När Leni är ett sockerhjärta kom ut kastade jag mig inte över den, för jag tänkte att alla andra ändå skulle göra det. Och det hade jag ju rätt i, för alla verkar älska den här boken. Alla översvallande kärleksyttringar (några av dem länkas från förlagets bokpresentationssida) fick faktiskt min nyfikenhet att växa. När jag såg den på biblioteket fick den följa med hem och nu har jag lånat om och lånat om och lånat om, tills det inte går längre. På måndag måste den vara tillbaka, basta. Vi kommer att sakna den, både jag och Ava. Hon har pratat en hel del om Lenin på sistone, men är inte så intresserad av sovjetisk historia som man kanske skulle kunna ledas till att tro, för det är såklart Leni hon menar. Vi gillar henne! Det här är en underbar bok, med supercharmiga bilder och en berättelse som både är rolig och känns sann.
Leni är alltså en liten tjej som inte tycker att hon är så liten. Hon blir sur när tanterna kallar henne sockerhjärta och så ska hon baske mig bevisa att hon i själva verket nästan är vuxen. Ända tills pappa tycker det är dags att städa, förstås.
Min favoritdel av boken är när Leni går kaxig och barhuvad förbi alla mössförsedda, pluttiga barn:
Och mitt favoritstycke att läsa, för att det är så mitt-i-prick, är:
Pappa tycker att Leni ska åka vagnen,
så att dom kommer hem nån gång.
Men pappa fattar inte. Vuxna sitter väl inte
i vagn. Dom går!
Ava tycker det är roligast när Leni ska dricka kaffe, men säger BLÄ och häller allt i blomkrukan i stället (när pappa inte ser, förstås). Då brukar vi säga BLÄ några gånger, bara för att det är roligt.
I februari kommer uppföljaren Leni blir en bebis. Den kan ni lita på att jag kommer att nappa åt mig fortare än kvickt.
Leni är ett sockerhjärta
Författare & illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67339-5
Smakprov: hos smakprov.se
Köp: jämför priser
Har du läst en bok där huvudpersonen designar sig själv genom att instruera tecknaren? Låter det konstigt? Ja, visst är det konstigt, men det funkar och det är dessutom jättecharmigt! Jag känner på mig att jag hade älskat den här boken när jag var liten och jag hoppas att Ava kommer att göra det när hon blir gammal nog för att förstå finurligheten i den.
Okej, jag luras. Det framgår inte vad de heter. Men jag tänker mig att du vid det här laget har en föreställning om vilka djuren är. Säg mig nu, i din föreställning, vilket kön har djuren? Om du inte genomskådade mitt experiment, eller lyckades stänga av hjärnan medan du läste, är chansen stor att du tänkte att de är pojkar. Det är norm att djur kallas för han (handen på hjärtat, vad säger du om gosedjuren där hemma?). Det är norm att anta att de är manliga när inget annat anges tydligt med en gång, men i Björnen som längtade hem får vi veta först på den tredje textsidan att björnen är en hon.