Linda Skugge debuterar som bilderboksförfattare med en liten berättelse om en katt. Hon arbetar vanligtvis som journalist, författare, bloggare, krönikör och PR-konsult. Jag har läst en del av Linda Skugges verk genom åren och har ofta funnit nöje i det, på senare tid har jag dock ibland upplevt en attityd som förbryllat mig. Ett faktum är i alla fall att i hennes böcker virvlar ofta språket fram och bär med sig tankar och åsikter, som kan drabba läsaren på olika sätt och även väcka egna minnen. I God natt, min katt är texten enkel, varm och med en del faktaambitioner och jag känner att vi plötsligt har ett gemensamt intresse: katten. Detta djur, är ett djur som också följt mig genom livet. Känslorna som vävs kring denna säregna varelse är ofta djupa och ingen kattrelation är den andra lik. ”Minnet av en katt kan rymma så mycket: det allra första mötet, leken, en varm nos som tröstar när man är ledsen…” Linda Skugges katt Sebbe blev 14 år och vi får med inspiration från den katten följa glädje och sorg i bokens katt Sebbe som blev 6 år.
Det är en jordnära berättelse som känns äkta om att ha en katt i sitt liv, en katt som behöver vård, skötsel och mycket kärlek. Detta lär oss boken i sin blandning av fakta och berättelse och den passar bra för den som drömmer om en egen liten kattvän. Det kräver ett stort ansvar och ett känsloengagemang, en dag så småningom kommer också en saknad när katten dör. Boken belyser detta oundvikliga på ett fint och lite sakligt sätt. Huvudpersonen, som också är bokens berättarröst, är lågmäld och ömsint skildrad och det känns att katten Sebbe var älskad.
Om någon alls varit i en konstellation av vänskap och kärlek till en djurvarelse av något slag, så kan boken hjälpa till att återuppväcka läsarens egna minnen och den varma tonen kan ge tröst för såväl små som för stora. Jag fällde en tår och mindes en katt, eller snarare flera: Murre, Tuss, Yatzy, Maksim, Artemis, Milou, Morris, Miranda, Murre. Min 10:e katt (Lotus) finns ännu i mitt knä och inget är som en katt, om förmågan att uppskatta en katt finns vill säga. Kristina Digman har illustrerat boken, till mångas lycka förmodar jag. Hon har skapat bilder till flera andra barnböcker genom åren, både andras och så de egna om den lilla naturintresserade Flora. Hennes känsliga bilder lyfter alltid texter till en extra nivå. I detta fall så passar text/bild mycket bra ihop, stämningen förtätas än mer och själva känslan av att älska och sakna en annan liten varelse blir så vackert tydliggjort. Boken vänder sig till åldern 3-6 år, men jag tycker det är bok för alla och lät min 14-årige son läsa den och omdömet blev: ”Man lär sig om katter och sen är det en väldigt fin historia också. Många känslor träder fram. Lite sorglig historia där jag lär känna en katts liv.”
God natt, min katt
Författare: Linda Skugge
Illustratör: Kristina Digman
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163853647
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Ett barn föds där i bokens början. Tas emot med öppen famn. Det är så enkelt, rent och vackert. Det är stort, det handlar om livet. Barnets väg ut, faror och lockelser på vägen och så tillbaka igen. Barnets växande till ett Jag. Liknelsen kan gå att applicera på valfritt ålderskede. Vi kämpar alla där ute och stundtals behövs en varm och trygg rekreationsbas. Texten är kort och kärnfull med en poetisk ton där en andlighet fyller sin plats ihop med naturens fenomen och djurens symboliska närvaro icke minst. Barnet som, ibland ödmjukt, ibland drivande, prövar sin förmåga och leds av sin nyfikenhet ut i världen, är så lik ett valfritt litet barn nära, ett barn jag mött, vi alla mött. Illustrationernas sparsamma linjer är som i rörelse och är så känsligt utförda att de skulle kunna stå fria från text.
Jag och ett av mina läshungriga barn har hittat två nyutkomna och väldigt lättlästa böcker. För det mesta tycker jag att lättlästa böcker känns tunna på många olika vis och jag får ibland kämpa för att få nybörjarläsare att komma igång med utbudet som finns. Dessa båda böcker har det gemensamma att båda titlarna tilltalar oss, de låter lite lagom läskiga, båda belyser också förutfattade meningar, men annars är det två helt olika böcker, både innehållsmässigt och i valet av bilder. De ingår båda i 
En kartbok över Sverige anpassad för barn och med glada illustrationer av Mia Nilsson, det kunde vara något tänkte jag. Jag möter ytterst pedagogiska kartor i boken där varje landskap får en sida och där de viktigaste och största namnen på orter, vatten och berg finns med. Landskapsvapnen är originalen trogna, men med illustratörens tydliga prägel och varje landskaps blomma och djur illustreras med fina och roliga bilder. Landskapets största ort nämns också i den lilla faktarutan tillsammans med blomman och djuret. I slutet av boken finns ett register som sig bör. Jag upplever tydlighet och fin form. Längst ner på varje sida får landskapet en eller två meningar av information, och där plötsligt har jag en del synpunkter på valet av information. Det vänder sig till barn 6-9 år och bör vara lättbegripligt, men jag tycker nog att vissa uppgifter och viss information om en del landskap är väl lättsam eller kan liknas vid turistreklam (se t.ex. Västergötland) och även om barn kan ha intresse av dylikt så vore det mer av en utmaning att presentera lite mer okända, men ändå spännande fakta. Detta görs också för några få av landskapen; t.ex. att det finns ett eget språk i Norrbotten och att Dalsland ibland kallas för ett Sverige i miniatyr. Jag vill förtydliga att jag inte tycker att det är fel att berätta något som utmärker ett landskap, men en kombination av känt/okänt vore mer intressant. För mig kan det också kännas en aning stereotypt att barn ska ha intresse av att kungafamiljen firar somrarna på Öland eller varifrån Victorias make kommer. Mina barn bryr sig inte ett dugg om det och om nu utrymmet endast tillåter en eller två meningar per landskap, så skulle detta ha kunnat användas på ett mer kreativt sätt. Nu kan det upplevas som att barns förmåga att förstå och ha intresse för sin omvärld underskattas. Men jag tycker ändå om denna bok och det är Mia Nilssons förtjänst. Illustrationerna som både är informativa och snygga och dessutom uppvisar en skön humor, lyfter boken. Det ger också en trygg känsla att få överblick över vårt land, att se platsernas namn och landskapens form och nog väcks det en längtan att resa i mig. Sverige känns märkligt välbekant men ändå så okänt.
