Författare: Marit Jonsson

Jag heter Marit Jonsson, är mamma och farmor, och har jobbat med barn i många år. Det är något alldeles speciellt med att läsa barn- och ungdomslitteratur, så jag fortsätter med det och berättar gärna om mina upplevelser när jag har läst klart. För mig är helheten viktig, en bok är både pärm och innehåll, har både text och bild, är skriven av någon och för någon, har tillkommit i en viss tid och i en kultur. Kanske tycker jag att detta är viktigt för att jag är både litteratur- och konstvetare, har fördjupat mig extra i barn- och ungdomslitteratur och i förhållandet mellan text och bild – och för att jag har läst många sagor och berättelser för många barn. När jag inte skriver om böcker skriver jag om något annat; som museer och utställningar, eller reportage om människor som är spännande, eller på min hemsida, eller korrekturläser, eller något annat som har med bilder, bokstäver och människor att göra…

Stora tankar för (ganska) små barn, och för vuxna

I mitt knä ligger två böcker; en liten bok om Lilla stora Boubo som är liten men stor, och en stor bok om barn som är ganska små men på väg mot det stora livet: Vad är ett barn? Bägge är skapade av Beatrice Alemagna och helt underbara. Två böcker som i mycket skiljer sig ifrån varandra men ändå inte vill skiljas från varandra – de är som lillebror och storasyster: vill gärna vara alldeles självständiga men ändå höra ihop! Men den lilla måste få komma först…

Lilla stora Boubo handlar om en björnpojke i sina bästa år – precis i den åldern när man är som störst, inte är bebis längre utan har tagit det stora steget att upptäcka sina egna förmågor och sin egen storhet som individ. Man behärskar sin kropp – är helt övertygad – har identitet och självbild, och kan bestämma en massa saker själv; är helt enkelt självmedveten och självsäker.

Boubo står på huvudet bland kuddar och leksaker – ja, i alla fall nästan, han tar i alla fall sats. Och han kan redan cykla – på en gigantisk cykel med stödhjul, och gå baklänges (nästan) utan att ramla. Det är hur lätt som helst att se att han är stor – han har ju både stora ögon och en stor näsa och han beter sig minsann inte som ett småbarn längre. På alla sätt lyckas han övertyga alla – men mest sig själv.

Boubo har en mamma också, för henne ÄR han störst – trots den uppenbara skillnaden i storlek när hon efter dagens slut tar den lilla handen i sin stora och leder honom till en ömsint nattning.

I Vad är ett barn? har individen, egentligen både barn och förälder, nått till nästa steg i sin mognad – börjar se och uppleva omvärlden och människorna som befolkar den i förhållande till sig själv. Men här finns två perspektiv: barnets – vilket ännu inte har upplevt förvandlingsprocessens fortsättning men ser sin omgivning, och den vuxne läsarens – som har vuxenblivandet bakom sig, kan minnas och se tillbaka, och se barnet med den vuxnes ögon, hur barn är.

”Ett barn är en liten människa.
Barnet är bara litet ett tag, sedan blir det stort.
Det växer utan att märka det själv.
Sakta, sakta och tyst blir kroppen längre.
Ett barn är inte ett barn för alltid.
En vacker dag förändras det.”

Barnets stora frågor ställs mot de vuxnas minnen och insikter, framtid ställs mot erfarenheter och tillbakablickar, blir påminnelse till den vuxne; de utgör inga motpoler utan berikar varandra. Det finns så många olika sorters barn och så många olika sorters vuxna.

På något konstigt sätt tycker jag mig känna bildernas barn och vuxna, deras uttrycksfulla anskiten är liksom välbekanta. I flera bemärkelser är boken ett collage av porträtt som karaktäriserar i text och bild. Men det handlar inte bara om barnet, utan i lika hög grad om den vuxne och relationen mellan dem, och om relationen mellan vad som anses karaktärisera barn respektive vuxen. Gränser suddas ut, barn förstoras och de(t) vuxna förminskas – de liksom jämställs som individer med olikheter, individer under utveckling. Vissa strävar efter att bli vuxna, andra kan inte förstå vad det är för bra med det.

Det stora formatet understryker de porträtterade individernas existens. Uppslagens färglagda begynnelsebokstäver är dominerande och den övriga texten riktigt stor – liksom erkänner och uppmuntrar barnen som medläsare. Precis som Lilla stora Boubo, slutar Vad är ett barn? med tryggheten i att få vara liten ännu en tid, fridfullt nerbäddat i en säng med ljus, värme, närhet och ögon som ser.

Vad är ett barn?
Författare och illustratör: Beatrice Alemagna
Förlag: Mirando bok (2014)
ISBN: 9789198139624
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Lilla stora Boubo
Författare och illustratör: Beatrice Alemagna
Förlag: Mirando bok (2014)
ISBN: 9789198139631
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Klassiskt drama och rollek för självbekräftelse

” – Vi kan väl leka den fula ankungen.”
”– Jaa. I så fall är jag ankungen.”
”– Nej det ska jag vara, du kan vara mamman.”

De flesta i vårt land och våra grannländer känner till H C Andersens berättelse om den ratade fula ankungen som visade sig vara, och växte upp till, en vacker och beundrad svan. Och hur ofta blir inte barn och vuxna indragna i lekar med uppmaning att vara en för alla parter känd karaktär. Dialogen är så typisk för lek och rollbesättande – någon tar ett initiativ och fortsättningen bygger på mer eller mindre uttalade överenskommelser och på över/underordning. Barbro Lindgrens och Eva Lindströms Nu leker vi den fula ankungen bjuder på en spännande dubbelhet mellan den klassiska sagans budskap och rollekens ordning.

Från det inledande uppslaget tittar en mycket söt grå fågelunge, med fötter kavat pekande rätt ut, lite blygt upp från stranden och dess underifrånperspektiv. Om de lekande är fågelungar eller människobarn är inte särskilt viktigt, för leker gör alla uppväxande släkten.

I den här lekberättelsen finns två roller som ska besättas, mammans och ungens, men de två i lekdialogen vill båda vara den fula ankungen. Den ena tycker inte att mamman är fin, medan den andra hävdar att hon visst är fin, och att hon har massor av barn. Argument som fin/ful och många/en är återkommande i text och bild. I så väl den klassiska berättelsen som i denna nya variant handlar det dessutom om att känna glädje/stolthet, finna samhörighet och i slutändan bli sedd och accepterad för den man är. Båda varianterna slåss mot fördommar mot den som är annorlunda och tar upp ämnet mobbing. I den klassiska sagan ligger en betoning på underordning ’du ska inte tro att du är något om du inte följer normen eller inte har någon att identifiera dig med’ och efterföljande upprättelse. Men budskapet att inte bli högmodig av att vara beundrad var i den tiden kanske ännu viktigare. I vår tid handlar det dessutom om grupptillhörighet och om att ta för sig i olika familjekonstellationer; och ingen vill ju vara ful och underkänd, särskilt inte i bildmedier – tänk på Idol och skönhetstävlingar för barn. Rollspel, val av förebilder och identifikationsproblematik är andra närvarande ingredienser i våra barns vardag, liksom retoriken att förmå andra att ta roller man inte själv vill ha.

Så varför vill lekens bägge aktörer vara den lilla fula som det är synd om? Vilken roll har egentligen mamman? Vad är det som händer i leken och vilken funktion fyller den? Lindgrens och Lindströms uppsättning handlar, förutom om den alltid lika aktuella grundproblematiken, om en spänning mellan över- och underordning som i förlängningen visar behovet av bekräftelse och upprättelse från flera håll – både i sagan och i leken. I naturens ordning slås den svage ut, samtidigt är det välkänt hur gökungen tar för sig i förhållande till boets naturliga ungar. Gökungen speglar vår tids resonemang att ta för sig och sätta sig själv i första rummet för att överleva. Det gör inte den fula ankungen, den backar och flyr, underordnar sig tills den har växt till sig och märker att den har en tillhörighet och är då ödmjuk i sin storhet – en svunnen tids ideal.

När rollerna i leken ska besättas propsar initiativtagaren på att få vara den fula och tar också på sig den överordnade rollen som regissör. I dialogen påminner ungen gång på gång om att den är ful: ”Ja, och varje dag gråter jag för att jag är så ful.” I rollen söker den uppmärksamhet för sin fulhet och underordning, men i leken framgår överordningen: ”Det är jag som ska säga det!”, som om den vill kunna regissera sin offerroll för att nå målet av bekräftelse. Ankmamman däremot söker efter regi, hur hon ska agera i leken – jo, hon ska förstärka ’syndomkänslorna’, gråta över det förlorade barnet och glädjas vid återkomsten – se och bekräfta, förstärka dess självbild. Mamman har ingen självständig roll, hon är styrd av mängden och mobben och har fullt sjå med de andra barnen.

I bildberättelsen framträder spelet mellan den fula individen och mängden. Mamman och de många syskonen, lika men i flera färger, i samlad och enad trupp. De andra sjöfåglarna – där ingen är den andra lik – först som en skränande mobb med arga ögon och smått elaka näbbar, sedan på avstånd med nyfikna ögon och häpna näbbar, och så runt om i full beundran, och slutligen som efterhängsna fans.

Medan den fula hela tiden är ensam och i fokus – hur åsidosatt den än är. Även ungens kroppspråk är suveränt: omedvetenhet, blyghet, underordning, utsatthet – och så förvåningen, upprättelsen, att se sig själv med andras ögon, mod att träda fram och hävda – upplevelse av lycka att bli sedd och återvända som mammans allra finaste. Den förändrade självbilden lyser, ännu försiktigt, som en gloria.

Lekens regissör vet väl att opinionen ska vända när förvandlingen sker, allt finns att vinna och inget att förlora – ju kraftigare poängterad fulhet inledningsvis desto mer älskad, accepterad och upprättad i slutscenen. Mamman och alla andra är förlorarna, betydelselösa bihang som inte får ut något av det hela för egen del – jo, de får någon att beundra, en liten regissör!

Ändå är idén strålande; lek, argument, att sätta sig in i någon annans roll/få välja en annan roll, bekräftelse, och kanske bearbetning, lyfts fram i det gemensamma igenkännandet. Och alla kan inte vara den vackra, goda och kloka varje gång – då skulle spänningen gå förlorad och så ser inte världen ut – men förhoppningsvis sker med jämna mellanrum ombytta roller.

Nu leker vi den fula ankungen
Författare: Barbro Lindgren
Illustrationer: Eva Lindström
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129691917
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Dinosaurier som en länk mellan barnets världar

Dinosaurier tycks fascinera många åldrar, kanske särskilt efter filmen Jurassic Park, bilderböcker med fakta om dinosaurier är alltid vällästa. Många gånger har jag förvånats över att barn, och kanske särskilt pojkar, har lärt sig namnen på olika dinosaurier och mängder av fakta om dem, specialiserat sig och näst intill blivit experter. Barngrupper och grundskoleklasser gör besök på naturhistoriska museer, och kanske triggar de stora skeletten fantasin just för att de levande djuren inte har upplevts av någon nu levande människa; utseende och egenskaper bygger på forskarnas pusselbitar och berättelserna om de stora djuren blir lite av myter. När man får fantisera vidare kan de till och med bli små och söta – och någons bästa vänner. (Och fråga vilken fröken som helst: hur vanlig är inte förekomsten av dinosaurier i just ryggsäckar…)

Mats Carlsténs underbart tecknade berättelser handlar om Mattias som får en låda med dinosaurier av sin morfar. I den inledande berättelsen tar han emot och namnger sina nya vänner efter att först ha tänkt på hur de ser ut, och sedan tagit med dem i sin ryggsäck till biblioteket för att lära sig mer. Först får djuren ett personligt egennamn sedan ett utifrån sin färg och slutligen namn av sin art eller släkte – en systematisering i förnamn, utseende och släktnamn: ”Jag kan kalla dig Gusley, den Lila Stegosaurus”.

Självklart måste individer ha namn – annars kan man ju inte ropa på dem eller fråga efter dem. Dinosauriernas hemvist blir i Mattias ryggsäck, därifrån gör de ibland små utflykter men återvänder alltid till tryggheten, relationen mellan pojken och hans djur stärks. Men så glömmer han ryggsäcken på tåget, och hur ska han kunna bevisa på hittegodsavdelningen att det är hans dinosaurier? Jo, när han ropar på dem kommer de! (Självklart är de levande för honom.)

I del 2 ska Mattias böja skolan, även här handlar det om trygghet och att skapa relationer i en ny främmande värld. Visserligen ska hans vänner Carlos och Hannah också börja skolan men det är ändå dinosaurierna i ryggsäcken som ger honom styrka när han ska gå iväg. I skolan finns det barn som känner sig mer osäkra än Mattias – dinosaurierna blir en hjälp att övervinna kommunikationssvårigheter, dessutom älskar fröken dinosaurier, tur att de följde med!

Efter de mer vardagsnära berättelserna följer två delar med äventyr; nu är det dags för Mattias att få en inblick i Dinosauriernas Dal – från sin egen trygga, till deras främmande värld – och här visar det sig att morfar har en större roll än man först kunnat ana. Mattias har tappat bort sin keps, som han har fått av morfar. Några av dinosaurierna hjälper honom att leta, och man ser hur deras ögon- och kroppsrörelser deltar på Mattias villkor, blir hans förlängda sinnen, och förstår vidare att andra har rollen som vilseförande retstickor – allt detta för att locka till nästa steg i utvecklingen, att våga ta klivet in i ryggsäcken som leder vidare in i Dinosauriernas Dal. En magisk värld öppnar sig där vännerna, som har vuxit betryggande i storlek och ansvar, tar täten.

Samarbetet mellan pojken och hans dinosaurier förstärks ytterligare i den fjärde delen där Mattias i sin morfars hus hittar ännu en dinosaurie som tidigare har hört till ’hans gäng’. Den nyfunna är argsint, de andra är rädda för honom och varnar Mattias. Den vilda argsinta Ankylosaurusen smiter in i Mattias ryggsäck, och här kommer ett berättarjag in i bilden som menar att de andra i Dalen måste räddas – Mattias och berättaren har en gemensam mission, ett livsviktigt uppdrag. Läsaren och Mattias får veta bakgrunden: Ankylosaurusen blev utanför gänget när de lekte i barndomen eftersom han plötsligt blev arg och galen. Efter att de med gemensamma krafter och uppfinningar försökt stoppa honom, utan att lyckas, får Mattias syn på en sten mellan bestens tår och plötsligt förändras allt – men först, innan de kan leka vidare och utvecklas tillsammans, måste den återfunna vännen ha ett namn och morfadern involveras i händelsernas utveckling…

Berättelserna handlar om betydelsen av relationer och trygghet när man ska ta nästa steg i livet. Morfaderns och dinosauriernas roll i pojkens utveckling och liv framgår klart i de fyra delarna. Tilliten mellan pojken och hans dinosaurier är ömsesidig, liksom den mellan honom och morfadern. Mattias har en stark förankring i ’sin egen värld och verklighet’, dinosaurierna han får av morfar, som han delar hemligheten med, hjälper honom vidare till mera självständiga äventyr. Först följer dinosarna honom sedan får han följa dem; de samarbetar, växer tillsammans och utvecklas steg för steg. Man kan tänka att tryggheten inte borde sitta i prylar, men Mattias dinosaurier är inte prylar, de är länken mellan världar och generationer.

I persongalleriet skall en retsam storebror utan fantasifullt barnasinne nämnas; relationerna mellan de två bröderna är suveränt gestaltad och lite extra krydda tillsätts när… Hoppsan, där fick storebror en tallrik mjölk med frukostflingor över sig – man underkänner och kränker inte Mattias person och värld ostraffat!

Tecknaren och författaren Mats Carlstén målar upp en för ett barn självklar verklighet där favoritdjuren har en given plats, utifrån dem växer fantasin, tryggheten och relationerna – tillsammans delar de allt. Berättelserna har ett pedagogiskt upplägg och författaren har förmågan att leva sig in i dialogen mellan djuren och barnet, den är lika naturlig som den mellan de vuxna och barnet, eller mera.

Mats Carlstén är specialiserad på områden som exempelvis dinosaurier och tecknade superhjältar, han skriver helst på engelska – vilket kan förklara att en del språkligheter inte alltid ser ut som vi är vana vid. Häftena är producerade och utgivna av författaren i samarbete med Affär´n, som är en del i daglig verksamhet/LSS inom omsorgen för utvecklingsstörda i Leksands kommun.

Titel: Mattias och hans ryggsäck med dinosaurier
Text och bild: Mats Carlstén
Fyra spiralbundna häften med olika äventyr
Kontakt: Affär´n, Norsgatan 18, 79330 Leksand, tel: 0247-805 15

Hur det gick sedan – det vet vi nu!

I dag, den 9 augusti 2014, skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Hennes berättelser i text och bild lever kraftfullt vidare, för att inte tala om vissa av karaktärerna! Oändliga tycks varianterna på Mumintrollet, Snorkfröken, Stinky, lilla My och de andra från böckerna om ’muminvärlden’ vara; även om de har vidareutvecklats av adoptivföräldrar är släktskapet uppenbart. Vad man än tycker om att Tove Janssons karaktärer har blivit en hel industri kan man inte förneka att de håller i längden. Man kan ju undra om författaren hade uppskattat en disktrasa prydd med Stinky… (Nåjo, om den var av god kvalitet, kan det tänkas.)

När jag håller Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My i mina händer, 62 år efter den gavs ut första gången, inser jag hur innovativ Tove Jansson var! Som liten tänkte jag naturligtvis inte på det, knappast när jag läste den för mina barn på – 80-talet heller – då var det helheten i berättelseuttrycket, och att förmedla detta, som fascinerade mig mest. När jag nu läser den för barnbarnen har jag tillräckligt många böcker i ryggen för att inse hur före sin tid och tidlös Tove var, när hon aktiverade sina ’läsare’ till fortsatt nyfikenhet, nyansering/berättelseteknik, medskapande, problemlösning, positivt tänkande o.s.v.

För er som ännu inte upptäckt denna hennes skapelse ska jag berätta; ni andra får hänga med genom äventyren med de egna erfarenheterna i ressällskap. Vi hoppar rakt in i den inledande (ram-) berättelsen: I en mörk skog är Mumintrollet på väg hem med sin mjölkkanna. Överallt i skogen följs han av små figurer och herrelösa ögon, träden står tätt och suckar. Man förstår att det lilla trollet ser fram emot att komma hem till den väntande mamman, och man kan se att han är vaksam och knatar på så fort han kan – klockan är fem och det skymmer på. Som textläsare läser man: ”VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN?” Som blidläsare följer man den gula vägen framåt – den är oändlig, försvinner i fjärran… men just där händer det något, den mörka skogen blir ljusblå och vit, och lyfter du blicken bara lite så nås du av den varmaste sol – är det solnedgången som skymtar?
Kanske har du upptäckt de små små detaljerna: en liten vit utbuktning bakom trädstammen och en randkontur där uppe i solen. När du vänder blad öppnas för ett nytt sätt att se på världen, den befinner sig i ett nytt ljus. Tillsammans med Mumintrollet har du hamnat i den blå och vita skogen, bland blommorna, ni har lämnat den mörka bakom er, vägen fortsätter mot solen och en märklig knopp; framför dig har du ljuset, bakom finns mörkret. Det vita bakom stammen nyss var Mumins nos, men vad är formen som avtecknas mot solen? Och här vill jag avslöja hemligheten för alla oinvigda: det är inte enbart ditt minne av förra uppslaget som berättar om vandringen: det är sidornas snillrikt klippta hål, som gör att man tycker sig se in i framtiden och ha den lämnade tillvaron i färskt minne.
Vem kan undvika att bli nyfiken på och spekulera om hur det gick sedan? Mumintrollet har i alla fall bytt uppsyn och hans ben nuddar inte längre marken – han tycker sig se målet: huset där hans mamma bor. För att ytterligare illusterera trollets glädje förändras den rimmade texten, skrivstilen övergår i förvånade, men igenkännande, utropande versaler, och ordet för karaktären mamma uttrycks med mjukt snirkliga bokstäver. Innan han ger sig upp för sluttningen tar han ”ett skutt bland blommorna”; vilket i texten gestaltas med att orden ”ett skutt” formar just detta – ett ord upp, och ett ner. Nu gäller det för läsaren att läsa ’mamman’ och ’skuttet’! Men vad händer sen?
Oj, här klev vi visst mitt in i ett äventyr: där vägen slutade – i solen, klev vi på andra sidan ut genom en stilig port och ner för en trappa. En helt annan värld öppnar sig, skogen och hemmets lugna vrå har försvunnit och Mumin har klivit vid sidan av den utstakade vägen på egna äventyr. Han är inte längre ett litet troll utan en tröstare – en blivande hjälte? På en burk utan botten sitter nämligen Mymlan och gråter för att lilla syster My har försvunnit. Runt om dem pågår en mängd händelser – mänsklig aktivitet– som sorg, tjuveri och ballongäventyr, utförd av diverse bifigurer. Som bildläsare lockas man ofokuserat lite hit och dit innan man återförs av den gripande texten och dess innehåll. Äventyret regiseras nu, likt en lek, av ’den försvunna’, som med listig uppsyn kikar fram bakom burken som systern och trollet kryper igenom. My gäckar oss och leder osynligt expeditionen, några uppslag senare agerar hon befriare när hon klipper upp dammsugaren, vars tratt vi blivit insugna i; innan dess får vi tillsammans med sökarna möta diverse figurer/karaktärer, som Gafsan och Hemulen, vilka förstärks genom textdesignens dramaturgi och miljöerna de befinner sig i. Efter äventyret med dammsugaren ingår även My i fortsättningen av dramat på väg mot målet. Filifjonkan hamnar underst när gänget hoppar genom fönstret, blir platt och flyr. Läsaren uppmanas att rita en bild av henne när hon har lugnat sig – efter att hon i vild panik sprungit rakt igenom nästa bild! Och sen?

Jo, dramatiken fortsätter. Blixt och dunder! In i Hattifnattarnas hus och ut igen; efter en snabb genomfart – nu elekrifierade, eftersom varelserna är just elektriska – fartar våra vänner vidare, eller i alla fall två av dem. Den tredje, lilla My, står kvar utanför ingången, alltså på förra sidan, för att återfinnas förflyttad som genom trolleri till nästa sida. Givetvis slutar berättelsen lyckligt, berättelsen knyts ihop – de kommer alla fram till Mamma och Muminhuset. Mjölken har blivit sur, men vad gör väl det mamman har ju saft!

Så här efteråt kan vi konstatera att rollistan innehåller två huvudpersoner: Mumintrollet och lilla My. Berättelsen utgår från Mumintrollet och hans vandring hemåt med mjölken som mamman har skickat honom att hämta, uppdraget. Men My har också ett uppdrag, eller snarare en mission, hon iscensätter fortsättningen, väcker fantasin, lockar ut på äventyrligheter: med hjälp av sin gråtande syster ’lockbetet’, som väcker Mumins känslor, vidgar hon trollets trygga värld och introducerar honom för typer och figurer, faror och äventyr; kanske vill hon påskynda frigörelseprocessen från modern – för att sedan återbörda honom i mammans trygghet. Är My Toves alter ego – eller ett av dem, som vill visa läsaren livets möjligheter och dela med sig av sina egna? Hur som helst så har hon nu introducerat en mängd nya figurer och karaktärer både för oss och för Mumintrollet. Under författarens liv kom nya karaktärer till men de gamla hängde med och gör så än i dag – vissa håller sig dock mer i skymundan, i kulisserna.

De presenterade karaktärerna stannar, trots framtida utveckling, dock kvar i boken: ”… nu stannar vi i boken, ty – vi är förstora !!! sa lilla My.”.

Titel: Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My
Text och bild: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687347
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vem är knyttet?

Tove Jansson 100-års jubilerar, flera av hennes böcker finns som nyutgåvor. Berättelsen Vem ska trösta knyttet? har följt mig sedan jag var liten. Bilderna har etsat sig fast i mitt medvetande i omgångar, olika starkt i olika tider av mitt liv beroende på hur jag har relaterat till dem. Innehållet i textberättelsen har alltid varit en helhet som jag intuitivt har förstått – det ligger i dess natur.

Den uttalade frågan i titeln kvarstår – Vem ska? och plötsligt uppstår en följdfråga Vem är? Listigt vägleds läsaren/lyssnaren av textens upprepade men varierade fråga och i de påståenden som följer. Visst förstår man som vuxen ganska snart att knyttet ger sig ut på sin livsvandring och hanterar svårigheter efter vägen – på väg mot mötet med någon att dela livet med. Tove Janssons tecknade figurer är underbara och odödliga; snusmumriken, my, filifjonkorna… och visst förstår man textens budskap – men i helheten finns det växmån. Bild och text handlar, bland annat, om att våga ta steget, om viljan att bli sedd, höra till och vara behövd, om glädje och livets mening. Om det lilla knyttet som bor ensam i ett mörkt krypin, är tyngd av sin rädsla och sin kappsäck, nedtryckt av sin hatt, instängd och begränsad i rum och skor…

Men kanske ska vi börja från början innan vi går vidare.

I mörker, rädsla och ensamhet kurar knyttet, tänder alla lampor han har och lyssnar skrämd på nattens ljud. Den sugande virvelrörelsen utgår från knyttets stora rädda ögon, det cirkulerande mörkret som lamporna lyser upp återvänder till den hopkrupna gestalten, på helspänn, med den brinnande tändstickan i handen. Så bottenlöst. Då bryts det kompakta av den mjuka rösten – man hinner precis ta emot signalerna på rädsla, ensamhet och mörker, så lyfts man av den säkra trösten att det känns så här hemskt bara för att det är natt och för att man inte har någon vän.

På nästa uppslag tillåts man överblicka tillvaron – knyttet är inte isolerad, det finns ett utanför – visserligen finns där allt han är rädd för; läsaren får en bild av det beskrivna: här går hemulerna med tunga steg, här lyser lamporna hos de andra skrämda krypen som tröstas av varann. Månbelysningens bleka färgskala förändras i nästa uppslag till den tunga, tjocka grå morgondimmans. Berättelsetonen skiftar från ensamhetsynkligheten till stegrande dramatik, mod och beslutsamhet; knyttet lämnar allt! Vart är han på väg, varför och till vad?

Han går och går, bilderna fylls med gestalter av alla de slag, alla är tillsammans i uppsluppen färgsprakande glädje – alla utom knyttet som står utanför, omgiven av mörker, bärande på sin tunga väska och med trånga skor – instängd och fången i sig själv, isolerad. I ett parallelluppslag sitter det allvarstyngda knyttet på sin stora väska mellan stora svarta stenar medan ”…en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik…”. Mumriken är fri, vandrar på ängen utan tungt bagage och trånga skor. ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.”

Knyttet har nu på allvar fått upp ögonen för sin omgivning, på avstånd betraktar han nästa uppslags nöjesfält och alla som har kul tillsammans. Men ingen ser honom och hans utanförskap: ” Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så att de SER att du är här!”

Knyttet går vidare, han har nu påverkats ytterligare – hans sinnen öppnas succesivt, glädje och skönhet tar plats. Det tunga och trånga lämnar honom och befinner sig på avstånd. Men ännu återstår en del att bearbeta och upptäcka. Så hittar han en flaskpost – någon annan behöver hans tröst, och då släpper alla hämningar! I sin vidare vandring räds han varken möten eller mörker. Den mest skrämmande av mörkrets makter, den förskräckliga isande kalla mårran, besegrar han. Och där sitter HON, skruttet, den utvalda…

Kärleken färgar hela deras tillvaro, men ännu ett steg återstår – att sätta ord på uppleveler och känslor. Här räcker knyttets förmågor inte till längre utan läsaren/lyssnaren ombeds hjälpa till att formulera ett brev… (i detta uppslags text har jag alltid kommit av mig en aning, tappat rytmen). Blev det svårt även för oss? Kanske kom det lite plötsligt – men förmodligen har vi redan formulerat en stor del av svaren – kanske inte högt men genom de retoriska frågorna och svaren har vi troligen kommit en bra bit på väg.

Utan att vara medvetna om det har vi säkerligen utifrån vår egen nivå redan gjort det som frågas om inledningsvis. Vem ska trösta knyttet? – jo vi, med hjälp av berättelsen och dess vägledningar. Och nu märker jag att varken knyttet, skruttet eller de andra är egennamn – de är karaktärer, karaktärerna är vi. I dagarna cirkulerar en karaktärstest på facebook: vem är du av Tove Janssons karaktärer…

Trots att berättelsen fyller samma funktion i växande och insikt som många andra sagor känns den extra genomarbetad, in i minsta detalj, bild, text, tanke, frågor och svar, uttryck, rim, rytm och teckensnitt. För mig är den störst när den läses högt av en vuxen för ett barn, i mötet mellan litteratur och människa kan mycket ske som inte går att sätta ord på. Vem ska trösta knyttet? är utgiven 1960, då var jag två år och min pappa fick den av sin syster. Han läste den för mig och senare för sina barnbarn, jag har läst den för mina barn och barnbarn Hans berättarröst finns fortfarande inom mig och alldeles säkert var boken i sin helhet lika viktig för honom som den har varit för mig i över femtio år.

Vem ska trösta knyttet?
Författare: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129687330
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris