I dag, den 9 augusti 2014, skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Hennes berättelser i text och bild lever kraftfullt vidare, för att inte tala om vissa av karaktärerna! Oändliga tycks varianterna på Mumintrollet, Snorkfröken, Stinky, lilla My och de andra från böckerna om ’muminvärlden’ vara; även om de har vidareutvecklats av adoptivföräldrar är släktskapet uppenbart. Vad man än tycker om att Tove Janssons karaktärer har blivit en hel industri kan man inte förneka att de håller i längden. Man kan ju undra om författaren hade uppskattat en disktrasa prydd med Stinky… (Nåjo, om den var av god kvalitet, kan det tänkas.)
När jag håller Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My i mina händer, 62 år efter den gavs ut första gången, inser jag hur innovativ Tove Jansson var! Som liten tänkte jag naturligtvis inte på det, knappast när jag läste den för mina barn på – 80-talet heller – då var det helheten i berättelseuttrycket, och att förmedla detta, som fascinerade mig mest. När jag nu läser den för barnbarnen har jag tillräckligt många böcker i ryggen för att inse hur före sin tid och tidlös Tove var, när hon aktiverade sina ’läsare’ till fortsatt nyfikenhet, nyansering/berättelseteknik, medskapande, problemlösning, positivt tänkande o.s.v.
För er som ännu inte upptäckt denna hennes skapelse ska jag berätta; ni andra får hänga med genom äventyren med de egna erfarenheterna i ressällskap. Vi hoppar rakt in i den inledande (ram-) berättelsen: I en mörk skog är Mumintrollet på väg hem med sin mjölkkanna. Överallt i skogen följs han av små figurer och herrelösa ögon, träden står tätt och suckar. Man förstår att det lilla trollet ser fram emot att komma hem till den väntande mamman, och man kan se att han är vaksam och knatar på så fort han kan – klockan är fem och det skymmer på. Som textläsare läser man: ”VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN?” Som blidläsare följer man den gula vägen framåt – den är oändlig, försvinner i fjärran… men just där händer det något, den mörka skogen blir ljusblå och vit, och lyfter du blicken bara lite så nås du av den varmaste sol – är det solnedgången som skymtar?
Kanske har du upptäckt de små små detaljerna: en liten vit utbuktning bakom trädstammen och en randkontur där uppe i solen. När du vänder blad öppnas för ett nytt sätt att se på världen, den befinner sig i ett nytt ljus. Tillsammans med Mumintrollet har du hamnat i den blå och vita skogen, bland blommorna, ni har lämnat den mörka bakom er, vägen fortsätter mot solen och en märklig knopp; framför dig har du ljuset, bakom finns mörkret. Det vita bakom stammen nyss var Mumins nos, men vad är formen som avtecknas mot solen? Och här vill jag avslöja hemligheten för alla oinvigda: det är inte enbart ditt minne av förra uppslaget som berättar om vandringen: det är sidornas snillrikt klippta hål, som gör att man tycker sig se in i framtiden och ha den lämnade tillvaron i färskt minne.
Vem kan undvika att bli nyfiken på och spekulera om hur det gick sedan? Mumintrollet har i alla fall bytt uppsyn och hans ben nuddar inte längre marken – han tycker sig se målet: huset där hans mamma bor. För att ytterligare illusterera trollets glädje förändras den rimmade texten, skrivstilen övergår i förvånade, men igenkännande, utropande versaler, och ordet för karaktären mamma uttrycks med mjukt snirkliga bokstäver. Innan han ger sig upp för sluttningen tar han ”ett skutt bland blommorna”; vilket i texten gestaltas med att orden ”ett skutt” formar just detta – ett ord upp, och ett ner. Nu gäller det för läsaren att läsa ’mamman’ och ’skuttet’! Men vad händer sen?
Oj, här klev vi visst mitt in i ett äventyr: där vägen slutade – i solen, klev vi på andra sidan ut genom en stilig port och ner för en trappa. En helt annan värld öppnar sig, skogen och hemmets lugna vrå har försvunnit och Mumin har klivit vid sidan av den utstakade vägen på egna äventyr. Han är inte längre ett litet troll utan en tröstare – en blivande hjälte? På en burk utan botten sitter nämligen Mymlan och gråter för att lilla syster My har försvunnit. Runt om dem pågår en mängd händelser – mänsklig aktivitet– som sorg, tjuveri och ballongäventyr, utförd av diverse bifigurer. Som bildläsare lockas man ofokuserat lite hit och dit innan man återförs av den gripande texten och dess innehåll. Äventyret regiseras nu, likt en lek, av ’den försvunna’, som med listig uppsyn kikar fram bakom burken som systern och trollet kryper igenom. My gäckar oss och leder osynligt expeditionen, några uppslag senare agerar hon befriare när hon klipper upp dammsugaren, vars tratt vi blivit insugna i; innan dess får vi tillsammans med sökarna möta diverse figurer/karaktärer, som Gafsan och Hemulen, vilka förstärks genom textdesignens dramaturgi och miljöerna de befinner sig i. Efter äventyret med dammsugaren ingår även My i fortsättningen av dramat på väg mot målet. Filifjonkan hamnar underst när gänget hoppar genom fönstret, blir platt och flyr. Läsaren uppmanas att rita en bild av henne när hon har lugnat sig – efter att hon i vild panik sprungit rakt igenom nästa bild! Och sen?
Jo, dramatiken fortsätter. Blixt och dunder! In i Hattifnattarnas hus och ut igen; efter en snabb genomfart – nu elekrifierade, eftersom varelserna är just elektriska – fartar våra vänner vidare, eller i alla fall två av dem. Den tredje, lilla My, står kvar utanför ingången, alltså på förra sidan, för att återfinnas förflyttad som genom trolleri till nästa sida. Givetvis slutar berättelsen lyckligt, berättelsen knyts ihop – de kommer alla fram till Mamma och Muminhuset. Mjölken har blivit sur, men vad gör väl det mamman har ju saft!
Så här efteråt kan vi konstatera att rollistan innehåller två huvudpersoner: Mumintrollet och lilla My. Berättelsen utgår från Mumintrollet och hans vandring hemåt med mjölken som mamman har skickat honom att hämta, uppdraget. Men My har också ett uppdrag, eller snarare en mission, hon iscensätter fortsättningen, väcker fantasin, lockar ut på äventyrligheter: med hjälp av sin gråtande syster ’lockbetet’, som väcker Mumins känslor, vidgar hon trollets trygga värld och introducerar honom för typer och figurer, faror och äventyr; kanske vill hon påskynda frigörelseprocessen från modern – för att sedan återbörda honom i mammans trygghet. Är My Toves alter ego – eller ett av dem, som vill visa läsaren livets möjligheter och dela med sig av sina egna? Hur som helst så har hon nu introducerat en mängd nya figurer och karaktärer både för oss och för Mumintrollet. Under författarens liv kom nya karaktärer till men de gamla hängde med och gör så än i dag – vissa håller sig dock mer i skymundan, i kulisserna.
De presenterade karaktärerna stannar, trots framtida utveckling, dock kvar i boken: ”… nu stannar vi i boken, ty – vi är förstora !!! sa lilla My.”.
Titel: Hur gick det sen? : boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My
Text och bild: Tove Jansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 26
ISBN: 9789129687347
Jämför priser:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris