Etikett: hjälte

Vad skulle du göra då?

Ibland kan bilderna i en barnbok verkligen skapa bokens känsla på ett unikt sätt. Även historien i Pojken med stålmansdräkten skapar en unik känsla, även om den på en del sidor ger en fadd eftersmak. 

Boken handlar om lille Arvid som får en stålmansdräkt av sin mamma och vill inte bära något annat till förskolan. Alla andra barn verkar oerhört förtjusta i allt han tar sig för och alla han hjälper. Till slut måste den lagas, och lagas igen. Till slut är den så tunn att den beskrivs som en pyjamas. Arvid kan inte längre ha sin stålmansdräkt.

Så ska Arvid börja skolan och bokens berättelse vänder. Det äventyrliga och glada som förskolan ger övergår i utsatthet och mobbing redan första dagen på skolgården. Trots att han inte längre har dräkten på sig vet alla barn att han en gång inte klädde sig i annat än stålmansdräkten. Glåporden fortsätter och mammans råd är att inte bry sig. Då slutar de.

När sedan utsattheten gör pojken så illa att mamman inte längre kan blunda för situationen finns ingen hjälp varken hos klassläraren, rektor eller psykolog. Som vuxen kommer den fadda smaken och bildernas kantighet blir plötsligt mer tydlig. Den fiktiva berättelsen får en verklighetsförankring som gör att läsningen får en annan tonart.

Hur det slutar? Det kommer en ny pojke in på skolgården efter jullovet. Han är kort och tjock. Barnen vänder sin uppmärksamhet från Arvid och mot det nya offret, en ny pojke som utmärker sig. Arvid står och ser på och fantiserar om hur Stålmannen drar på sig sin tunna dräkt igen och räddar pojken. Som den hjälte han är.

Jag har läst denna bok otaliga gånger och under olika perioder i min sons liv. Varje gång hamnar vi i samtal kring situationen på skolgården, livet som skolbarn och insikten att alla barn inte är snälla. Nu när han är lite större reagerar han även på hur de vuxna i skolan reagerar på mammans samtal om Arvids utsatthet. Fiktionen blir så tydligt verklighet och skapar möjligheter att prata om det där som händer då vi som föräldrar inte är med. För replikväxlingen blir så talande;

-Tänk om alla ropade ”glasögonormen” så fort du kom till jobbet.” sa Arvid. Vad skulle du göra då?
– Jag skulle vägra att gå dit mer, sa mamma när hon hade tänkt.

Pojken med stålmansdräkten
Författare: Gun-Britt Sundström
Illustratör: Gunna Grähs
Förlag: Alfabeta (1999)
ISBN: 9789177129233
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Familjedrama

 

Morrison räddar en kattunge visar sig snart vara mer än berättelsen om en älskad, bortskämd, fet och lat familjekatt. En historia som lätt kan föras över till vår mänskliga samtid nystas upp: begreppen djuriskt och humant blir intressanta liksom den existentiella frågan om vad som gör livet värt att leva.

Morrison, den självupptagna katten med hjärta, humor och karaktär, är tillsammans med sin människofamilj tillbaka i härligt illustrerade uppslagslånga kapitel.

Familjekatten Morrison har blivit så lat och fet att barnen Moa och Ture bestämmer sig för att han behöver röra på sig för att magra. De planerar för Morrisons träning, bygger en hinderbana och släpar ut sin katt i koppel, men han vägrar att hoppa. Ända tills en ostbelöning i ett snöre lockar och retar till anfall. Man kan tycka att barnens beteende är djuriskt – eller i alla fall omänskligt och kränkande – men de är ju bara barn i en familj som har matat upp och skämt bort sin katt.

Osten ger bara glädje för stunden. Efter träningen återgår Morrison till sitt lata liv, drömmer om goda ostar och fet grädde som livets enda glädjeämnen. Egentligen är livet ganska innehållslöst, meningslöst och ensamt trots att han har det så bra. En del retstickor kan ju dessutom göra livet tungt – familjehamstern Kungen retar honom för att han är tjock och det är ju inte så kul, Morrison går i sin tur ut och retas med grannes fastkedjade gamla hund – barnsligt men mänskligt.

Men inte ens retas får han göra i lugn och ro – nä, då ska han badas och borstas, inte underligt att han blir sur och tappar sin självständighet. Allt detta, kommer det att visa sig, är inte ett kattliv utan ett välfärdsproblem, för plötsligt händer något som förändrar allt.

En främmande kattunge dyker upp från ingenstans, har gått vilse och tappat bort sin mamma. De hinner nätt och jämt börja bygga på sin relation förrän ungen förs bort av en hök för att genast tappas i ett högt träd… Och Morrison som inte klättrar, han klättrar osjälviskt – det finns ju ingen annan. Och så har han fått en kattunge på halsen, blir kallad pappa och tar själv på sig att lära ungen allt han kan.

 

Att vara beredd på att offra livet för någon en gång är en god sak men att göra det två gånger samma dag höjer till hjältestatus. Ett riktigt drama utspelar sig i text och bild: i godan ro sitter de sida vid sida på staketet, den stora ska just lära den lilla att reta hunden när den lilla plötsligt upptäcks befinna sig på fel sida av staketet. Som skjuten ur en kanon kastar sig Morrison mot dödsfienden som övermannar honom.

Fienden visar sig snart vara en sann humanist, han hyser nämligen en hemlös liten flyktingfamilj – trots att de inte talar samma språk och inte är av samma ras. I hundkojan bor nämligen kattungens mamma och kattungen själv, men eftersom Morrison redan har adopterat ungen så flyttar mor och barn från det tillfälliga boendet till Morrisons familj där de välkomnas varmt. För Morrison har livet fått en mening, och han delar gärna med sig av mat, utrymme och familjekärlek. Och vem vet, kanske får han en ny vän på andra sidan staketet.

Morrison räddar en kattunge är en berättelse som kan förstås på många sätt, detta är bara ett!

Morrison räddar en kattunge
Författare: Sanna Juhlin
Illustrationer: Mimmi Tollerup
Förlag: (Ordalaget bokförlag)
ISBN: 9789174692129
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Super-Charlie

Äntligen landade superhjälten Super-Charlie hemma hos oss idag, mycket efterlängtad eftersom jag var väldigt nyfiken på boken. Själva berättelsen är helt ok, men den stora behållningen för mig är illustrationerna som jag är tokförtjust i!

Lilla Charlie får inte vara en vanlig bebis särskilt länge; redan på bb händer det som gör honom till en superhjälte. Två stjärnor krockar och blir till fint stoft, en del av det letar sig ända ner till jorden och faller in genom fönstret på den lilla sovande bebisen. Första gången man ser hans superkrafter är när han liksom svävar en bit över skötbordet för att underlätta för pappan när han ska byta blöja varpå pappan blir så rädd att han svimmar! Charlie är inte bara fysiskt försigkommen, han är väldigt smart också! Han tycker att det är ganska kul att låtsas vara en vanlig bebis, förutom det faktum att han ibland är tvungen att gå omkring med en vidrig stinkande blöja på sig. När ingen ser går Charlie på toaletten precis som de stora gör. När hans mormor pratar bebisspråk med honom får han bita sig i tungan för att inte säga åt henne och rätta henne när hon säger ”skärde” istället för ”skar”!

Det är faktiskt mormodern som sedan får veta om Charlies superkrafter; när hon upptäcker Charlie som just håller på att ta sig lite mellanmål ur kylen i form av prickigkorvmackor blir hon nästan inte ens förvånad utan utropar ”Jag visste det! Nåt skumt var det!” Det är också mormor som hjälper Charlie med ett stort problem som han har. Han vill så gärna hjälpa sin storebror som är mobbad av en av de större killarna i skolan, men för att kunna göra det måste han lära sig att flyga. Det går inget vidare alls de gånger han försöker. Men mormodern kommer men den smarta idén att det såklart behövs en mantel för att kunna flyga – det har ju alla superhjältar!

Vad gör då Super-Charlie för att hjälpa sin storebror? Jo, han flyger hem till den elaka killen och med sig har han…något som du får reda på om du läser boken! ;-)

Jag läste en intervju med Camilla Läckberg i senaste numret av Ica-kuriren där hon berättar att det är jätteläskigt att skriva en barnbok jämfört med de deckare hon tidigare skrivit: ”Barn låtsas inte, så det är upp till bevis. Man har färre sidor och färre ord på sig att berätta en historia och måste vara rakare i språket, det är en stor utmaning”. Just det här med språket tänkte jag faktiskt på när jag läste Super-Charlie för min son; det känner jag att Camilla Läckberg måste jobba mer på i nästa bok om Charlie (det är tänkt att det ska bli en hel serie om superhjälten). Boken är tänkt för åldersgruppen 3-6 år och med det i åtanke tycker jag att texten är både lite för lång och aningen för avancerad i ordvalet. Visst är det bra att det finns nya ord i böcker så barnen utvecklar sitt ordförråd, men jo…det kändes som det var lite för mycket ”svåra” ord. Superhjältedådet i boken (hämnas på killen som mobbade storebrorsan) var för all del hedervärt på sitt sätt, men lite häftigare och coolare äventyr tycker jag nog att Charlie ska få vara med om i framtiden!

Super-Charlie
Författare: Camilla Läckberg
Illustratör: Millis Sarri
Förlag: Tukan förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789174012385
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus