Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

Mätt på Mumin, eller..?

Som väl de flesta barnboksbevandrade redan uppmärksammat fyller Mumintrollet 65 år i år och vi har fullkomligt översköljts med böcker som oftast har mycket svag koppling till Tove Janssons muminvärld. Figurerna ser ungefär likadana ut, men blir det muminböcker för det? Jag har ärligt talat tyckt att det hela känts billigt, ett fult utnyttjande av en älskad sagofigur. Det var länge sedan jag fick de här böckerna och min bristande entusiasm är orsaken till att detta inlägg dröjt.

Min dotters Mumin-intresse har dock väcks under den här perioden. Inte främst tack vare dessa böcker, utan tack vare de Mumin-filmer vi också införskaffat. Jag tänker framför allt på den japanskt animerade serien från 90-talet. Den tycker vi om! Ava ropar ofta ”Fimm! Munin!”, som är hennes sätt att säga att hon vill se film med Mumin.

Mitt eget Mumin-intresse har faktiskt också ökat. Jag har blivit riktigt sugen på att läsa Tove Janssons Mumin-romaner. Jag vet att jag hade Trollkarlens hatt hemma när jag var liten, så det är troligt att jag läst den… men annars vet jag faktiskt inte så noga vilka jag läst och inte läst. Däremot läste jag ganska nyligen Sommarboken, som inte handlar om mumintrollen, men som är väldigt fin. Det finns ju också väldigt fina bilderböcker med original-Mumin, som jag är sugen på att återupptäcka (vet med säkerhet att jag läst flera i min barndom!).



Lite smakprov, klicka för större.

Jag tillskriver inte Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror särskilt mycket av äran för vårt väckta Mumin-intresse, men de har ändå blivit lite intressantare i och med att Ava känner igen figurerna och kan säga vad de heter. Just dessa två böcker blir jag dock inte riktigt klok på tanken bakom. De är i stadigt kartongformat och känns som att de riktar sig till de allra yngsta, samtidigt som de saknar den tydlighet som mer eller mindre är regel i sådana böcker. Man ska till exempel räkna olika saker i räkneboken, men det finns så mycket plotter på sidorna att det är svårt att förstå vad man ska räkna. Mumins lilla bok om ord var faktiskt ganska rolig att läsa med Ava nu när jag läste om den inför skrivandet av detta inlägg. Den har inte blivit läst på några månader och hennes utveckling har gått fort under den tiden. Nu kunde hon berätta vad hon ser på bilderna och det var förstås roligt. Men ändå, jag känner mig sval inför dessa två böcker.

Båda dessa böcker kan för övrigt läsas i sin helhet på smakprov.se (enda kruxet är att sidorna fördelats fel över uppslagen): Mumins lilla bok om ord och Mumins lilla bok om siffror

Lite roligare blir det i lyft-på-fliken-boken Mumintrollet går vilse. Den känns förstås inte genuint Mumin den heller, men den är åtminstone väldigt fin med söta bilder i säreget pastellig färgskala och dessutom är den rolig eftersom den har spännande luckor att lyfta på. Texten imponerar dock inte. Den börjar i tredje person och växlar plötsligt till första. Jag tycker inte att den känns särskilt bra att läsa högt, då texten inte alls hänger ihop. Handlingen är förhållandevis svår för att vara så enkel – i slutet blir Mumin rädd och springer och gömmer sig i en grotta. Snorkfröken finns redan i grottan och tror att Mumin kommer och räddar henne, så hon kallar honom oförtjänt för hjälte. Risken för missförstånd är stor. Men den här boken tycker vi i alla fall om för att den är fin och för att det är roligt att titta bakom luckorna.

Trots inital ovilja är det trevligt att ha gjort bekantskap med dessa böcker, men nu är jag som sagt sugen på riktiga Mumin!

Mumins lilla bok om ord
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112429
Köp: jämför priser

Mumins lilla bok om siffror
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 14
Smakprov: hela boken går att läsa på smakprov.se
ISBN: 9789150112412
Köp: jämför priser

Mumintrollet går vilse
Text, bild och formgivning: Riina & Sami Kaarla
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163858321
Köp: jämför priser

Nöff nöff Benny

Jag måste få berätta om en av mina och Avas absoluta älsklingsböcker: Nöff nöff Benny. Det är en alldeles fantastiskt bedårande bok som vi har upplevt på många olika sätt. Vi har förstås läst boken sisådär en miljard gånger. Vi har sett småfilmen på youtube (inte riktigt hela berättelsen, men en fullt seduglig mängd). Jag har berättat den ur minnet otaliga gånger när Ava har behövt lugnas med en saga, till exempel på tråkiga bilturer. Det senaste är att Ava berättar den själv. Vi älskar den i alla dessa tappningar!

Det första man charmas av är förstås de mysiga bilderna. Grisarna är tokigt söta, färgerna är snälla och boken välfylld av illustrationer som gör åtminstone mig varm i hjärtat. Mäktiga helsidesillustrationer utgör stommen, men det bjuds på trevlig variation i form av mindre bilder och perspektivbyten.

Berättelsen går rakt in i hjärtat, i all sin enkelhet. Så här börjar den:

Nu ska Benny gå ut. Han är trött på att vara inne.

Bennys bror ska också gå ut. För han är också trött på att vara inne. Nu ska de gå ut och nöffa lite.

– Akta så att inte lillebror ramlar i pölen, säger Bennys mamma.
– Nöff nöff, säger Benny.

Vad tror ni händer sen? Griskultingarna går förstås till pölen. Alla är där. Favoritkompisen är den lite äldre Klara, som både Benny och Bennys bror är förälskade i. Hon föreslår att de ska springa runt pölen, så det gör de. Det är roligt att springa runt pölen:

Sen blir det oerhört dramatiskt. Ava engagerar sig starkt i lillebrors öde. Hon ropar ”PLASK” med stor inlevelse, klagar ”ajajaj” å lillebrors vägnar, berättar att han är ”sessen” (= ledsen) och svarar ”Ja-aa” med eftertryck när jag läser att lillebror skriker för livet.

Som tur är finns Klara där och räddar lillebror. Allt väl. Eller? Mnjaae… Benny blir så fruktansvärt svartsjuk när lillebror får sitta i Klaras knä med trynet mot hennes kind, så han ramlar också i pölen… Lyckligvis räcker Klara till för fler och när smågrisarna känner sig färdiggosade återstår bara problemet att mamma kommer se direkt att de varit i pölen…

Boken är ganska traditionell på så vis att huvudpersonerna är pojkar och att deras mamma sköter hem och hushåll (hon dammsuger huset i början av boken och någon pappagris syns inte till). Alla böcker måste förstås inte vara normbrytande, men det är intressant att fundera på vad som händer om man skulle byta kön på karaktärerna. Ponera att grisbarnen i stället är flickor som söker tröst hos en äldre grispojke som de svärmar för (dvs vi byter kön även på Klara). Är berättelsen fortfarande lika gulligt oskyldig? Jag tror att många skulle uppfatta historien betydligt annorlunda. Varför är det så?

Jag tror aldrig att jag skulle kunna säga vilken som är den allra bästa bilderboken, men om jag skulle försöka vet jag att Nöff nöff Benny kommer att vara en av dem jag funderar på. Jag har inte ord nog att beskriva hur härlig den är! Men det bästa av allt är kanske att det finns fler Benny-böcker som vi inte har upptäckt ännu.

Nöff nöff Benny
Författare: Barbro Lindgren
Illustratör: Olof Landström
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: t.ex. 9789129674477 eller 9789129673982
Smakprov: hittar inget av boken, men småfilmen på youtube är väl värd en titt
Köp: jämför priser här och här

50000 ord på 30 dagar

Det har inte hänt så mycket med mitt skrivande på sistone. Ingenting, faktiskt. Är jag nöjd med det? Nej, givetvis inte. Vad är det som är så svårt då? Att få tid. Är det en giltig ursäkt..? Nej! Man får ta sig tid! Men jag tycker det är väldigt svårt att ta sig den tiden mitt i det vanliga livet, alltid, jämt. Åtminstone när man inte är mitt uppe i ett engagerande projekt. Så nu ska jag hårdsatsa i november. Jag lägger allt annat åt sidan (nåja, i den mån det är möjligt…) och inleder ett nytt skrivprojekt som legat och grott i bakhuvudet en tid. För andra gången i mitt liv ska jag vara med i NaNoWriMo och sporras att skriva 50000 ord på 30 dagar. Jag lyckades 2006, så jag vet att det inte är omöjligt. Jag hade förstås oceaner av tid 2006 jämfört med nu, men jag vill ändå försöka.

Ni kommer att kunna följa mig här. Jag kallar mig helfena (vem har sagt att efternamnsbokstaven nödvändigtvis måste stå sist?), berättelsen kallas Drömfångarna, eller möjligtvis Felicia och Lillebror räddar drömfångarna och så här sammanfattade jag den på infosidan:

En morgon vaknar Felicia och Lillebror av att väckarklockan skräller i föräldrarnas sovrum. Mamma och pappa är omöjliga att väcka. Och när de går ut inser de att det inte bara är mamma och pappa. Hela staden sover!

Nu ska den bara skrivas också…

Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.

Äntligen är den tokroliga trion tillbaka – den pyttelille illrödhårige och kaxige Bulle, den modiga och stavningskunniga Lise och den gänglige, brylépuddingälskande uppfinnaren Doktor Proktor. För mig som njöt hejdlöst av Doktor Proktors pruttpulver och uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar råder det inga tvivel om att det är ett kärt och hett efterlängtat återseende. Jag läser om stora framgångar i Norge som vittnar om att jag inte är ensam om min förtjusning över den här bokserien, som till och med mynnat ut i en utställning på Naturhistoriska museet i Oslo (den skulle jag vilja se!).

Den här gången blir det farligt på allvar; jorden råkar ut för en diskret invasion från närmsta rymden. Det är månkameleonter – håriga, otäcka varelser med långa tånaglar, klasvis med hemorrojder och dålig koll på när dubbla konsonanter ska användas – som kommer för att grädda alla människor i våffeljärn och äta upp dem. För att slippa besväret att döda människorna först tänker de sätta igång ett världskrig och så att säga låta människorna göra jobbet själva. Och det börjar alltså i Norge. Månkameleontbossen Jodolf kamouflerar sig (ja, de är ju kameleonter!) som körledaren Hallvard Tenoresen som hypnotiserar Norges befolkning med körsång. Bokstavligt talat. Våra vänner blir tvungna att bilda motståndsrörelse och får i vanlig ordning god hjälp av doktor Proktors uppfinningar, men också av en sjubent peruansk sugspindel vid namn Perry.

Lite smakprov. Klicka på bilderna för att se uppslagen de finns på.

Det är precis lika galenkul skrivet som i de tidigare böckerna och jag imponeras ideligen över språklig lekfullhet och stolleskojiga infall. Nesbø lyckas klockrent med konststycket att både skriva oväntat och ändå följa en logik, genom att detaljerna som leder till berättelsens krumbukter har planterats finurligt och snyggt i förväg. Det är roligt att pruttpulvret och jätteanakondan i kloaken som figurerar i tidigare böcker får vara med även här, men tidsbadkar fick de inte användning för den här gången.

Min enda invändning är att det känns synd att faran den här gången är så påtaglig och extern. Det blir liksom ännu knäpplustigare när problemen både beror på och löses av doktor Proktors uppfinningar, men genomförandet är helgjutet även denna gång så det är bara en liten, liten invändning. Det här är höjden av knaskomik! Det är otroligt underhållande och så vansinnigt inspirerande att jag blir sugen på att själv försöka skriva någonting roligt.

Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164203335
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser