Lale har precis flyttat till Sverige med sin familj. Pappa har mycket att göra och mamma verkar ledsen så Lale strövar omkring i närområdet och funderar kring saker som vem som nu plockar aprikoserna i mormors träd i Turkiet eller om trädet ens finns kvar?
Lale är snart sju år och ser fram emot att börja skolan och få vänner. En dag hittar hon en kvinna i källaren som pratar samma språk som Lale och när hon äntligen får börja skolan är det någon som stirrar på henne. Kanske kan hon få några vänner ändå?
Det här är en fin liten bok om att komma till ett nytt land och förundras över det nya samtidigt som man saknar det gamla. Lale får äntligen en kompis i skolan och lär sig lite mer av språket för var dag samtidigt som det är svårt att hänga med i vad läraren säger. Att vara nyanländ i Sverige innebär på de flesta lågstadieskolor att du får gå direkt ut i klass men ha tillgång till en studiehandledare en timme i veckan som hjälper dig på ditt modersmål. Det är såklart alldeles för lite och jag tycker själv synd om de nyanlända elever jag haft som i början sitter av så mycket tid. Tack och lov är matematik ett ämne som de flesta kan hänga med ganska bra i innan språket lossnar.
Jag kan inte tänka mig hur det är att behöva fly ett krig och komma till ett land där allt är främmande. För Lale är det både sorgset och spännande och hon finner tröst och trygghet hos kvinnan i källaren som också flytt ifrån Turkiet men ännu inte har någonstans att bo som Lale. Illustrationerna är enkla men stämningsfulla och passar bra in till den relativt lättlästa texten som genomsyras av både oro och hopp. Jag hoppas att den här boken kan skapa förståelse hos de barn som aldrig flytt och skänka igenkänning till de som har det.
Ännu en söt bok med bäbis i huvudrollen! Den här gången är det tittutlekar som gäller. Bäbis gömmer sig bakom fåtöljen, bakom gardinen (så blomman i fönstret flyger och far) och sen hittar bäbis något jätteskojigt att leka med – en låda! H*n provar att sätta lådan på huvudet för att gömma sig; ”Tittut!” funkar jättebra ju! Sen provar bäbis att sätta sig i lådan och den passar perfekt, men så kommer h*n plötsligt på att mamma är borta! Då kikar mamma in genom dörröppningen och tittutleken är igång igen. Så skönt att hon inte var långt borta. Jag blir full i skratt nästan varje gång jag vände blad i den här boken, för jag känner igen allt som bäbis gör – mina barn har gjort och gör precis samma saker här hemma. Tänk att det kan vara så skoj att sitta i lådor och andra saker!
Den här boken läste jag tillsammans med båda mina barn; Nils (snart) 5 år och Elin 1 år. Båda tyckte om den! Nils tyckte det var roligt att bebisen byggde med klossar och att tornet rasade. Här hemma är det just nu Nils som bygger saker och Elin som ser till att de rasar! Jag tycker mycket om illustrationerna. Det är enkelt tecknade bilder, men ändå lyckas illustratören verkligen få fram bebisens känslor tycker jag. Bebisen försöker bygga ett torn av klossar flera gånger men det går inget vidare. Efter en stund letar h*n på sin pappa och får lite god mat i magen: ”God god mat. Nu går det bra igen!” Här finns det hög igenkänningsfaktor även för mig – jag blir också sur, trött och fungerar dåligt om jag inte får mat när jag är hungrig! Jag frågade Nils när vi läste boken om han trodde att bebisen var en pojke eller en flicka (det nämns inte i boken huruvida det är en han eller hon), och han sa att ”Det går ju inte att se!” Han tyckte heller inte att det hade någon betydelse. Bokens sista bild får en verkligen att dra på smilbanden – nybörjarätaren i ett nötskal!
Nu är Bäbis busig igen! Bäbis hittar en dörr och bakom dörren finns en stor stor låda och i lådan finns en liten burk som är full med knappar. Oj, så många knappar, och alla far ut på golvet! Men Bäbis är ju bara nyfiken! Och mamma kanske inte blir arg om hon får en blomma…