda individer skulle jag vilja påstå – är pojken som jobbar på sin kapsylsamling och saken han hittar på stranden.

Stranden och staden befolkas av människomassor men inte en enda lägger märke till den gigantiska röda saken med sina många tentakler och spännande detaljer. Trots att pojken leker tillsammans med den hela dagen är det ingen som frågar efter den – alltså är den borttappad och måste tas om hand. Vandringen tillsammans med de bägge genom stadens ’samhällsmaskineri’ är ett äventyr i sig, här finns fenomen, mekanismer och konstruktioner av alla de slag; kugghjuls- och rörkonstruktioner/formationer infogade i arkitektur, och ritningar, tabeller, stämplar och annonser i bakgrundscollaget – man skulle kunna tala om ingenjörskonst och samhällskritik men får absolut inte glömma fantasin och den röda tråden.

Pojken i berättelsen inser att varelsen/saken inte passar in i samhället, inte blir sedd för den den är, eller sedd över huvud taget, han försöker hjälpa den att ’komma till rätta’. Till slut kommer de till en paradisliknande värld full av märkliga saker som inte liknar något annat, om saken egentligen hör hemma där är ovisst men den ger i alla fall ifrån sig gillande ljud. De ’tekniska detaljerna’ att fördjupa sig i känns oändliga; aspekterna utanförskap, att vara annorlunda och omsorg kan även de förstås på olika vis. Rekommenderas över generationsgränser, såväl saken, som pojken är lätta att identifiera sig med!

Om man har möjlighet att besöka något av museerna kan man se den Oscars-belönade animerade kortfilmen The Lost Thing som är en fantastisk filmatisering av boken Borttappad. Visas gör dessutom Shaun Tans originalteckningar, skisser och målningar. På Bror Hjorths Hus i Uppsala lämnar den gigantiska saken sin bakgrund på väggen och sticker dessutom ut sina slingriga tentakler – men hotfull är den inte!

I boken Sommarregler får vi veta vad vi ALDRIG eller ALLTID ska göra under sommaren och vad som händer om vi bryter de reglerna. Berättarjagets egna erfarenheter: ” Detta är vad jag lärde mig i somras”! Personer: en stor och en liten – kanske bröder/bästa vänner. Gestaltning: mer eller mindre dramatiska ögonblicksscener. Texter: stilla uppmaningar avslutade med punkt. Reglerna och bildberättelserna är fristående men det finns ett framåtskridande i handlingen och ett lyckligt slut – de två klarade sommaren – kanske tack vare den sista regeln: ”Missa aldrig sommarens sista dag.” Som läsare av bild och text ser vi helheten i varje bildberättelse, förstår orsakssammanhanget och tidsaspekten i ’om du gör detta så händer detta’ – vad som händer om man bryter mot regeln. I handlingen är ofta en eller båda killarna omedvetna om konsekvenserna av sitt handlande, konsekvensen framträder i bakgrunden eller isolerad på annat sätt – de klarar sig ju alltid.

Man kan också lyfta fram att personerna själva är isolerade, i ett främre skikt eller skyddade i ett ljus – som sagt, poängen är att de når slutmålet och överlever sommarens utmaningar och faror. Alla regler och bildberättelser är inte lätta att förstå – särskilt inte för de yngsta, men de lockar och fascinerar, vilket var uppenbart vid mitt besök på museet.

Några av de mer begripliga reglerna för de yngre är: ”Trampa aldrig på en snigel.” Bakgrundens tornado kan kanske tolkas som ’för då går världen under’ (tar man bort en art i skapelsen så vet man inte vad som kan inträffa). Eller den näst sista: ”Se alltid till att hitta vägen hem.” där barnen omges av en surrealistisk och dystopisk van Gogh-referens men är trygga i sig själva och vissheten att de är på väg hem tillsammans.

De mer absurda, som: ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket.” kräver en annan typ av logik men bilden talar: först ser vi den gigantiska kaninen som orimligt kan få plats där den är mellan två plank i en bakgårdsarkitektur, framför planket/muren sitter två skrämda barn hopkurade, men de kan orimligen se kaninen, i stället tittar de på fågeln – en typisk olyckskorp som också befinner sig i solen på bakgården… men vad är det kaninens rosa öga ser – jo, en mikroskopisk röd strumpa som sitter på ett klädstreck!

Bilder att titta på tillsammans, texter att klura över! Tan har skapat flera böcker, varav flera representeras i bild och bokexemplar på utställningen. Håll utkik, utställningen visas i Uppsala, Västerås och Halmstad under vår/sommar, sommar/höst respektive höst/vinter.

I webbtidningen Konsten har jag skrivit en recension som fördjupar sig mer i konstuttrycket och utställningen på Bror Hjorths Hus i Uppsala: www.konsten.net

Sommarregler

Författare/illustratör: Shaun Tan

Förlag: Kabusa böcker (2013)

ISBN: 9789173553360

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Borttappad

Författare/illustratör: Shaun Tan

Förlag: Kabusa böcker (2012)

ISBN: 9789173552240

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den lilla Sjöjungfrun

Framför mig ligger en bok som är förföriskt vacker, så lockande i sin framtoning att mitt skönhetssinne inte kunde motstå den. När jag öppnade och bläddrade förfördes jag ytterligare av sjöjungfruns ljuva varelse, silverglans och glitter, de fantastiska färgerna, formerna och mönstren. Inledningsvis förträngde jag att ursprungssagan inte vänder sig till de yngsta. Den estetiska ytan leder så småningom till det djupare, delvis etiska, innehållet – det fördjupade som finns under ytan.

H.C. Andersen skrev inte sagor för små barn; jag kan inte skylla på honom för att ’sagan’ i föreliggande version är oförfalskad – inte tillrättalagd för de yngsta. Möjligen kan jag erkänna mig förd på villovägar av Disney; efter film och tv-serier vet varenda unge vem ”Lilla Sjöjungfrun” är. Även om jag själv bara har sett fragment av varianterna i vår tids tecknade filmproduktion tycks det uppenbart att Disney vänder sig till en ung publik medan upphovsmannen vänder sig till en betydligt äldre. Även om miljöer och karaktärer är de samma, liksom huvudsaklig handlingslinje, så vill jag påstå att andemeningen i Disney-produkterna skiljer sig från den ursprungliga tanken.

Först en överblick av handlingen: Den lilla Sjöjungfrun är den yngsta av sex systrar som bor i ett palats på havets botten tillsammans med sin far och farmor. Vid femton års ålder tillåts varelserna att sätta näsan över ytan och besöka världen ovanför, de olika individerna/systrarna upplever och uppskattar helt olika saker. Eftersom ’vår’ jungfru är yngst får hon höra de andras berättelser innan det är dags för hennes egen uppstigning. Hon frågar alla som har erfarenheter för att få veta mer – och hon längtar! När dagen kommer får hon syn på ett vackert skepp där en vacker ung prins har fest. Men så kommer stormen och skeppet bryts sönder. Sjöjungfrun räddar prinsen men gömmer sig sedan, han blir funnen av en ung kvinna. Efter sitt besök i ’den andra världen’ återvänder Sjöjungfrun ofta dit men det centrala är prinsen och längtan efter att få vara hos honom. För att nå sina mål är hon beredd att göra stora uppoffringar…

Dels ville hon se mer av prinsen, dels ville hon veta mer om människornas värld och om människolivet. Hon får kännedom om hur skillnaden vid livets slut mellan sjöjungfru och människa ser ut: en sjöjungfru blir trehundra år och försvinner sedan som skum på havsytan medan en människa lever kort men har en odödlig själ. Hon vill vinna prinsens kärlek OCH få en odödlig själ. Frågan är vilken läsning som poängteras i olika generationers och mediers versioner, var ligger tyngdpunkten i förmedlandet: kärlekssaga, livsproblematik eller de små sjöjungfrurnas undervattensliv och äventyr.

För bokens lilla sjöjungfru visar sig vägen till målen under en längre sträcka vara gemensam: i den undre världen går hon till sjöhäxan som lovar att göra ’den lilla’ till människa åtminstone till det yttre, men det kommer att innebära stora lidanden som kroppsförändringar och stympning – hon får exempelvis betala med sin röst och tunga. Hon säljer sin sjöjungfruidentitet till en ond makt för att få två ben och en själ. För att komma vidare i kärlek tillkommer en samling villkor och regler. Kommen till önskat land går det inte riktigt som hon har tänkt sig och hon ställs, med bistånd från systrar som vill rädda henne, inför frestelsen att döda sin kära. Men nu var det ju inte enbart ägandet av prinsen som var målet, kärleken och den odödliga själen vägde tyngre och förde henne till himmelska höjder.

Vad är en sjöjungfru? Ett väsen som enligt tradition och myt med hjälp av ett bländande vackert yttre och skönsång ska locka sjömännen till sig i havet, med vilseförande och männens död som följd. Allt detta bröt ’vår lilla jungfru’ mot – hon ville bli människa. Vad handlar Den lilla Sjöjungfrun egentligen om? Vem är hon, vad vill hon uppnå? Sagan kan läsas på många sätt och en mängd frågeställningar kan aktualiseras med hjälp av handlingen, exempelvis: Integrering, kulturkrockar; genusproblematik/traditionella roller; kroppsfixering; frestelser, religion, etik, traditioner; historia; att vara någon annan än den man är/byta identitet; vad är kärlek, uppoffringar/martyrskap; band till familj och släkt/den egna individen…

Textmässigt ligger den nyutgivna bok jag har framför mig mycket nära en längre variant från 1980-talet, som jag jämförde med eftersom jag tyvärr inte har tillgång till originalet. Den aktuella är dock komprimerad – inte lika utbroderad och detaljrik som den mer ursprungliga texten – delar av H.C. Andersens målande text ersätts här av Charlotte Gastauts fantastiska bilder – en kompromiss som enbart är till fördel. Jag skulle starkt rekommendera just denna utgåva till lärare med elever från 11 år och uppåt, de vackra bilderna och berättelsens möjligheter som diskussions-/uppsatsunderlag gör den lockande och viktig för en bred målgrupp.

En vacker bok med en klassisk berättelse där bilderna lockar yngre barn än ’sagan’ är skriven för.

Titel: Den lilla Sjöjungfrun
Text: H.C. Andersen
Illustrationer: Charlotte Gastaut
Bearbetning och översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 23
ISBN: 9789129691559
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ett vilset barn i de vuxnas värld – roller och förväntningar

Mitzi vill att allt ska vara som vanligt – så att hon känner igen sig. Mitzi vill vara den hon är – och kan inte fatta varför hon ska låtsas vara någon annan! Hon vill räkna matte i lugn och ro – inte bli störd av förändringar som hon inte förstår.

I skolan är det snart jullov och istället för matte tycker fröken att de kan rita – Mitzi vill räkna matte, som de brukar göra på mattetimmarna. Strax innan har fröken, efter att först ha byggt upp det kommande med dramatik, släppt bomben; först satt alla andäktigt tysta, efter tillkännagivandet utlöstes det allmänna jublet – ’som förväntat’ och på beställning.

Men vilken var då informationen som gavs och vilket var budskapet? ”Nästa torsdag, alltså…” (…) ”Då ska vi inte ha några lektioner alls. Då blir det…” (…) ”Maskeradbal!” (…) ”För hela årskurs ett!”

Mitzi är nollställd, och inte blir det bättre när ytterligare information delas ut i skriftligt format. Förvirrad, och utanför gemenskapen av alla som är lyckliga och redan har läst lappen, kämpar hon sig igenom de långa och obegripliga orden utan att bli särskilt mycket klokare. Runt om henne surrar luften av röster som talar om ’vad de ska vara’. Mitzi förstår inte. När hon kommer hem glömmer hon lappen i ryggsäcken.

Pappa hittar lappen och skrider lyckligt till verket: Mitzi ’ska vara’ punkare! Tålmodigt men fortfarande lika oförstående låter hon honom hållas, tills mamma kommer hem och tar över. Mammans fantasi vet inga gränser – och nu har offret åtminstone förstått att det handlar om att klä ut sig – och det till varje pris – och så får mamma hållas tills hon ger upp och överlämnar uppdraget till en teaterkostymör, som även hon får se sig besegrad av en oförstående liten flicka.

Farfar ger henne en nyckel till mysteriet, men Mitzi lyckas inte låsa upp, hur hon än försöker; hon förstår inte varför hon ska vara någon annan än sig själv och hur hon ska kunna bli det! Farfars egen idol, Charlie Chaplin, som Mitzi är väl förtrogen med, accepteras och förvandlingen sätter igång. Men figuren som Mitzi möter i spegeln når inte in till hennes eget innersta – trots att farfar hjälper henne att träna och förklarar hur hon ska gå in i en roll.

När Mitzi möter spårvagnskonduktören, som hon själv ser upp till, i andra kläder och annan miljö än hon är van att se honom i, överväldigas hon av en stor och oförklarlig sorg. Först här, i det konkreta som berör henne, kan Mitzi ta till sig vad det handlar om att gå in i en roll med hjälp av en förklädnad.

Mitzi på maskerad är en viktig bok! Alltför många vuxna förutsätter att alla barn har samma typ av förståelse, tycker att samma saker självklart är roliga. Lärare och föräldrar glömmer att förklara och förankra – och kolla upp att alla har tagit till sig budkapet, vad det hela går ut på. På flera sätt framgår att Mitzi inte är ’som alla andra’ – men hon är som många andra – fler än ’vi’ räknar med. Själv både känner jag och har träffat människor i olika åldrar som har blivit utsatta för samma behandling som Mitzi (i bland har begreppet bokstavsbarn viskats omkring dem). Egentligen kanske det inte handlar om barnen, utan om de vuxna som inte möter det barn som faktiskt står framför dem.

Mitzi har inte så lätt för att läsa och ta till sig det skrivna; mammans rika fantasi är blad det värsta hon vet; hon tycker inte om kalas och hon gillar inte att rita. Däremot förstår hon att det inte är någon idé att ge pappa en färgglad tröja när han bara använder svart – det är nämligen logiskt. Flickan vill ha struktur i tillvaron, inte överraskningar; matte är hennes starka ämne; hon vill ha lugn och ro och uppskattar strategispelet schack. Hon vill och behöver förstå, är inte sorten som bara accepterar och sväljer det som serveras.

En bra och charmig högläsningsbok vars titel och utsida inte riktigt motsvarar bokens innehåll – jag tror att Mitzi skulle tycka att ytan var just ytlig. Säkert är det många fler som känner igen sig än vi anar, och det finns många Mitzi som väntar på att ’förlösas’! Mårten Sandén har även skrivit Mitzi i mitten som finns recenserad här på Barnboksprat.

Titel: Mitzi på maskerad
Text: Mårten Sandén
Illustrationer: Åsa Arnehed
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 70
ISBN: 9789129687637
Jämför priser och provläs
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vårkänslor och vänskap

Vina Vina är våren på spåren och finner en vän. På knoppen har han en mössa som får mig att associera till en vårknopp, på kroppen en värmande poncho av sydamerikanskt snitt; de röda stövlarna gör spår i vinterns sista snö och mellan fläckarna syns spår av vår. Och spår av tassar…

Vina Vina har gått ur sin husvagn och lämnat dörren öppen så att vårvindarna kan blåsa in. Det blåser i träden, pojken ställer sig i trädposition och tar emot vinden med sin kropp. Han har en pinne i handen – säkert är det samma ’magiska pinne’ som i den tidigare utgivna Vina Vinas vargpinne – den som kan användas till allt. Stark, glad och välkomnande ser han ut att vara – bjuder liksom in läsaren i sin värld – men lite kämpigt är det att stå som ett träd i vinden.

Hur kan en läsare som inte läser bokstäverna vara så säker på att det är vår? Blåsa i de kala träden kan det väl göra även när det är höst och vinter!? Å, det är hur tydligt som helst – se bara på ljuset i de lila och grå stammarna, den smältande snöns grå kanter mot den bruna jorden runt träden, gummistövlarna och den gulspräckliga knoppen på huvudet. För att inte tala om vårtecken som vintergäck och snödroppar, och de karaktäristiska fåglarna som berättar om att vintern håller på att släppa taget: domherrarna. Blommorna återkommer på varje sida och domherrarna här och var – säkert frågar den lille iakttagaren efter namnen, om nu den vuxne har missat att vara iakttagare och berätta…

Uppenbart är att Vina Vina har fått vårkänslor, sprittande glad möter han våren på naturens villkor. I den smältande snön kan man göra spår och upptäcka skillnaden mellan fotspår och pinnspår… Men i vårkänslor spirar längtan efter vänskap och pojken längtar efter en vän – inte för att det direkt märks i bildberättelsen men det står skrivet. Och så – mitt i spår- och vårupptäckarglädjen dyker det upp ännu ett spår: tassar med klor! Varg! Och vid ett träd har vargen stannat och kissat – det är gult i snön! Han spanar, följer spåren, finner och testar; jo då, när han kastar pinnen och ropar: ”Ta pinnen då!”, hoppar vargen genast fram och springer sin väg med det hämtade bytet i munnen, men återvänder i egenskap av vän när Vina Vina visslar. Tillsammans upptäcker de våren och på glädjen att ha en vän, vare sig den är varg eller hund, går inte att ta miste – någon att dela upplevelser och glädje med. Lek på lika villkor förmedlas – möjligen lite mer på djurets.

Pojken är i fokus, upplevelserna utgår från honom med ett direkt tilltal till berättelsemottagaren, även om Vina Vina inte är medveten om att han har en betraktare, utan är i sin egen värld. Mimik, rörelser, samklangen med årstidens, naturens och djurets förutsättningar, förmedlas genom texthandlingens enkelhet och bildernas komplexitet. I slutscenerna är de blöta och trötta, torkar sig tillsammans och delar sängvärme, på bordet syns rester av gemensam måltid – en heldag med andra ord – som avslutas med replikväxlingen: ”Nu är du min Varg, säger Vina Vina.” ”Voff, svarar Varg”. Från att ha varit en varg har Vina Vinas vän blivit Varg.

Många sagor och karaktärer passerar revy medan jag läser, exempelvis: Nalle Puh och Tesslan, det ensamma Knyttet som lämnar sina rum med dörrarna öppna, Snusmumriken, Ronjas vårskrik, Rödluvan, Putte i blåbärsskogen… – och så verklighetens lilla pojke som precis är i just denna upptäckar- och upplevartid i livet; barnbarnet Jack som fyller tre år denna vår har nu någon att dela sina upplevelser, omsorger, senaste erfarenheter och nya kunskaper med: Vina Vina!

Titel: Vina Vinas vän
Text: Jujja Wieslander
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789129690521
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris