Där Orgierna dansar

Kreativiteten måste få leva fri annars förtvinar den! En saga om kreativitetens obändiga krafter. Martin Widmark har författat och Louise Hoffsten har läst in sagan på medföljande skiva och dessutom skapat musiktonerna till boken tillsammans med George Riedel och Peder af Ugglas.

Idén till boken föddes i ett möte mellan Martin och Louise, de talade om vad som händer i en när berättelser eller musik skapas. Martin visade intresse för något som Louise berättat om och som hon kallade Orgierna. Hon visade honom en liten staty hon gjort, föreställande en flicka och på hennes rygg och axlar fanns små figurer. Louise benämnde dem Orgierna och de har följt henne genom livet och skapandet. De symboliserar kreativiteten, flödet som kommer när lusten att skapa väcks. Lust, glädje och avsaknad av regler kan vara en sammanfattning av vad Orgierna står för. Martin önskade skriva en saga som handlar om vad som händer i människor när Orgierna dansar och Louise ville skapa musiken till.

Orgierna i sagan är tre barn som en dag dansar ner från Olympen och påbörjar en resa i att inspirera människor de möter. Skaparlusten flödar fram varhelst de dansar, men så fort någon vill fånga in dem och ha mer, så försvinner de bort. Friheten är deras signum, utan den så slocknar lågan. Efter att i flera århundraden ha dansat runt i världen och försett människorna med kreativitetslust så drar ett häftigt oväder in och Orgierna fryser förfärligt. De söker skydd hos en kompositör som förlorat sin egen kreativitet. När de värmt upp sig så föds lusten att dansa och när kompositörens ser detta så väcks hans skaparlust med full kraft, han inser deras värde och låser in dem. Så lyckas han skapa otroliga musikverk, men medan Orgiernas dans öppnat upp hans förmåga till skapande, så har de själva förlorat alltmer av sin egen kraft. Kompositörens tjänarinna befriar dem och efter det blir allt förändrat och deras dans orsakar onda skapelser av människohand. Liknelser går att se på flera ställen i vår verkliga och stundtals ytliga värld. Det är genom att leta och hitta den egna, högst personliga kreativiteten som en människa finner sig själv. Tid och lust krävs och i fasta former kan allt förloras. Slutet på boken är av det ljusa slaget, det finns ännu hopp!

Illustrationerna är skapade av Jessica Eldenstjärna och dessa visar detaljer och olika perspektiv i lätt akvarell. Jag fastnade för de tecknade händelserna i blåaste blått, precis så drömska som jag tycker om. Orgierna framställs som vackra med naturattribut uppe på huvudena, dock har en av dem flugsvampar i håret och det kändes lite utanför skönhetsupplevelsen, men även flugsvampar är från naturen och får väl också de ha sin roll.

Jag läste sagan högt för några barn och sedan lyssnade vi på skivan. Det blev två olika upplevelser som berikade lässtunden. Sagan berättas mjukt och inlevelsefullt av Louise och vi får höra både sköna munspelstoner, sång och svävande musikstycken. Allt detta ramar in berättelsen på ett fint sätt. När text, bild och musik möts så kan upplevelsen förtätas. En tänkvärd saga med både lyckliga och sorgliga toner i.


Där Orgierna dansar
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Jessica Eldenstjärna
Uppläsare: Louise Hoffsten
Musik: Louise Hoffsten, George Riedel och Peder af Ugglas
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 32 sidor
ISBN: 9789163868542
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vad säger klockorna?

Nu utkommer Anna Höglunds lilla pekbok med enkla bilder och ljudhärmande text igen. Första gången var 2002. Den överraskade mig med att i sin enkelhet vara så underhållande och framkalla skratt hos både mig och min 2-åring. Han började genast ljudhärma, dels det som stod i skrift men också med egna ljud. Bilden på en rund kaka med bildtext som säger m-m-m-m-m-m gör han på ett oefterhärmligt vis med väldigt roliga tillägg. En hund och en dammsugare har ljud för sig, det vet ju alla. Men har en kaka och en måne verkligen ljud som hörs? Jo, hos Anna Höglund är det så och det håller mitt lilla barn också med om. En bok som det går att återkomma till flera gånger varje dag då den är lätt och kul att ta sig igenom. För varje genomläsning blir jag mer och mer fäst vid den och det beror förstås mycket på en viss liten person som ger mig fina minnen kring bokens innehåll. De härligt barnsligt tecknade bilderna är hämtade både från naturen, vardagen och från det som kan upptäckas på en promenad med ett litet barn. I bokens början syns ett litet barn och mot slutet finns en mamma och det gillades helt klart. För det var ju Ide själv och mamma Malin!

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Vad säger klockorna?
Författare & illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789129680591
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Ensam mullvad på en scen

Här är en bok med de kvaliteter som jag efterfrågar, där text och bild samverkar så som jag uppskattar. Eva Eriksson är alltid bra och ingen som hon är så fenomenal på att i bild fånga känslor och ansiktsuttryck i ett tidlöst universum. Ulf Nilsson är författaren och de har samarbetat lyckosamt förr och hans texter har en sådan mjuk och ibland lite sorgsen ton och inte sällan märker jag en vardaglig varm humor. I Ensam mullvad på en scen får vi läsa en jagberättelse i en okänd dåtid och där möta en pojke som är sex år och som plötsligt får ett för honom mycket stort dilemma: han ska tillsammans med sin klass medverka i en liten uppvisning. Hela hans väsen motsäger sig detta, han vill helt enkelt inte. Allt annat förlorar sin glädje och han går in i känslan av att vara utsatt för något gruvligt obehagligt. Pojken har en mycket fin relation med sin lillebror som älskar när han sjunger för honom, speciellt en liten sång som pojken själv kommit på. Sjunga och spexa för lillebror är roligt, men inte inför många tysta i en stor mörk sal. Lillebror kommer förresten att spela en stor roll mot slutet av boken och jag finner det intressant när barn gör saker som vuxna inte märker, men som kan förändra allting – till det bättre.

Jag har läst boken både tyst och högt, men även fått den uppläst för mig och när min bror läste den för mina förväntansfulla barn så fick jag en ny upplevelse av boken. Jag uppfattade ännu tydligare det känsliga och tänkande barnets utsatthet och orimliga funderingar om vad som skulle kunna hända i tänkta situationer.

Fröken framställs på ett sympatiskt sätt, en omtänksam person som märker pojkens oro och ger honom en mindre men viktig uppgift i spelet, att iklädd mullvadsdräkt avsluta föreställningen med orden:

Det var den lilla sången,
men nu så är det slut.

Denna uppgift är ändå för stor och otäck och kontrasten blir så tydlig mot de andra barnen, som verkligen ser fram emot att få uppträda. De vågar sjunga och skoja på scen:

Nu började de sjunga. Och de var så duktiga. De sjöng högt och fint. De stampade med fötterna när de skulle och de viftade med armarna och log. Jag var bara en blyg gammal mullvad i sin jordiga hög. Jag kunde bara mumla tyst. Vad var det jag skulle säga? Något om en sång och ett slut?

Pojken lider verkligen, han har värsta scenskräcken, men som just all annan skräck kan den vara övergående. Den känslan när det fungerar, när livsflödet och tryggheten i att finnas i ett sammanhang tar över, den känslan är så väl skildrad i boken. Från rädsla till eufori!


Ensam mullvad på en scen
Författare: Ulf Nilsson
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163868566
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Känn med hen

Det lilla ordet som oroat några och roat andra under en tid, är nu åter aktuellt i en bok för barn. Sagolikt Bokförlag kommer ut med sin egna Hen-bok, eller? Men boken behandlar inte hen som vi nu lärt oss innebörden av, den använder hen bara i betydelsen som ett namn på en känslofigur. Boken sägs vara författaren Anette Skåhlbergs reaktion på hen-debatten som uppstod efter att Kivi & Monsterhund kom ut på OLIKA förlag. Intressant ändå när nya böcker genererar ännu fler, ibland med en helt ny vinkel som denna. Förvisso är det är inte helt lätt att se vari författarens kritik till hen ligger, möjligen i att hen ”laddas ur” och används i ett helt nytt sammanhang, som ett namn på en figur rätt och slätt. Språket är fritt så det borde väl vara okej, även om det nog finns de som har invändningar mot att det utkommer en bok med hen i, men med en ny betydelse (eller antibetydelse) och detta dessutom i anslutning till den pågående debatten om hen. Jag kan hålla med om den kritiken då bokens titel har ordet hen i sig och det kan skapa förväntningar. Själv ser jag som sagt ingen koppling till hens betydelse, men jag inser att boken ändå rider på hen-vågen och det känns lite märkligt, samtidigt visar det på att allt är möjligt. En bok skrivs, inspirerad av en ilska mot ett litet ord, och resultatet blir en bok om känslor, starka sådana. Så kan konstnärlig frihet också se ut.

Känn med hen är den första boken i X-serien Mini (1-5 år) och är som förlagets alla böcker tecknad av Katarina Dahlquist, som verkligen visar prov på att hon både behärskar humoristiska bilder som i denna bok och mer dramatiska och vackra i andra sammanhang. Bilderna ihop med bokens direkta tilltal, kraftuttryck, rim och olika stora textstorlekar, fick min 4,5-åring att dras med i känslouppmaningarna. Han, som förresten har noll koll på moderniteter som hen, kollade genast in vem som var flicka och pojke i bokens gäng om fem figurer (de framställs annars könsneutrala). Det var tre flickor och två pojkar meddelade han! De bor i olika hus i samma färger som de själva är färgsatta i och detta var mycket roligt enligt honom. Resten av barnaskaran, både yngre och äldre berördes inte nämnvärt av boken, någon tyckte den mest var rörig. Mina två döttrar är alltför hen-intresserade för att kunna acceptera att hen kan vara något annat än det de lärt sig om hen och inspirerats av. De låste sig mycket därför för att kunna ta in bokens hela essens. ”Inte skoja med hen!”, upplyste min snart 10-åriga dotter.

Jag lämnar hen och väljer att flytta fokus till bokens innehåll i stället. Det är en bok med fem olika starka känslouttryck i figurform och alla är de beroende av varandra. Barnet som lyssnar får tillsammans med figurerna chansen att leva sig in i alla känslorna med hull och hår, med skratt, gråt och en del skrik. De små typerna i boken är galna på sitt sätt men också en del av allas känsloliv, som ju kan vara galet och även härligt om det får levas ut. Känslofigurerna i familjen H heter: Hen (glad), Hun (ledsen), Hin (arg), Hån (rädd) och Hyn (exalterad). Jag har associationer till flera av dessa namn och önskar nog att de kunde hetat något helt annat. Texten är annars mycket enkel, en del på bra och några gånger haltande rim, men tämligen lätt att ta till sig då den har ett upprepande tema. Författarens ambition är att förmedla att alla känslor är lika bra och måste få utlopp:

Hurra för alla känslor vi känner varje dag!
Skratta, gråt och skrik så mår du alltid bra!

Till boken finns en handledning att arbeta utifrån och detta gör att jag tror att boken kan bli ett komplement till diskussioner om känslor framför allt i förskolan, möjligen också som hjälpmedel i de lägre klasserna. Det har för övrigt fungerat mycket väl i klasser som Anette Skåhlberg har besökt. Jag tror det kan fungera bra hemma också, men den som läser bär på ett mycket stort ansvar att ändra tonläge, leva sig in känslorna och få barnet med på noterna, för annars är det risk att en stor del av den effekt boken kan ge försvinner.


Egna tankar om hen, könsneutrala namn och tydlig könsbenämning –
nu när vi ändå är inne på det!

Jag tycker, precis som en av mina döttrar, att hens egentliga betydelse inte ska skojas bort, om Känn med hen verkligen gör det vill jag låta vara osagt (i boken är det ju endast ett namn, om än värdeladdat för många), men det kan nog upplevas så. I intervjuer med författaren har en mer tydlig kritik till hen framkommit. Sagolikt Bokförlag är annars ett förlag som står på de ”annorlundas” sida vad jag har erfarit. Faktum är att i min närhet har jag stött på människor, både barn och vuxna, som bejakar hen och har funnit sig själva i ordet och upplever i det en slags frihet och trygghet – respekt för det. Hen kan med andra ord vara livsavgörande för en person, samtidigt som det kan vara ett mer lättsamt ord att ta till för andra. Jag är annars fortfarande en novis inom hen-begreppet, men min erfarenhet av barn är däremot relativt stor då jag har en samling olika individer hemma. Både pojkar och flickor, stolta och glada för den de är. Ett barn ska känna stolthet i att vara människa, men också flicka eller pojke eller hen. Lika värda, lika bra. Hen skulle kunna fungera i vitt skilda sammanhang. Vi kan ta ett exempel från egna erfarenheter: om ett barn en period, eller alltid, mer ser ut enligt schablonmallen av det ena könet, men är det andra, fast ändå känner stolthet i att vara t.ex. en pojke och inte vill bli kallad flicka jämt, är det då inte bättre att människor som enbart går på fördom lär sig att använda hen? I en inledning till att börja med. Om ordet hen hade använts mer frekvent, i tveksamma fall, så hade kanske respekten för det enskilda barnet blivit mer intakt? En pojke som mer liknar en flicka och vice versa, skulle kunna uppleva en större respekt om ordet hen (eller något annat könsneutralt!) användes, i alla fall tills missförståndet blivit utrett. Det är vad jag tror efter mina upplevelser kring människors snäva uppfattningar om hur en pojke respektive en flicka ser ut/är. Men detta är i verkligheten och ännu så känns hen ovant för många att säga. I barnböckernas värld däremot så ser jag inga större hinder att berika sagor med detta lilla ord. Det är bara ett ord bland många.

Hen är ju faktiskt ett försök till att få igenkänning för alla i sagans värld och jag tror det kan bli bra i medvetna och levande sagor. Själv hyser dock jag en stor faiblesse för sagor med vackra könsneutrala namn i, även om jag inser att endast benämna barnet vid namn kan begränsa textflödet. Men med könsneutrala namn kan varje barn, likt i både hen-böcker och jag-böcker, också finna sig själv i huvudpersonen. Samtidigt så ska inte sagor med huvudpersoner med ett tydligt kön underskattas. En saga som även låter pojkar finna samhörighet och förståelse i sagor med flickor som huvudpersoner (och tvärtom förstås!), är en väg till att närma könen varandra. För jag tycker att många olika sorters sagor behövs! Välskrivna och inkännande.

Jag avslutar med en personlig upplevelse: Så såg vi häromdagen en person i färd med att gå över ett övergångställe och jag utbrast: ”Kolla vilken snygg stil han har”, varpå min dotter genast sa: ”Det är ju en hon”. Vi kunde inte enas om det var en han eller hon så vi sa till slut: ”Det är en hen med en himla cool stil”. Plötsligt fungerade ordet hen i praktiken för att det behövdes just där och då. Möjligen inte sedan, om vi nu hade lärt känna denna okända svartklädda mystiska hen…


Känn med hen
Författare: Anette Skåhlberg
Illustratör: Katarina Dahlquist
Förlag: Sagolikt Bokförlag (2012)
Antal sidor: 36
ISBN: 9789186861186
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Resan till världens farligaste land

Naturen och äventyret står i fokus i denna episkt äventyrliga saga författad av Malte Persson, vuxenförfattare och kritiker och som nu också tagit sig an barnboksgenren via diktens språk, ett språk han behärskar sedan tidigare. Barnböcker i diktform är något som jag tycker mycket om, när det är ett gott hantverk vill säga. Högläsningen kan få en större effekt och bli mer dramatisk om sagan är författad på rim. I Resan till världens farligaste land passeras de hemskaste platser (ofta världens största eller värsta) som går att finna och barnet som lyssnar får bege sig ut till detta och möta en rad varelser och utmaningar, dock med flertalet viktiga visdomsord, som författaren i all vänlighet förser barnet med.

Illustrationerna av den mångsida Rui Tenreiro är både vemodigt vackra och obehagligt skrämmande. Själva bokomslaget är som en sammanfattning av illustratörens förmåga och ger en vink om vad läsaren kan förvänta sig av denna läskiga och sorgesamma bok, som har ett härligt kraftigt papper och kvalitet i både bild och text. Rimmen rullar på rysligt bra, några enstaka gånger hackar jag dock till och det kan bero på uppläsningen så väl som på något annat. Det är trolltagna barn, insekter, skelett, döingar på porträtt och en mycket bedrövad, ensam och moderslös prinsessa. Alla otäckingar är övervägande manliga och det skulle så klart kunna diskuteras. Den maktfullkomlige krigskungen i sitt slott med en total avsaknad av omsorg om dottern, får mig i alla fall att tänka till en stund. Jag lämnar det och inser att boken bär på andra kvaliteter, det ska vara djävligt och hemskt och sedan ett gott slut. Den allra sista sidan blev följaktligen min favoritbild och jag kunde pusta ut från alla läskigheter och tänka så där vuxet, att ett sådant land är tur att det inte finns och samtidigt inse att flertalet av de otäckaste delarna mycket väl förekommer även i vår värld. Barn som hör sagan upplever troligen mindre av varningar och möjlig sensmoral och mer av äventyret, det fantasifulla och det tokläskiga.
Naturen (och dess invånare) i sin kraftfullhet och med sina verkningar, utgör bokens fond. För det är ju så att mycket skrämmande, både i vår verklighet och i sagans fantasi, återfinns i naturen. Jag tänker på hav som blivit många sjömäns grav, skogen med sina troll, träsk som drar ner, ilskna djur, vattenlösa öknar, öar med jättar, berg med otillgängliga slott uppå och sjöar med vattenmonster:

För bortom träsket ligger det en sjö
och i sjön finns det en mystiskt ö
som ligger gömd i magisk dimma.
För att komma dit måste man simma
genom slemmigt slammigt vatten
som är mörkt som vinternatten
och man måste kunna vissa konster
för att lura vattenmonster.

En recension av en vuxen är en sak och kan ofta bli tämligen ordrik och kanske är ibland ett barns uttalande mer givande, såå… här kommer ett av mina lyssnande barns korta men kärnfulla recension i ett enda ord: ”Igen!”


Resan till världens farligaste land
Författare: Malte Persson
Illustratör: Rui Tenreiro
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 28
ISBN:9789163869594
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris