Författare: Helena Eriksson

Jag heter Helena Eriksson och i juli 2019 kom jag tillbaka som skribent för Barnboksprat efter en tids frånvaro. Jag längtade tillbaka och togs emot med öppna armar! Mina barn börjar bli ganska stora nu (födda 2006 och 2010), så kommande recensioner blir nog till större delen av ungdomsböcker. Det gynnar ju även mig i mitt yrke som lärare i svenska och engelska på högstadiet. För övrigt så tycker jag om jordnötsringar, choklad, att baka och att skriva brev (på de gamla hederliga viset, med papper och penna)!

Bäbis gnällig

Den här boken läste jag tillsammans med båda mina barn; Nils (snart) 5 år och Elin 1 år. Båda tyckte om den! Nils tyckte det var roligt att bebisen byggde med klossar och att tornet rasade. Här hemma är det just nu Nils som bygger saker och Elin som ser till att de rasar! Jag tycker mycket om illustrationerna. Det är enkelt tecknade bilder, men ändå lyckas illustratören verkligen få fram bebisens känslor tycker jag. Bebisen försöker bygga ett torn av klossar flera gånger men det går inget vidare. Efter en stund letar h*n på sin pappa och får lite god mat i magen: ”God god mat. Nu går det bra igen!” Här finns det hög igenkänningsfaktor även för mig – jag blir också sur, trött och fungerar dåligt om jag inte får mat när jag är hungrig! Jag frågade Nils när vi läste boken om han trodde att bebisen var en pojke eller en flicka (det nämns inte i boken huruvida det är en han eller hon), och han sa att ”Det går ju inte att se!” Han tyckte heller inte att det hade någon betydelse. Bokens sista bild får en verkligen att dra på smilbanden – nybörjarätaren i ett nötskal!

Bäbis gnällig
Författare & illustratör: Ann Forslind
Förlag: Alfabeta bokförlag
Antal sidor: 24
ISBN: 9789150113402
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Super-Charlie

Äntligen landade superhjälten Super-Charlie hemma hos oss idag, mycket efterlängtad eftersom jag var väldigt nyfiken på boken. Själva berättelsen är helt ok, men den stora behållningen för mig är illustrationerna som jag är tokförtjust i!

Lilla Charlie får inte vara en vanlig bebis särskilt länge; redan på bb händer det som gör honom till en superhjälte. Två stjärnor krockar och blir till fint stoft, en del av det letar sig ända ner till jorden och faller in genom fönstret på den lilla sovande bebisen. Första gången man ser hans superkrafter är när han liksom svävar en bit över skötbordet för att underlätta för pappan när han ska byta blöja varpå pappan blir så rädd att han svimmar! Charlie är inte bara fysiskt försigkommen, han är väldigt smart också! Han tycker att det är ganska kul att låtsas vara en vanlig bebis, förutom det faktum att han ibland är tvungen att gå omkring med en vidrig stinkande blöja på sig. När ingen ser går Charlie på toaletten precis som de stora gör. När hans mormor pratar bebisspråk med honom får han bita sig i tungan för att inte säga åt henne och rätta henne när hon säger ”skärde” istället för ”skar”!

Det är faktiskt mormodern som sedan får veta om Charlies superkrafter; när hon upptäcker Charlie som just håller på att ta sig lite mellanmål ur kylen i form av prickigkorvmackor blir hon nästan inte ens förvånad utan utropar ”Jag visste det! Nåt skumt var det!” Det är också mormor som hjälper Charlie med ett stort problem som han har. Han vill så gärna hjälpa sin storebror som är mobbad av en av de större killarna i skolan, men för att kunna göra det måste han lära sig att flyga. Det går inget vidare alls de gånger han försöker. Men mormodern kommer men den smarta idén att det såklart behövs en mantel för att kunna flyga – det har ju alla superhjältar!

Vad gör då Super-Charlie för att hjälpa sin storebror? Jo, han flyger hem till den elaka killen och med sig har han…något som du får reda på om du läser boken! ;-)

Jag läste en intervju med Camilla Läckberg i senaste numret av Ica-kuriren där hon berättar att det är jätteläskigt att skriva en barnbok jämfört med de deckare hon tidigare skrivit: ”Barn låtsas inte, så det är upp till bevis. Man har färre sidor och färre ord på sig att berätta en historia och måste vara rakare i språket, det är en stor utmaning”. Just det här med språket tänkte jag faktiskt på när jag läste Super-Charlie för min son; det känner jag att Camilla Läckberg måste jobba mer på i nästa bok om Charlie (det är tänkt att det ska bli en hel serie om superhjälten). Boken är tänkt för åldersgruppen 3-6 år och med det i åtanke tycker jag att texten är både lite för lång och aningen för avancerad i ordvalet. Visst är det bra att det finns nya ord i böcker så barnen utvecklar sitt ordförråd, men jo…det kändes som det var lite för mycket ”svåra” ord. Superhjältedådet i boken (hämnas på killen som mobbade storebrorsan) var för all del hedervärt på sitt sätt, men lite häftigare och coolare äventyr tycker jag nog att Charlie ska få vara med om i framtiden!

Super-Charlie
Författare: Camilla Läckberg
Illustratör: Millis Sarri
Förlag: Tukan förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789174012385
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Millis Sarri – hur gör en illustratör?

När jag såg reklam i en tidning för boken Super-Charlie (som jag också recenserat) blev jag så himla glad! Inte för att Camilla Läckberg skrivit en barnbok vilket i och för sig är trevligt, utan det som gjorde mig glad var att jag kände igen namnet på illustratören! En gång i tiden (för sisådär 16-17 år sedan) jobbade jag på en hamburgerrestaurang och en av mina kollegor var otroligt duktig på att teckna; jag minns att hon gjorde en jätterolig bild med karikatyrer av oss som jobbade skift tillsammans. Och den tjejen, Millis Sarri, är alltså hon som har illustrerat Super-Charlie! Jag tänkte att det vore skoj att få veta hur en illustratör arbetar, så jag skickade ett meddelande till Millis på Facebook och frågade om hon skulle kunna tänka sig att berätta för Barnboksprat om hur hon jobbar, och det ville hon gärna!

Vad menar författaren?

När man ritar till en barnbok illustrerar man författarens ord och det gäller att klura vad författaren egentligen menar och säga det i bilder. När jag får en text framför mig så växer en bild fram inne i mitt huvud, jag ser karaktärerna och miljöerna i skissform. Jag skissar inne i huvudet först, sen på papper. Det gäller att alltid ha skissböcker hemma; det måste ligga en vid nattduksbordet för ofta ploppar bra ideér ut precis innan jag somnar! Sen är det dags för karaktärerna och då går jag igenom vad de har för kännetecken, personlighet och förmågor. Är det en snäll person gör man linjerna lite runda och mjuka, är det en elak person gör man mer raka, hårda streck.

Uppdrag Super-Charlie

För ungefär ett år sedan damp det ner ett mail i min inbox, det var från någon Camilla som skrev att hon i vanliga fall skrev deckare men att hon nu skrivit en barnbok och undrade om jag ville illustrera den. Hon hade letat sig igenom hundratals illustratörer men blivit kär i just mitt bildspråk. Camilla Läckberg, tänkte jag, coolt att någon med samma namn också skriver deckare…Sen klickade jag på länken längst ner i mailet och kom till DEN Camilla Läckbergs blogg. Självklart höll jag på att ramla av stolen och ropade på min man att han måste komma och läsa! Sen blev det en glädjedans runt huset!

Arbetet med Super-Charlie

Camilla ville att karaktärerna i boken skulle vara baserade på hennes familj, så jag fick en drös foton och en beskrivning. Super-Charlies båda syskon fick jag mer fria händer med, så de liknar väldigt mycket mina barn, man använder sig ju av de närmaste referenserna. Jag skissade upp karaktärerna och mailade Camilla som blev nöjd! Själva Super-Charlie fick vi skissa på en del tills vi hittade den riktiga, men han kom fram till slut!

Efter det fortsätter arbetet med att skapa miljöerna; Camilla berättade hur hon föreställt sig, men det mesta kommer ur min fantasi. Jag gör först blyertsskisser som jag scannar och ibland färglägger snabbt i datorn. När jag fått godkänt fortsätter jag att göra klart bilden; t.ex. Googlar jag referensmaterial; biblioteket i Super-Charlie till exempel. Vad finns i ett sådant? Vilka färger? Hur ser golvet ut?

Arbetsgång och tekniker

När jag ritar ramlar pennan bara på innan jag hinner med och det kommer ut någon ny detalj .Jag illustrerar oftast i datorn efter blyertsskissen eller om jag skissat direkt till datorn med min ritbräda. Till min kommande Pixibok har jag ritat de svarta linjerna med tusch och scannat in, frilagt i lager och till sist färglagt i datorn. Jag gillar båda teknikerna, det beror ju på vilken stil man vill ha. Jag gillar att prova nya stilar och experimentera med olika tekniker i datorn.

Som illustratör har jag stor frihet i hur bilderna ska se ut, men det är ju ett samarbete där båda måste bli nöjda. Som författaren till Pixiboken Knöl & Bök, Tina Engström. Hon säger att hon kräks om hon ser färgerna lila och gult tillsammans medan jag tycker är världens bästa kontrastfärger! Då får vi kompromissa, för man vill ju inte att folk ska kräkas när de tittar på mina bilder!

Om barnböcker…

Färgerna, formerna och bildspråket i barnböcker tilltalar mig jättemycket och med två bokslukande barn har vi läst mååånga barnböcker. Jag älskar barnböcker och ibland köper jag dem bara till mig! Som Sven Nordqvists ” Var är min syster”, Sven är kungen, och Tove Janssons ”Hur gick det sen?” med genomskärningarna i bilderna är ju helt fantastisk. Sen är jag ju Disneyfantast och det syns nog i mina bilder.

Just detaljer i barnböcker älskar jag och tror att barn gör med, små saker som gör att barnen vill läsa boken fler gånger och att även den vuxne upptäcker små detaljer och kan fnissa till. Det ska ju vara roligt även för den vuxne att läsa. Underberättelser gillar jag, att det händer saker i bilden som inte står i texten. Det fick jag utlopp för i Super-Charlie. Gosedjuret som dyker upp lite varstans och berättar sin egen historia, ekorren som kikar in lite här och där och i mitten av boken får en lite större roll.

Rita barnböcker är fantastiskt roligt och det vill jag göra jämt! Det är meningen att Super-Charlie ska bli en serie böcker och förhoppningsvis får vi även se fler Knöl & Bök historier. Pixiboken som jag har illustrerat heter ”Knöl & Bök och kissolyckan” och kommer någon gång i sommar! Annars ritar jag till tidningar (bla Fitness Magazine),webb, appar och trycksaker, ja det mesta som behöver roliga, färgglada och fantasirika illustrationer :)

Bilder publicerade med tillstånd av Millis Sarri

Försöksdjuret

Adina är 13 år och på väg hem till sin mamma i Göteborg med flyg från Stockholm (där pappan och hans sambo Cilla bor). Hon möts på flygplatsen av en ung tjej i militärbyxor, keps och solglasögon som heter Constance. Hon berättar att Adinas mamma är försenad och bett henne hämta på flygplatsen istället. Var de ska någonstans ska bli en överraskning säger hon, men när Adina blir bjuden på cola längs vägen somnar hon – drogad av en sömntablett som Constance har lagt i läsken!

När Adina vaknar ligger hon i en hård säng, fönstret i rummet är igenbommat med brädor och när hon rör på sig känner hon att hon har en kedja runt vristerna! Först fattar hon ingenting, tror att hon drömmer men inser sedan att hon är fånge och oroar sig för att Constance kanske också blivit tillfångatagen och kanske till och med mördad. Ganska snart dyker Constance upp med en ful hund i släptåg; den är vit och brun med skalliga fläckar på kroppen. Men Constance sa ju i bilen att hon inte hade några djur?! Adina serveras te och smörgås och blir sen lämnad igen men med löftet att de ska prata sen.

”Jag förstår att du vill hem till din mamma, säger Constance. Men det går inte än på ett tag. Jag ska förklara varför […] Vi vill förhandla med din mamma och hennes jobb, fortsätter hon. Om de gör som vi säger kommer du hem snart. Just nu väntar vi bara på deras svar.” Det som har hänt är att Adina har blivit kidnappad på grund av något som görs på hennes mammas jobb, men Adina kan inte förstå vad? Mamman arbetar på Statens Strålforskningsinstitut och håller på med jätteviktig forskning, det vet Adina. Men nu säger Constance att det de håller på med är skadligt, men hon vill inte berätta vad det är de gör för Adina.

Adinas föräldrar Lydia och Jakob får träffa en polisman som är gisslanförhandlare. Det har kommit ett mail från kidnapparna som bland annat skriver ”Om du vill se din dotter igen, så stoppa djurförsöken med strålning genast. Sluta att ta in apor i landet och låt de apor ni har få vård. Släpp dem sedan. […] Om ni inte för som vi säger kommer vi att behandla din dotter som ni behandlar era försöksdjur.” Det är alltså ett gäng djurrättsaktivister som har kidnappat Adina, men det dom kräver är orimligt och ingenting som Lydia kan påverka. Regeringen förhandlar inte med terrorister, men det tänker de inte låta kidnapparna veta.

Man får sedan läsa bland annat om hur Adina vid ett tillfälle försöker fly från kidnapparna men hinns ikapp och bärs tillbaka. De måste förflytta sig efter en tid och hamnar då i ett bergrum på en ö. Där får Adina se en film som någon har spelat in på hennes mammas jobb, hon får se djuren och lidandet och blir helt förtvivlad när hon inser vad det är mamman gör på sitt jobb. Hon brottas mycket med sina egna känslor under den här tiden och vissa stunder då och då börjar hon känna sig som en i gruppen (djurrättsaktivisterna/kidnapparna). Hon vill dock hem börjar matvägra och blir allt svagare. Plötsligt en dag har kidnapparna bestämt sig för att släppa henne fri. De gör i ordning en gummibåt som är tänkt att ta henne från ön, men innan det blir av dyker det upp svartklädda gestalter överallt – det är polisens insatsstyrka som efter tips har hittat ön och Adina! Nu utbryter tumult; skott avlossas och flera personer mister livet.

Upplösningen på det hela tänker jag såklart inte avslöja här, vad som händer med Adina, kidnapparna, hennes föräldrar och djurförsöken får ni veta när ni själva läser boken. Och det rekommenderar jag att ni gör. Ofta när läser en lättläst bok störs jag en hel del av ”förenklingen” eller vad jag ska kalla det. Läsningen blir lite staccatoartad och stötig på något vis. I Försöksdjuret tänker jag inte ens på det; det är en spännande, tänkvärd och bra story!

Försöksdjuret
Författare: Marianne Strand
Förlag: LL-förlaget
Antal sidor: 134
ISBN: 9789170533488
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Spermie plus ägg är lika med bebis

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken när den kom hem; jag hoppades på att den skulle vara mig till hjälp när jag skulle förklara för vår snart 5-årige son hur (som vi har kallat det) ägget och fröet träffas. Han visste sedan innan att det behövs ett ägg och ett frö (spermie) för att det skulle bli en bebis och vi har pratat en hel del om det där med hur en bebis växer inuti magen och att när den sen är färdig oftast kommer ut ur mammans snippa. Själva tillverkningsprocessen frågade sonen inte om när vi väntade hans lillasyster, men dom funderingarna har kommit på senare tid (lillasyster är nu 1 år). När jag fick syn på spermie plus ägg är lika med bebis tänkte jag att det här är nog en bra bok som med roliga bilder förklarar hur det går till och det är den i viss mån, men jag känner att det fattas en del som jag skulle ha velat ha med i min pratstund med sonen. Han har ju kommit med frågan HUR träffas ägget och spermien? När jag så konkret och enkelt som möjligt försökte förklara det skrattade han bara och trodde mig inte! Och när han fick klart för sig att det faktiskt (oftast i alla fall) är så att en man stoppar sin snopp i en kvinnas snippa så sa han: ”Då ska JAG ALDRIG gifta mig!!!”

I bokens början får man veta att ett ägg lossnar från kvinnans äggstock och väntar på en spermie i äggledaren, och att spermier tar sig ut ur snoppen genom en sädesledare. Vidare står det att spermierna måste in i livmodern och leta upp ägget för att det ska bli ett barn. Det är här jag saknar en del, HUR tar sig spermierna in till livmodern efter att de lämnat snoppen? Tar de en promenad, flyger jetplan eller kanske åker de tunnelbana? Nåja, det har jag som sagt berättat för sonen ändå eftersom han frågade. Fortsättningsvis är boken riktigt bra faktamässigt och illustrationerna är färgglada och roliga att titta på. Sonen tyckte det var kul att spermierna hade en massa olika hattar och att de fajtades om att komma först. Efter att vi fått följa med gänget och sedan vinnaren till ägget fortsätter berättelsen med bilder på fostret i olika stadier och lite fakta om vad embryot och senare fostret har för sig därinne i magen. Boken avslutas med information om hur bebisen kommer ut; antingen med kejsarsnitt eller vaginal förlossning. På sista sidan får man en påminnelse om att man är en av världens bästa, eftersom man varit med om allt det där fantastiska – att man vunnit livet.

En trevlig bok med fina illustrationer och bra fakta. Boken riktar sig till läsålder 3-6 år, men för de mindre barnen kan språket i boken vara lite för avancerat kan jag tycka. Med vissa förenklingar av språket och några tillägg till handlingen funkar den bra som faktabok för den som är nyfiken på det där med hur bebisar kommer till.

Spermie plus ägg är lika med bebis
Författare och illustratör: Jenny Wik
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 32
ISBN: 9789173551670
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus