Ibland kan bilderna i en barnbok verkligen skapa bokens känsla på ett unikt sätt. Även historien i Pojken med stålmansdräkten skapar en unik känsla, även om den på en del sidor ger en fadd eftersmak.
Boken handlar om lille Arvid som får en stålmansdräkt av sin mamma och vill inte bära något annat till förskolan. Alla andra barn verkar oerhört förtjusta i allt han tar sig för och alla han hjälper. Till slut måste den lagas, och lagas igen. Till slut är den så tunn att den beskrivs som en pyjamas. Arvid kan inte längre ha sin stålmansdräkt.
Så ska Arvid börja skolan och bokens berättelse vänder. Det äventyrliga och glada som förskolan ger övergår i utsatthet och mobbing redan första dagen på skolgården. Trots att han inte längre har dräkten på sig vet alla barn att han en gång inte klädde sig i annat än stålmansdräkten. Glåporden fortsätter och mammans råd är att inte bry sig. Då slutar de.
När sedan utsattheten gör pojken så illa att mamman inte längre kan blunda för situationen finns ingen hjälp varken hos klassläraren, rektor eller psykolog. Som vuxen kommer den fadda smaken och bildernas kantighet blir plötsligt mer tydlig. Den fiktiva berättelsen får en verklighetsförankring som gör att läsningen får en annan tonart.
Hur det slutar? Det kommer en ny pojke in på skolgården efter jullovet. Han är kort och tjock. Barnen vänder sin uppmärksamhet från Arvid och mot det nya offret, en ny pojke som utmärker sig. Arvid står och ser på och fantiserar om hur Stålmannen drar på sig sin tunna dräkt igen och räddar pojken. Som den hjälte han är.
Jag har läst denna bok otaliga gånger och under olika perioder i min sons liv. Varje gång hamnar vi i samtal kring situationen på skolgården, livet som skolbarn och insikten att alla barn inte är snälla. Nu när han är lite större reagerar han även på hur de vuxna i skolan reagerar på mammans samtal om Arvids utsatthet. Fiktionen blir så tydligt verklighet och skapar möjligheter att prata om det där som händer då vi som föräldrar inte är med. För replikväxlingen blir så talande;
-Tänk om alla ropade ”glasögonormen” så fort du kom till jobbet.” sa Arvid. Vad skulle du göra då?
– Jag skulle vägra att gå dit mer, sa mamma när hon hade tänkt.
