Ibland behöver man inte vinna på riktigt

Ikväll är det sista dagen på NaNoWriMo. Jag åstadkom inte precis några 50000 ord, men vet ni vad? Jag har precis blivit färdig med mitt första utkast och det tycker jag är gott nog. Det är trots allt en ganska enkel kapitelbok för barn jag skriver och den behöver inte vara längre.

Precis som jag anade innan jag satte igång blev det svårt att hitta skrivtid. Kanske var det extra svårt just den här månaden eftersom tre av fyra helger gått bort helt och hållet pga besök och resor. Dessutom var jag rejält förkylningsdäckad i en vecka och skrev ingenting då heller. Sammanlagt lyckades jag faktiskt bara skriva 12 av 30 dagar.

50000 ord kändes nog aldrig särskilt realistiskt för mig att åstadkomma under nuvarande förhållanden, men å andra sidan kändes det knappt realistiskt att lyckas få till ett komplett första utkast heller med tanke på att jag skrivit ganska exakt NADA under de senaste månaderna. Men jag lyckades! NaNoWriMo är en fantastisk peppning!

Jag får erkänna att jag trasslade till slutet på berättelsen en del och inte blev nöjd med det. Men jag skrev mig ändå igenom det och det känns bra. Ett första utkast kan ju vara väldigt olikt slutresultatet. Nu måste jag dock ta mig en rejäl funderare på hur jag egentligen vill att berättelsen ska se ut. För att bli sporrad till det kanske det är NaNoEdMo i mars som gäller?

Om den underbara våndan att skriva

Det är fascinerande att skriva. När det går bra: berättelsen sväller ut åt alla möjliga håll, karaktärer gör plötsligt oväntade saker och känslan uppstår att man inte skapar berättelsen utan snarare gräver fram den där den ligger färdig under ett berg av frågetecken. När det går mindre bra: vånda, vånda vånda. Hur ska min vaga idé kunna fylla en hel berättelse? Jag har A och Ö, men hur ska jag fylla tomrummet däremellan?

Mitt mål är alltså att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt på bra, men sedan kom ett uppehåll över en helg då jag inte kunde ta mig någon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svåra att ta igen, men det är bara att kämpa på…

Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.

Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.

50000 ord på 30 dagar

Det har inte hänt så mycket med mitt skrivande på sistone. Ingenting, faktiskt. Är jag nöjd med det? Nej, givetvis inte. Vad är det som är så svårt då? Att få tid. Är det en giltig ursäkt..? Nej! Man får ta sig tid! Men jag tycker det är väldigt svårt att ta sig den tiden mitt i det vanliga livet, alltid, jämt. Åtminstone när man inte är mitt uppe i ett engagerande projekt. Så nu ska jag hårdsatsa i november. Jag lägger allt annat åt sidan (nåja, i den mån det är möjligt…) och inleder ett nytt skrivprojekt som legat och grott i bakhuvudet en tid. För andra gången i mitt liv ska jag vara med i NaNoWriMo och sporras att skriva 50000 ord på 30 dagar. Jag lyckades 2006, så jag vet att det inte är omöjligt. Jag hade förstås oceaner av tid 2006 jämfört med nu, men jag vill ändå försöka.

Ni kommer att kunna följa mig här. Jag kallar mig helfena (vem har sagt att efternamnsbokstaven nödvändigtvis måste stå sist?), berättelsen kallas Drömfångarna, eller möjligtvis Felicia och Lillebror räddar drömfångarna och så här sammanfattade jag den på infosidan:

En morgon vaknar Felicia och Lillebror av att väckarklockan skräller i föräldrarnas sovrum. Mamma och pappa är omöjliga att väcka. Och när de går ut inser de att det inte bara är mamma och pappa. Hela staden sover!

Nu ska den bara skrivas också…