Leni är ett sockerhjärta

När Leni är ett sockerhjärta kom ut kastade jag mig inte över den, för jag tänkte att alla andra ändå skulle göra det. Och det hade jag ju rätt i, för alla verkar älska den här boken. Alla översvallande kärleksyttringar (några av dem länkas från förlagets bokpresentationssida) fick faktiskt min nyfikenhet att växa. När jag såg den på biblioteket fick den följa med hem och nu har jag lånat om och lånat om och lånat om, tills det inte går längre. På måndag måste den vara tillbaka, basta. Vi kommer att sakna den, både jag och Ava. Hon har pratat en hel del om Lenin på sistone, men är inte så intresserad av sovjetisk historia som man kanske skulle kunna ledas till att tro, för det är såklart Leni hon menar. Vi gillar henne! Det här är en underbar bok, med supercharmiga bilder och en berättelse som både är rolig och känns sann.

Leni är alltså en liten tjej som inte tycker att hon är så liten. Hon blir sur när tanterna kallar henne sockerhjärta och så ska hon baske mig bevisa att hon i själva verket nästan är vuxen. Ända tills pappa tycker det är dags att städa, förstås.

Min favoritdel av boken är när Leni går kaxig och barhuvad förbi alla mössförsedda, pluttiga barn:

Man kan nästan säga att Leni är vuxen. Det syns kanske inte, men det känns.

Och mitt favoritstycke att läsa, för att det är så mitt-i-prick, är:

Pappa tycker att Leni ska åka vagnen,
så att dom kommer hem nån gång.
Men pappa fattar inte. Vuxna sitter väl inte
i vagn. Dom går!

Ava tycker det är roligast när Leni ska dricka kaffe, men säger BLÄ och häller allt i blomkrukan i stället (när pappa inte ser, förstås). Då brukar vi säga BLÄ några gånger, bara för att det är roligt.

I februari kommer uppföljaren Leni blir en bebis. Den kan ni lita på att jag kommer att nappa åt mig fortare än kvickt.


Leni är ett sockerhjärta
Författare & illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67339-5
Smakprov: hos smakprov.se
Köp: jämför priser

Johanna och tåget liknar inget annat

Har du läst en bok där huvudpersonen designar sig själv genom att instruera tecknaren? Låter det konstigt? Ja, visst är det konstigt, men det funkar och det är dessutom jättecharmigt! Jag känner på mig att jag hade älskat den här boken när jag var liten och jag hoppas att Ava kommer att göra det när hon blir gammal nog för att förstå finurligheten i den.

Jag ritar ett tåg.
Ett tåg med många vagnar.
Är det redan en historia?

Följ med!
Nu ska jag berätta mer.

Så börjar boken. Vi ser tecknarens händer och bilden som växer fram på papperet. I en tågkupé sitter en gris som är alldeles ensam. Hon är inte riktigt nöjd med att vara ljusrosa, så hon ber tecknaren om en fläck.

Grisen vill ha en fläck på axeln

Grisen heter ingenting. Hon tycker att tecknaren borde ha ett namn till henne, men hon får fundera ut ett själv. Hon frågar en get som tycker att hon ser ut som en Johanna. Ja! Johanna heter hon!

Johanna har åsikter om sin skjorta

Vi följer Johannas vidare äventyr på tåget, hur hon tittar på andra djur och till slut hittar en vän som kan hålla henne sällskap, i ständig dialog med tecknaren. Det är ett jättekul koncept!


Johanna och tåget
Författare & illustratör: Kathrin Schärer
Förlag: Turbine
Antal sidor: 42
ISBN: 9789185787814
Köp: jämför priser

Astrid Lindgren-priset till Moni Nilsson

Idag fick Moni Nilsson Astrid Lindgren-priset, som årligen delas ut av Rabén & Sjögren (icke att förväxla med ALMA, alltså) till en svensk barnboksförfattare. Motiveringen löd:

För ett omfattande och unikt författarskap som med mycket humor, genuin inkänningsförmåga och stort allvar riktar sig till en vid och viktig läsekrets. Många unga har blivit läsare tack vare fängslande berättelser och ett oförglömligt persongalleri såsom Tsatsiki, Salmiak, Morsan, Spocke, Selma, Oella och Herm.

Läs mer om detta hos Rabén & Sjögren. Här på Barnboksprat kan du även läsa Sara Hs recension av Kompisen längtar och jag rekommenderar en titt på Moni Nilssons webbplats.

Björnen som längtade hem

Gör mig en tjänst! Titta på bilden här nedanför (klicka på den så ploppar den upp större). Försök att inte se vad som står under bilden förrän du läst och begrundat det som står i bilden.

Klar? Bra. Titta inte på bilden nu, försök att svara på frågan ändå: vad heter björnen och bofinken i bilden?

Okej, jag luras. Det framgår inte vad de heter. Men jag tänker mig att du vid det här laget har en föreställning om vilka djuren är. Säg mig nu, i din föreställning, vilket kön har djuren? Om du inte genomskådade mitt experiment, eller lyckades stänga av hjärnan medan du läste, är chansen stor att du tänkte att de är pojkar. Det är norm att djur kallas för han (handen på hjärtat, vad säger du om gosedjuren där hemma?). Det är norm att anta att de är manliga när inget annat anges tydligt med en gång, men i Björnen som längtade hem får vi veta först på den tredje textsidan att björnen är en hon.

Björnen som längtade hem är en bok från Olika förlag, som gör sitt bästa för att bryta de gamla mossiga mönstren. På samma gång som jag blir glad över att björnen är en flicka blir jag väldigt ledsen över att jag ska behöva bli glad för en sån sak. Ska det verkligen vara så konstigt att det krävs ett förlag med särskilt normbrytande inriktning för att det ska hända?

Ett uppslag ur boken

Den tjattrande bofinken är förresten en han, men det får man veta först mot slutet av boken.

Björnen som längtade hem är en söt bok, en finurlig saga om den stackars björnen som anlitar Djurens bostadsförmedling inför vintern. Inget av bostadsförslagen passar henne. Hon vill inte bo med fiskarna i vattnet, med ormarna i rotvältan eller i fågelboet i trädet. Till slut kommer lyckligtvis en lösning, på ett fyndigt sätt.

Det är en bok med ganska mycket text och den rekommenderas från cirka 3 år. I slutet finns även ett avsnitt med fakta om djuren som figurerar i berättelsen.


Björnen som längtade hem
Författare: Karin Blixt
Illustratör: Mikael Sjömilla
Förlag: Olika
Antal sidor: 40
ISBN: 9789185845224
Smakprov: hos Adlibris
Köp: jämför priser

Om den underbara våndan att skriva

Det är fascinerande att skriva. När det går bra: berättelsen sväller ut åt alla möjliga håll, karaktärer gör plötsligt oväntade saker och känslan uppstår att man inte skapar berättelsen utan snarare gräver fram den där den ligger färdig under ett berg av frågetecken. När det går mindre bra: vånda, vånda vånda. Hur ska min vaga idé kunna fylla en hel berättelse? Jag har A och Ö, men hur ska jag fylla tomrummet däremellan?

Mitt mÃ¥l är alltsÃ¥ att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt pÃ¥ bra, men sedan kom ett uppehÃ¥ll över en helg dÃ¥ jag inte kunde ta mig nÃ¥gon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svÃ¥ra att ta igen, men det är bara att kämpa pÃ¥…

Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.

Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.