Lale har precis flyttat till Sverige med sin familj. Pappa har mycket att göra och mamma verkar ledsen så Lale strövar omkring i närområdet och funderar kring saker som vem som nu plockar aprikoserna i mormors träd i Turkiet eller om trädet ens finns kvar?
Lale är snart sju år och ser fram emot att börja skolan och få vänner. En dag hittar hon en kvinna i källaren som pratar samma språk som Lale och när hon äntligen får börja skolan är det någon som stirrar på henne. Kanske kan hon få några vänner ändå?
Det här är en fin liten bok om att komma till ett nytt land och förundras över det nya samtidigt som man saknar det gamla. Lale får äntligen en kompis i skolan och lär sig lite mer av språket för var dag samtidigt som det är svårt att hänga med i vad läraren säger. Att vara nyanländ i Sverige innebär på de flesta lågstadieskolor att du får gå direkt ut i klass men ha tillgång till en studiehandledare en timme i veckan som hjälper dig på ditt modersmål. Det är såklart alldeles för lite och jag tycker själv synd om de nyanlända elever jag haft som i början sitter av så mycket tid. Tack och lov är matematik ett ämne som de flesta kan hänga med ganska bra i innan språket lossnar.
Jag kan inte tänka mig hur det är att behöva fly ett krig och komma till ett land där allt är främmande. För Lale är det både sorgset och spännande och hon finner tröst och trygghet hos kvinnan i källaren som också flytt ifrån Turkiet men ännu inte har någonstans att bo som Lale. Illustrationerna är enkla men stämningsfulla och passar bra in till den relativt lättlästa texten som genomsyras av både oro och hopp. Jag hoppas att den här boken kan skapa förståelse hos de barn som aldrig flytt och skänka igenkänning till de som har det.